Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, arbetslöshet, teknik, robot, ekonomi, jobb, företag
Intressant
lördag 28 september 2013
Robots will take your job - threat or blessing?
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, arbetslöshet, teknik, robot, ekonomi, jobb, företag
Intressant
måndag 23 september 2013
Israel: en nation grundad på migration
Läs mer i tidskriften Menorah från Förenade Israelinsamlingen - Keren HaYesod nummer 3/2013.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, integration, migration, samhälle, politik, kultur
Intressant
söndag 22 september 2013
Alla jobb behövs
Teodorescu skriver om låglönejobb i Skånska Dagbladet och Laholms Tidning där hon uppmärksammar att vissa arbeten nu kallas för "skitjobb" som anses vara under allas värdighet att utföra.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, jobb, arbetslöshet, integration, samhälle, socialdemokraterna, moderaterna, invandring, skitjobb
Intressant
En integrationsmodell för Sverige
Västerviks-Tidningen skriver den 19 september om En integrationsmodell för Sverige. Ledarartikeln behandlar rapporten Integrationspolitikens förlovade land.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, invandring, usa, migration, integration, politik, samhälle, politik
Intressant
lördag 21 september 2013
Israel har fått öknen att blomma
För att se mer om Israels integrationspolitik och vad som kan läras, se Integrationspolitikens förlovade land.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, politik, integration, invandring, socialdemokraterna, moderaterna, arbetsmarknaden
Intressant
fredag 20 september 2013
Integrationspolitikens förlovade land
Migration har alltid ägt rum, även i större skala. Men vilka är de sociala konsekvenserna för värdlandet, och hur påverkas ett land socialt, kulturellt, ekonomiskt, religiöst och politiskt?
Syftet med rapporten Integrationspolitikens förlovade land är att undersöka ett av 1900-talets mest omfattande experiment för att integrera miljoner människor från världens alla hörn, staten Israel.
I samband med lanseringen av rapporten den 17 september hölls även ett seminarium, med kommentarer från Israels ambassadör Isaac Bachman och Veronica Nordlund, programansvarig migration och integration på Global Utmaning.
Läs även andra bloggares åsikter om integration, politik, israel, innovation, historia, samhälle, invandring, böcker
Intressant
onsdag 18 september 2013
Bioethics debate in Uppsala
In recent years the internet and the plummeting cost of microchips has completely transformed our society. In the same way, new powerful methods in biotechnology and rapidly falling costs of DNA sequencing and synthesis promises an equally great transformation of the world.
Uppsala iGEM 2013 presents a day dedicated to the future of synthetic biology and genetic engineering where everyone is welcome to participate.
There are many misconceptions today about what genetically engineered organisms (GMOs) actually are. What are the dangers of genetic engineering and can it be used to benefit mankind?
The conference is held on September 19th at the Ångströmlaboratoriet, Lägerhyddsvägen 1 in Uppsala, Sweden. See more on Facebook.
At 15.30 PM to 16.45 PM, Waldemar Ingdahl debates bioethics, GMO and synthetic biology with Mats G. Hansson (professor bioethics, Uppsala university), Anthony Foster (professor synthetic biology, Uppsala university), and Stefan Roos (professor microbiology, SLU- Swedish University of Agricultural Sciences).
Mr. Ingdahl is author of the book Som egenmäktiga gudar and has written on several occasions about scientific values.
Läs även andra bloggares åsikter om etik, bioteknik, genteknik, gmo, samhälle, politik, debatt, uppsala, bioetik, syntetisk biologi
Intressant
måndag 16 september 2013
Entreprenörskap – de nyanländas väg in
Läs även andra bloggares åsikter om innovation, entreprenörsskap, teknik, politik, israel, integration, migration, samhälle, socialdemokraterna, moderaterna
Intressant
söndag 15 september 2013
Shlichim, Israels etableringslotsar
Det finns ingen internationell mirakelkur för en framgångsrik integration, men det finns goda exempel. Israel har trots stora befolkningsströmmar visat på mycket goda resultat, och i en jämförelse i artikeln Israel lotsar nyanlända rätt till integration i Sveriges Resurser den 11 september med det svenska etableringssystemet står det klart att en avgörande faktor är att den nyanländes ansvar – inte myndigheternas – måste stå i centrum.
Den 1 december 2010 var ett historiskt datum. Etableringsreformen är en av de mest omvälvande som gjorts på integrationsområdet. Reformen behövdes, Sverige visar inte goda resultat när det gäller att kunna integrera sina nyanlända. Efter andra världskriget var sysselsättningsgraden bland utrikes födda 20 procent över snittet i landet. Idag är risken för arbetslöshet dubbelt så hög som hos de infödda. Samtidigt har Sverige utökat sina integrationsåtgärder, störst ansträngning ger inte bäst resultat.
Det finns förstås ingen entydig formel till framgång, men det går att lära av exempel. Israel har under hela sin stormiga historia som självständig stat mottagit stora befolkningsströmmar. Staten grundades just för att ta emot judisk immigration.
Integrationen har varit en uppgift som borde ha varit omöjlig. Många anlände tomhänta, de var tvungna att lära om både språk och kultur när de anlände. Toppen på immigrationen var vid Sovjets fall i början på 90-talet då omkring en miljon judar anlände inom loppet av några. Samtidigt tog det lilla landet emot omkring 100.000 etiopiska judar, en befolkningsgrupp som levde på botten av ett av världens fattigaste samhällen.
Israel saknar ekonomin som Sverige haft för att ta emot nyanlända, ändå har landet visat goda resultat. Anställningsgraden bland utlandsfödda är högre än bland infödda, delvis beroende på utbildningsnivå och ålder på dem som invandrar.
Det går att peka ut flera skäl till resultaten. De hebreiska språkskolorna har studerats av utlandet. Israel har ett regelstyrt välfärdssystem som är riktat till individens behov efter prövning, snarare än att som i Sverige vara generellt och icke-behovsprövat.
En viktig del är lotsarna (shaliach) som har kontakt med den nyanlände redan innan hon anländer till Israel. Lotsarna kommer från det civila samhället och arbetar efter ett kontrakt med staten. Det civila samhällets arbete med att slussa nya immigranter fanns före att staten Israel ens existerade.
Ett liknande system med etableringslotsar finns nu i Sverige. Lotsarna kan vara företag, föreningar eller enskilda skrivit kontrakt med Arbetsförmedlingen om att ha ansvar för att en nyanländ integreras. Lotsarna från betalt efter hur många nyanlända som väljer dem och får en bonus efter hur många som sedan får arbete.
Den israeliska administrationen är regelstyrd, till skillnad från den svenska som är målstyrd. Kraven på den nyanlände är höga för att få ersättningar och traktamenten som ges så länge budgeten tillåter det. När pengarna är slut måste man vänta till nästa budget är lagd; därför är det bra att få den nyanlände ur systemet så fort som möjligt. I det svenska systemet får lotsarna ersättning efter hur lång tid de är kvar i systemet. Fokus ligger fortfarande på att lotsa den nyanlände inom systemet, inte ut ur det.
Reformen försöker lovvärt att skapa förutsättningar för nyanlända att själva kunna ta sig in i det svenska samhället. Resultaten har varit måttliga. I mars 2012 angav Statskontoret att 4,2 procent av de nyanlända fick ett jobb. Troligen kommer siffran att förbättras med tiden, då det i allmänhet tar lång tid för många arbetssökande i Sverige att få ett arbete.
Exemplet Israel ger regeringen lärdomar för hur etableringslotsarna kan förbättras. Det pekar på att den nyanländes ansvar måste stå i centrum, inte myndigheternas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, samhälle, invandring, etableringslotsar, migration, integration
Intressant
Den 1 december 2010 var ett historiskt datum. Etableringsreformen är en av de mest omvälvande som gjorts på integrationsområdet. Reformen behövdes, Sverige visar inte goda resultat när det gäller att kunna integrera sina nyanlända. Efter andra världskriget var sysselsättningsgraden bland utrikes födda 20 procent över snittet i landet. Idag är risken för arbetslöshet dubbelt så hög som hos de infödda. Samtidigt har Sverige utökat sina integrationsåtgärder, störst ansträngning ger inte bäst resultat.
Det finns förstås ingen entydig formel till framgång, men det går att lära av exempel. Israel har under hela sin stormiga historia som självständig stat mottagit stora befolkningsströmmar. Staten grundades just för att ta emot judisk immigration.
Integrationen har varit en uppgift som borde ha varit omöjlig. Många anlände tomhänta, de var tvungna att lära om både språk och kultur när de anlände. Toppen på immigrationen var vid Sovjets fall i början på 90-talet då omkring en miljon judar anlände inom loppet av några. Samtidigt tog det lilla landet emot omkring 100.000 etiopiska judar, en befolkningsgrupp som levde på botten av ett av världens fattigaste samhällen.
Israel saknar ekonomin som Sverige haft för att ta emot nyanlända, ändå har landet visat goda resultat. Anställningsgraden bland utlandsfödda är högre än bland infödda, delvis beroende på utbildningsnivå och ålder på dem som invandrar.
Det går att peka ut flera skäl till resultaten. De hebreiska språkskolorna har studerats av utlandet. Israel har ett regelstyrt välfärdssystem som är riktat till individens behov efter prövning, snarare än att som i Sverige vara generellt och icke-behovsprövat.
En viktig del är lotsarna (shaliach) som har kontakt med den nyanlände redan innan hon anländer till Israel. Lotsarna kommer från det civila samhället och arbetar efter ett kontrakt med staten. Det civila samhällets arbete med att slussa nya immigranter fanns före att staten Israel ens existerade.
Ett liknande system med etableringslotsar finns nu i Sverige. Lotsarna kan vara företag, föreningar eller enskilda skrivit kontrakt med Arbetsförmedlingen om att ha ansvar för att en nyanländ integreras. Lotsarna från betalt efter hur många nyanlända som väljer dem och får en bonus efter hur många som sedan får arbete.
Den israeliska administrationen är regelstyrd, till skillnad från den svenska som är målstyrd. Kraven på den nyanlände är höga för att få ersättningar och traktamenten som ges så länge budgeten tillåter det. När pengarna är slut måste man vänta till nästa budget är lagd; därför är det bra att få den nyanlände ur systemet så fort som möjligt. I det svenska systemet får lotsarna ersättning efter hur lång tid de är kvar i systemet. Fokus ligger fortfarande på att lotsa den nyanlände inom systemet, inte ut ur det.
Reformen försöker lovvärt att skapa förutsättningar för nyanlända att själva kunna ta sig in i det svenska samhället. Resultaten har varit måttliga. I mars 2012 angav Statskontoret att 4,2 procent av de nyanlända fick ett jobb. Troligen kommer siffran att förbättras med tiden, då det i allmänhet tar lång tid för många arbetssökande i Sverige att få ett arbete.
Exemplet Israel ger regeringen lärdomar för hur etableringslotsarna kan förbättras. Det pekar på att den nyanländes ansvar måste stå i centrum, inte myndigheternas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, samhälle, invandring, etableringslotsar, migration, integration
Intressant
lördag 14 september 2013
Draken, lejonet och tigern
Så här skildrar jag det kinesiska nyåret i Tidningen Kulturen den 19 februari 2010. Läs mer i Draken, lejonet och tigern.
Det är tradition sedan några år att det kinesiska nyåret firas på Östasiatiska muséet i Stockholm tillsammans med Folkrepubliken Kinas ambassad.
Nyåret i den kinesiska kalendern infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet, så dagen så det precisa datumet kan vara annorlunda från år till år. I år räknas den 14 februari till den 2 februari 2011 som tigerns år, då varje år har namn från den kinesiska djurzodiaken.
Kinas ambassadör Chen Mingming invigde nyåret. Dansare genomförde de halsbrytande traditionella lejon- och drakdanserna, som skall jaga bort onda andar. Traditionen bjuder att mandariner kastas ut till barnen, så att det nya året ger guld och lycka.
Östasiatiska återinvigde utställningen om Kinas forntid, Kina före Kina, som visar livet i en kinesisk stenåldersby. Torsten Jurells konstutställning Goda nyheter från underjorden visar upp hans gränsbrytande målningar mellan det västerländska och det kinesiska.
Världsnaturfonden WWF presenterade en fotoutsällning om tigrar. Det stora kattdjuret håller på att bli utrotat, då det bara finns 3500 kvar i hela världen.
Från och med den 28 augusti kommer terrakottasoldater från den förste kejsaren Qin Shi Huangdis grav att ställas ut.
Läs även andra bloggares åsikter om tiger, kultur, nyår, kina, östasiatiska museet, wwf, miljö
Intressant
Det är tradition sedan några år att det kinesiska nyåret firas på Östasiatiska muséet i Stockholm tillsammans med Folkrepubliken Kinas ambassad.
Nyåret i den kinesiska kalendern infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet, så dagen så det precisa datumet kan vara annorlunda från år till år. I år räknas den 14 februari till den 2 februari 2011 som tigerns år, då varje år har namn från den kinesiska djurzodiaken.
Kinas ambassadör Chen Mingming invigde nyåret. Dansare genomförde de halsbrytande traditionella lejon- och drakdanserna, som skall jaga bort onda andar. Traditionen bjuder att mandariner kastas ut till barnen, så att det nya året ger guld och lycka.
Östasiatiska återinvigde utställningen om Kinas forntid, Kina före Kina, som visar livet i en kinesisk stenåldersby. Torsten Jurells konstutställning Goda nyheter från underjorden visar upp hans gränsbrytande målningar mellan det västerländska och det kinesiska.
Världsnaturfonden WWF presenterade en fotoutsällning om tigrar. Det stora kattdjuret håller på att bli utrotat, då det bara finns 3500 kvar i hela världen.
Från och med den 28 augusti kommer terrakottasoldater från den förste kejsaren Qin Shi Huangdis grav att ställas ut.
Läs även andra bloggares åsikter om tiger, kultur, nyår, kina, östasiatiska museet, wwf, miljö
Intressant
fredag 13 september 2013
Hundra år av hockeystolthet med Montreal Canadiens
Ishockeyklubben Montreal Canadiens firade nyligen sitt hundraårsjubileum. Klubben har blivit en symbol för den franskspråkiga Quebec i Kanada. Läs mer om Montreal Canadiens och se bilderna från jubileet i Hundra år av hockeystolthet med Montreal Canadiens i Tidningen Kulturen den 14 april 2009.
Ishockeyklubben Montreal Canadiens grundades 1909 av industrimannen Ambrose O'Brien. O'Brien ville ha en franskspråkig klubb i staden för att skapa upp en naturlig rival till Montreal Wanderers, den engelskspråkiga klubb han redan ägde.
Omständigheterna kring grundandet gjorde Canadiens till en symbol för det franskspråkiga Kanada och dess kultur. Andrahandsklubben visade sig bli historisk, och är det enda laget i den nordamerikanska hockeyligan NHL som grundats före ligans uppkomst. Canadiens är det lag som vunnit Stanley cup mästerskapet flest gånger (24 gånger).
Hockeyns nedgång i Kanada har även drabbat Les Habitants (smeknamnet kommer från de franska nybyggarna i Quebec) och sedan säsongen 1992-93 har laget inte vunnit Stanley cup. Det var också senaste gången ett kanadensiskt lag vann. Firandet pågår över två säsonger, där historiska lag utses och årets NHL All Star match spelas i Montreal.
Läs även andra bloggares åsikter om ishockey, sport, kanada, montreal, montreal canadiens, nhl, samhälle, foto, hockey, stanley cup
Intressant
Ishockeyklubben Montreal Canadiens grundades 1909 av industrimannen Ambrose O'Brien. O'Brien ville ha en franskspråkig klubb i staden för att skapa upp en naturlig rival till Montreal Wanderers, den engelskspråkiga klubb han redan ägde.
Omständigheterna kring grundandet gjorde Canadiens till en symbol för det franskspråkiga Kanada och dess kultur. Andrahandsklubben visade sig bli historisk, och är det enda laget i den nordamerikanska hockeyligan NHL som grundats före ligans uppkomst. Canadiens är det lag som vunnit Stanley cup mästerskapet flest gånger (24 gånger).
Hockeyns nedgång i Kanada har även drabbat Les Habitants (smeknamnet kommer från de franska nybyggarna i Quebec) och sedan säsongen 1992-93 har laget inte vunnit Stanley cup. Det var också senaste gången ett kanadensiskt lag vann. Firandet pågår över två säsonger, där historiska lag utses och årets NHL All Star match spelas i Montreal.
Läs även andra bloggares åsikter om ishockey, sport, kanada, montreal, montreal canadiens, nhl, samhälle, foto, hockey, stanley cup
Intressant
torsdag 12 september 2013
E-förvaltning är en social fråga
Jag skriver om att E-förvaltning är en social fråga i Dagens Samhälle den 4 juni, nummer 20, 2009 med utgångspunkt från min rapport om E-demokrati.
I flera länder pressas medborgare ut på nätet för att interagera med myndigheter. Dels som en del i moderniseringen av den offentliga förvaltningen, dels för ökad effektivitet och automatisering då stora pensionsavgångar väntar, samtidigt som man kan bibehålla och förbättra servicen till medborgarna till lägre kostnad.
Kopplingen mellan bättre e-förvaltning och stärkt demokrati är inte automatisk. Effektiva tjänster betyder inte alltid bättre medbestämmande.
När Danmark upprättade digitala tjänster utgick man ifrån att medborgarna inte känner till hur myndigheterna är uppbyggda och uppbyggnaden inte intresserar dem. Medborgarna ser i stället till sin egen situation, sina egna möjligheter och sina egna problem. Samtidigt både kan och vill en stor och ökande andel av befolkningen använda sig av digital självbetjäning.
Borgerguiden guidar till det offentliga Danmark och ger en överblick över politik, lagar och myndighetsbeslut. Portalen för enkelt över till de relevanta sajter där man kan finna information. Sajten kan anpassas till individens behov, så att man kan få del av samlade tjänster för en funktion (bostad, barn, pension och så vidare).
Det är i vardagen som demokratin måste fungera, inte i särskilda rådslag eller e-omröstningar. Det är när medborgare hittar rätt, kan få hjälp att formulera sig och självständigt köra demokratins system som det fungerar.
Chattrum, bloggar, e-postlistor – alla uppstod utan planering och kopplar till social samverkan på nätet. Såsom denna samverkan skapade en naturlig nätkultur, kan e-förvaltning skapa en naturlig grund för e-demokrati.
Medborgaren måste sättas i centrum genom en smidig och användardriven utveckling. E-förvaltning får inte handla om att slippa ha med medborgaren att göra, med ett ansikts- och interaktionslöst gränssnitt mot medborgaren.
Kostnaden för att införa e-förvaltning kan tyckas vara låg, då it-verktygen i sig inte verkar vara den stora kostnaden. Men kostnaden för att införa och upprätthålla ett nytt arbetssätt och en ändrad organisation är inte lika tydlig.
Det är viktigt att ha egen personal för att upprätthålla kontinuitet, kompetens och drift. Faran är att det försvinner om en övervägande del hanteras med hjälp av utomstående konsulter.
Tiden är knapp och risken är att en digital klyfta fördjupas i samhället. Samtidigt ger it en möjlighet till en ny offentlighet som är interaktiv, relativt enkel att delta i och obehindrad av tid och rum.
Samma genomslag som vi har sett på arbetet, i handeln, för bank över internet, online-tidningar och för att chatta/mejla med vänner och familj borde vi kunna uppnå inom demokratin.
Vid årsskiftet lades Verket för förvaltningsutveckling (Verva) ner efter bara ett par års verksamhet. Hur fortskrider uppbyggnaden av dess ersättare, E-delegationen?
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, e-demokrati, e-förvaltning, samhälle, demokrati, stat, kommun, landsting, förvaltning, internet, Skatteverket, E-delegationen, Mats Odell, regeringen, Danmark
Intressant
I flera länder pressas medborgare ut på nätet för att interagera med myndigheter. Dels som en del i moderniseringen av den offentliga förvaltningen, dels för ökad effektivitet och automatisering då stora pensionsavgångar väntar, samtidigt som man kan bibehålla och förbättra servicen till medborgarna till lägre kostnad.
Kopplingen mellan bättre e-förvaltning och stärkt demokrati är inte automatisk. Effektiva tjänster betyder inte alltid bättre medbestämmande.
När Danmark upprättade digitala tjänster utgick man ifrån att medborgarna inte känner till hur myndigheterna är uppbyggda och uppbyggnaden inte intresserar dem. Medborgarna ser i stället till sin egen situation, sina egna möjligheter och sina egna problem. Samtidigt både kan och vill en stor och ökande andel av befolkningen använda sig av digital självbetjäning.
Borgerguiden guidar till det offentliga Danmark och ger en överblick över politik, lagar och myndighetsbeslut. Portalen för enkelt över till de relevanta sajter där man kan finna information. Sajten kan anpassas till individens behov, så att man kan få del av samlade tjänster för en funktion (bostad, barn, pension och så vidare).
Det är i vardagen som demokratin måste fungera, inte i särskilda rådslag eller e-omröstningar. Det är när medborgare hittar rätt, kan få hjälp att formulera sig och självständigt köra demokratins system som det fungerar.
Chattrum, bloggar, e-postlistor – alla uppstod utan planering och kopplar till social samverkan på nätet. Såsom denna samverkan skapade en naturlig nätkultur, kan e-förvaltning skapa en naturlig grund för e-demokrati.
Medborgaren måste sättas i centrum genom en smidig och användardriven utveckling. E-förvaltning får inte handla om att slippa ha med medborgaren att göra, med ett ansikts- och interaktionslöst gränssnitt mot medborgaren.
Kostnaden för att införa e-förvaltning kan tyckas vara låg, då it-verktygen i sig inte verkar vara den stora kostnaden. Men kostnaden för att införa och upprätthålla ett nytt arbetssätt och en ändrad organisation är inte lika tydlig.
Det är viktigt att ha egen personal för att upprätthålla kontinuitet, kompetens och drift. Faran är att det försvinner om en övervägande del hanteras med hjälp av utomstående konsulter.
Tiden är knapp och risken är att en digital klyfta fördjupas i samhället. Samtidigt ger it en möjlighet till en ny offentlighet som är interaktiv, relativt enkel att delta i och obehindrad av tid och rum.
Samma genomslag som vi har sett på arbetet, i handeln, för bank över internet, online-tidningar och för att chatta/mejla med vänner och familj borde vi kunna uppnå inom demokratin.
Vid årsskiftet lades Verket för förvaltningsutveckling (Verva) ner efter bara ett par års verksamhet. Hur fortskrider uppbyggnaden av dess ersättare, E-delegationen?
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, e-demokrati, e-förvaltning, samhälle, demokrati, stat, kommun, landsting, förvaltning, internet, Skatteverket, E-delegationen, Mats Odell, regeringen, Danmark
Intressant
IT lyfter sjukvården
Sjukvården har länge dragit nytta av utvecklingen inom it genom register och begrepp som e-hälsa och telemedicin. Den senaste utvecklingen kallas digital health och är ett gränssnitt mellan å ena sidan it och å andra sidan hälsovård och biovetenskaplig forskning. Det skapar ett sammankopplat ekosystem av hårdvara och mjukvara för att registrera och analysera data om patientens hälsa.
Den 9 september 2013 skriver jag It lyfter sjukvården - men skapar oenighet i Tech World. Risken är att läkare och patienter har en helt annan syn än it-avdelningen på området och hur det kan utvecklas.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, it, forskning, teknik, samhälle, vården, landsting, internet
Intressant
Den 9 september 2013 skriver jag It lyfter sjukvården - men skapar oenighet i Tech World. Risken är att läkare och patienter har en helt annan syn än it-avdelningen på området och hur det kan utvecklas.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, it, forskning, teknik, samhälle, vården, landsting, internet
Intressant
onsdag 11 september 2013
Geologins dag
Nu på lördag, den 14 september, hålls Geologins Dag runt om i Sverige. Då kan du bekanta dig närmare med mineraler, sediment och kontinentalplattor. På hemsidan för Geologins Dag ser du vilka arrangemang som hålls nära dig.
Geologi är spännande, det finns inga döda stenar, utan snarare så är Jorden väldigt aktiv.
Kontinentaldriften började att slå igenom inom geologin först på 60-talet. Det är idén som tysken Alfred Wegener förde fram om att jordens yta vilar på rörliga plattor som bryts mot varandra och pressar den med lägst densitet. Denna plattektonik leder till att kontinenterna under årmiljonerna dansar över jordens yta.
Att en så grundläggande idé knappt har fyllt femtio år visar att det finns mycket nytt att upptäcka inom geologin. Det kan, med vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott eller den stora jordbävningen i Japan i åtanke, vara livräddande kunskap.
Läs även andra bloggares åsikter om geologi, forskning, vetenskap, risker, jordbävning, vulkan, natur, höst
Intressant
Geologi är spännande, det finns inga döda stenar, utan snarare så är Jorden väldigt aktiv.
Kontinentaldriften började att slå igenom inom geologin först på 60-talet. Det är idén som tysken Alfred Wegener förde fram om att jordens yta vilar på rörliga plattor som bryts mot varandra och pressar den med lägst densitet. Denna plattektonik leder till att kontinenterna under årmiljonerna dansar över jordens yta.
Att en så grundläggande idé knappt har fyllt femtio år visar att det finns mycket nytt att upptäcka inom geologin. Det kan, med vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott eller den stora jordbävningen i Japan i åtanke, vara livräddande kunskap.
Läs även andra bloggares åsikter om geologi, forskning, vetenskap, risker, jordbävning, vulkan, natur, höst
Intressant
tisdag 10 september 2013
Integrationspolitiskt seminarium Israel
Waldemar Ingdahl presenterar den 17 september sin rapport Integrationspolitikens förlovade land. Den kommenteras av Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige och Veronica Nordlund, programansvarig migration och integration på Global Utmaning. Klicka här för anmälan till seminariet.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, integration, invandring, historia, seminarium
Intressant
måndag 9 september 2013
Från Holmes till Sherlock
Mattias Boström har skrivit boken Från Holmes till Sherlock, som jag recenserat i Digert om den undflyende detektiven för Sundsvalls Tidning den 8 september 2013. Sherlock Holmes är en av få litterära figurer från 1800-talet som vidareutvecklas. Har bilden av Holmes förändrats sedan 1800-talet? Vilken är skillnaden mellan Holmes och Sherlock? Publiken är fascinerad av hans geni och mysterierna han löser, mer så än på länge. För den här nya boken läsarna närmare förståelsen av fenomenet med privatdetektiven på Baker Street 221B?
Läs även andra bloggares åsikter om sherlock holmes, litteratur, historia, england, vetenskap, forensik, deckare, böcker, samhälle, höst, kultur
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sherlock holmes, litteratur, historia, england, vetenskap, forensik, deckare, böcker, samhälle, höst, kultur
Intressant
söndag 8 september 2013
Den nya vågen av italienska kompositörer
Utvecklingen för den samtida italienska konstmusiken har varit god de senast tjugo till trettio åren. Vad känneteckar Den nya vågen av italienska kompositörer? Läs mer i Tidningen Kulturen den 1 april 2009.
Utvecklingen för den italienska samtida musikkompositionen har varit god sedan 1980-talet. Kompositörer har vunnit många internationella erkännanden, och därför är det glädjande att det Italienska Kulturinstitutet "CM Lerici" nu startar en serie konserter och seminarier på Kungliga Musikhögskolan.
Tre tonsättare presenteras, Luca Francesconi (född 1956), Marco Stroppa (född 1959) och Jacopo Baboni Schilingi (född 1971) och därför representanter för den efterkrigsgeneration som påverkats av modernismen från tidigare kompositörer som Azio Corghi, Luciano Berio och Pierre Boulez (vilka även undervisat dessa tonsättare).
Först ut var Luca Francesconi som inte är en ny bekantskap för den svenska publiken. Han undervisar som professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Francesconi har utsetts till konstnärlig ledare för Venedigbiennalens 52:a internationella festival för nutida musik. Fyra verk framfördes av KammarensembleN, med Francesconi som dirigent. Han förklarade i en introduktion till verken att han påverkats av filosofen Zygmunt Baumans tankar om en flytande tillvaro, och betecknade sin musik som transmodern, utan den centrala kontroll som västerländsk musik kännetecknas av.
På frågan om tiden i Sverige påverkat honom svarade Francesconi att det kanske förstärkt vissa drag i hans musik- och människosyn, där han ser Sverige som mer demokratiskt än Italien, kanske även överdrivet demokratiskt. Det var ett gravallvarligt uttalande av den typ som Francesconi använt vid många konserter, men han ger prov på en viss självironi då hans hemsida heter "is THAT music?"
Musiken Francesconi vill skapa är mycket fysisk, och lyssnas till med magen före hjärnan, vilket han anser kännetecknar popmusiken. Därför blir den igenkänd. Där tar likheterna slut, Francesconis musik kännetecknas av en strikt modernism av spräckta klanger och ljudexplosioner i kontrast med mycket tysta partier. I verken märks påverkan från jazz och elektronisk musik. År 1990 grundade Francesconi ett centrum för forskning kring modern musikteknologi i Milano, som ett resultat av hans nyfikenhet för tekniken.
Marco Stroppa, vars konsert spelas den 7 maj på Kulturinstitutet, delar denna fascination för den elektroniska musiken genom sina studier i informationsteknik och artificiell intelligens. Jacopo Baboni Schilingis konsert är den 19 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, musik, konstmusik, italien, zygmunt bauman, modernism, electronica, komposition
Intressant
Utvecklingen för den italienska samtida musikkompositionen har varit god sedan 1980-talet. Kompositörer har vunnit många internationella erkännanden, och därför är det glädjande att det Italienska Kulturinstitutet "CM Lerici" nu startar en serie konserter och seminarier på Kungliga Musikhögskolan.
Tre tonsättare presenteras, Luca Francesconi (född 1956), Marco Stroppa (född 1959) och Jacopo Baboni Schilingi (född 1971) och därför representanter för den efterkrigsgeneration som påverkats av modernismen från tidigare kompositörer som Azio Corghi, Luciano Berio och Pierre Boulez (vilka även undervisat dessa tonsättare).
Först ut var Luca Francesconi som inte är en ny bekantskap för den svenska publiken. Han undervisar som professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Francesconi har utsetts till konstnärlig ledare för Venedigbiennalens 52:a internationella festival för nutida musik. Fyra verk framfördes av KammarensembleN, med Francesconi som dirigent. Han förklarade i en introduktion till verken att han påverkats av filosofen Zygmunt Baumans tankar om en flytande tillvaro, och betecknade sin musik som transmodern, utan den centrala kontroll som västerländsk musik kännetecknas av.
På frågan om tiden i Sverige påverkat honom svarade Francesconi att det kanske förstärkt vissa drag i hans musik- och människosyn, där han ser Sverige som mer demokratiskt än Italien, kanske även överdrivet demokratiskt. Det var ett gravallvarligt uttalande av den typ som Francesconi använt vid många konserter, men han ger prov på en viss självironi då hans hemsida heter "is THAT music?"
Musiken Francesconi vill skapa är mycket fysisk, och lyssnas till med magen före hjärnan, vilket han anser kännetecknar popmusiken. Därför blir den igenkänd. Där tar likheterna slut, Francesconis musik kännetecknas av en strikt modernism av spräckta klanger och ljudexplosioner i kontrast med mycket tysta partier. I verken märks påverkan från jazz och elektronisk musik. År 1990 grundade Francesconi ett centrum för forskning kring modern musikteknologi i Milano, som ett resultat av hans nyfikenhet för tekniken.
Marco Stroppa, vars konsert spelas den 7 maj på Kulturinstitutet, delar denna fascination för den elektroniska musiken genom sina studier i informationsteknik och artificiell intelligens. Jacopo Baboni Schilingis konsert är den 19 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, musik, konstmusik, italien, zygmunt bauman, modernism, electronica, komposition
Intressant
lördag 7 september 2013
Upprop om respektombud
Efter den senaste tidens rubriker om sextrakasserier har ett upprop startat för att Diskrimineringsombudsmannen DO skall inrätta Respektombudsmän vid arbetsplatserna. Jag intervjuar Petra Hjortensjö om uppropet om respektombud i Tidningen Kulturen den 5 mars 2010.
Berätta om bakgrunden till uppropet? När lämnas det till DO? Var det de senaste nyheterna om sextrakasserier som inspirerade?
I grunden är jag dramatiker och skådespelerska och har levt i branschen i över tio år. Eftersom jag själv varit med om sexuella trakasserier inom denna arbetsvärld ett flertal gånger, har jag valt att gå ut offentligt och varit mycket engagerad i den senaste tidens debatt. Jag har skrivit artiklar som publicerats i Aftonbladet, Expressen och Stockholm City, samt medverkat i TV4 Nyheterna, Lennart Ekdahs Kvällsöppet och Malou von Sivers Efter tio. Debatten i sin helhet har lett mig till att tänka att okej, det är fantastiskt bra att vi pratar om det, lägger upp det på bordet och nagelfar det etc, men vad kan vi göra för att förändra situationen? I mina ögon blir debatten en aning meningslös i förlängningen, om folk glömmer bort den efter en vecka när medievindarna blåser åt annat håll utan att någon förändring kommit till stånd. Därför känns det extremt viktigt för mig att i denna debatt även peka på vad man skulle kunna göra för att förändra situationen.
Dessvärre tror jag inte att kulturbranschen är ensam om denna typ av problematik - tror att det grundar sig i en större samhällsproblematik kring kvinnosyn bland annat. Därför är jag rädd att statistiken skulle kunna se nära lika skrämmande ut på de flesta arbetsplatser. Dessutom är ju sexuella trakasserier dessvärre långtifrån den enda typ av trakasserer som man som människa kan bli utsatt för på sin arbetsplats idag. Därav breddningen av uppropet.
Planen är att lämna det till DO strax efter den 18 mars (en månad efter uppropets start), men eftersom det varit svårt att få täckning kring detta i media, då intresset var större veckan innan, väntar underskrifterna med att komma in. Detta kan göra att jag förlänger uppropet en månad eller så, om snurren skulle komma igång, ordet spridas och underskrifterna börjar rulla in i större omfattning än tidigare. Jag lobbar på många nivåer, bland annat genom att vända mig till organisationer som arbetar mot diskriminering på olika sätt.
Vad skall ett respektombud göra? Hur bör en diskrimineringseliminerande plan se ut för en arbetsplats?
Respektombudet ska göra en diskrimineringsutredning av arbetsplatsen, lägga upp en diskrimineringseliminerande plan för verksamheten, utbilda chefer och personal, samt vara den man kan vända sig till om man på arbetet blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier av någon art - sexuell, rasistisk, religiös, eller vad det än må vara. Respektombudet är då ansvarigt för att situationen utreds och att lägga upp en lämplig åtgärdsplan. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, för att i möjligaste mån undvika intressekonflikter. En DO-s förlängda arm, i nära anslutning till arbetsplatsen.
Jag tror att dessa Respektombud, med kanske utbildning inom samhällskunskap, arbetsledning/personal, genus och jämställdhet, mycket bättre än jag kan avgöra hur en diskrimineringseliminerande plan bör se ut.
I uppropet finns kravet på ett respektombud per tio anställda på en arbetsplats. Hur ser du att den ekonomiska avvägningen görs för de många relativt små verksamheter som måste skaffa respektombud vid lagstiftning?
Uppropet säger ett Respektombud ska vara knutet till varje arbetsplats med minst tio anställda. Inte ett Respektombud anställt per tio personal. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, vilket innebär att man endast betalar per uppdrag. Precis som med en konsult eller en revisor. Vilket de flesta företag har råd med - eller tvingas ha råd med. Varför jag dragit gränsen vid tio anställda, är just för att jag ser en svårighet med att mindre företag än så skulle ha ekonomin som krävs för att finansiera dessa uppdrag. Inte för att jag tror att diskiminering är mindre vanligt förekommande här. Men tyvärr måste man dra gränsen någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, diskriminering, samhälle, konst, diskrimineringsombudsmannen
Intressant
Berätta om bakgrunden till uppropet? När lämnas det till DO? Var det de senaste nyheterna om sextrakasserier som inspirerade?
I grunden är jag dramatiker och skådespelerska och har levt i branschen i över tio år. Eftersom jag själv varit med om sexuella trakasserier inom denna arbetsvärld ett flertal gånger, har jag valt att gå ut offentligt och varit mycket engagerad i den senaste tidens debatt. Jag har skrivit artiklar som publicerats i Aftonbladet, Expressen och Stockholm City, samt medverkat i TV4 Nyheterna, Lennart Ekdahs Kvällsöppet och Malou von Sivers Efter tio. Debatten i sin helhet har lett mig till att tänka att okej, det är fantastiskt bra att vi pratar om det, lägger upp det på bordet och nagelfar det etc, men vad kan vi göra för att förändra situationen? I mina ögon blir debatten en aning meningslös i förlängningen, om folk glömmer bort den efter en vecka när medievindarna blåser åt annat håll utan att någon förändring kommit till stånd. Därför känns det extremt viktigt för mig att i denna debatt även peka på vad man skulle kunna göra för att förändra situationen.
Dessvärre tror jag inte att kulturbranschen är ensam om denna typ av problematik - tror att det grundar sig i en större samhällsproblematik kring kvinnosyn bland annat. Därför är jag rädd att statistiken skulle kunna se nära lika skrämmande ut på de flesta arbetsplatser. Dessutom är ju sexuella trakasserier dessvärre långtifrån den enda typ av trakasserer som man som människa kan bli utsatt för på sin arbetsplats idag. Därav breddningen av uppropet.
Planen är att lämna det till DO strax efter den 18 mars (en månad efter uppropets start), men eftersom det varit svårt att få täckning kring detta i media, då intresset var större veckan innan, väntar underskrifterna med att komma in. Detta kan göra att jag förlänger uppropet en månad eller så, om snurren skulle komma igång, ordet spridas och underskrifterna börjar rulla in i större omfattning än tidigare. Jag lobbar på många nivåer, bland annat genom att vända mig till organisationer som arbetar mot diskriminering på olika sätt.
Vad skall ett respektombud göra? Hur bör en diskrimineringseliminerande plan se ut för en arbetsplats?
Respektombudet ska göra en diskrimineringsutredning av arbetsplatsen, lägga upp en diskrimineringseliminerande plan för verksamheten, utbilda chefer och personal, samt vara den man kan vända sig till om man på arbetet blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier av någon art - sexuell, rasistisk, religiös, eller vad det än må vara. Respektombudet är då ansvarigt för att situationen utreds och att lägga upp en lämplig åtgärdsplan. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, för att i möjligaste mån undvika intressekonflikter. En DO-s förlängda arm, i nära anslutning till arbetsplatsen.
Jag tror att dessa Respektombud, med kanske utbildning inom samhällskunskap, arbetsledning/personal, genus och jämställdhet, mycket bättre än jag kan avgöra hur en diskrimineringseliminerande plan bör se ut.
I uppropet finns kravet på ett respektombud per tio anställda på en arbetsplats. Hur ser du att den ekonomiska avvägningen görs för de många relativt små verksamheter som måste skaffa respektombud vid lagstiftning?
Uppropet säger ett Respektombud ska vara knutet till varje arbetsplats med minst tio anställda. Inte ett Respektombud anställt per tio personal. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, vilket innebär att man endast betalar per uppdrag. Precis som med en konsult eller en revisor. Vilket de flesta företag har råd med - eller tvingas ha råd med. Varför jag dragit gränsen vid tio anställda, är just för att jag ser en svårighet med att mindre företag än så skulle ha ekonomin som krävs för att finansiera dessa uppdrag. Inte för att jag tror att diskiminering är mindre vanligt förekommande här. Men tyvärr måste man dra gränsen någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, diskriminering, samhälle, konst, diskrimineringsombudsmannen
Intressant
fredag 6 september 2013
Thilo Sarrazin med inspiration av Myrdal
Jag skriver i Svensk Tidskrift den 7 januari 2011 om boken Deutschland schafft sich ab av Thilo Sarrazin. I artikeln Om tysk integration – med inspiration av Myrdal beskriver jag hur fjolårets mest osannolika bestseller är en rätt torr och tungläst lunta om integration, demografi och sociologi med inspiration av Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, invandring, genetik, tyskland, turkiet, islam, angela merkel, europa, integration, böcker
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, invandring, genetik, tyskland, turkiet, islam, angela merkel, europa, integration, böcker
Intressant
torsdag 5 september 2013
Kemi, när boten blir värre än soten
 |
| Image courtesy of [joesive47] / FreeDigitalPhotos.net |
Politik är en avvägning mellan intressen och ett försök att finna rationella lösningar. Kemikaliepolitiken är sällan ett bevis på det. Dagens Nyheter tar inte upp att det finns ett starkt intresse som driver på mer lagstiftning om kemikalier: den europeiska miljörörelsen. Det är inte ett problem i sig att det finns intressenter och lobbyister, utan i vilket sammanhang de ska agera.
EU:s kemikaliepolicy Reach kräver att tillverkare bevisar att deras produkter är säkra. Fast det går inte att fullt ut bevisa att ett ämne är helt säkert, så tillståndsprövningen innehåller många politiska överväganden och lobbying. Det är därför som processen kring Reach även har fått en sorts medialt driven opportunism i frågan om vilka ämnen som ska vara tillåtna.
Porterhypotesen säger att en strikt miljöpolitik kan pressa industrin att ta fram säkrare ämnen och förbättra konkurrenskraften. I praktiken är det inte lätt att förutse uppfinningar. Snarare blir det svårare att innovera, för de nya ämnena ska testas, medan den gamla produktionen kan flyttas till billigare och osäkrare förhållanden i Kina och Indien. Kemikaliepolitiken är en bra viktigare fråga än att hamna under en närsynt konsumtionskritik, många av produkterna är inte så lätta att avstå från som DN gör gällande.
Hur ser vi till att boten inte är värre än soten? Det beror på om regleringarna görs på en farlighetsuppskattning (”ämnet kan vara farligt! Förbjud det!”) enligt försiktighetsprincipen eller på en riskbedömning (”om det är farligt beror på hur det används, så testa och se hur skadorna kan minskas”). Europa behöver en ny typ av rationell riskhantering som börjar väga alternativkostnader.
Läs även andra bloggares åsikter om kemi, politik, vetenskap, forskning, risker, samhälle, reach, miljö, eu, regeringen
Intressant
tisdag 3 september 2013
Intellectual property, Sweden and the battle of The Pirate Bay
I write the article Intellectual property, Sweden and the battle of The Pirate Bay in Cafe Babel- the European Magazine on 5 March 2009.
On 16 February, the most publicised trial of the content industry kicked off against the defendants responsible for the Bit Torrent tracker site. Four are charged with being accessories to breaking copyright law. They may face fines or up to two years in prison if found guilty.
The conditions for creating and consuming music, film, literature, journalism, computer software and games and other intellectual production have changed dramatically in less than a decade. Paradoxically, the public is consuming ever more culture. It is in the creative industries the impact of the development of technology to copy and share content on the internet has been most keenly felt.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, upphovsrätt, juridik, reportage, politik, piratepartiet
Intressant
On 16 February, the most publicised trial of the content industry kicked off against the defendants responsible for the Bit Torrent tracker site. Four are charged with being accessories to breaking copyright law. They may face fines or up to two years in prison if found guilty.
The conditions for creating and consuming music, film, literature, journalism, computer software and games and other intellectual production have changed dramatically in less than a decade. Paradoxically, the public is consuming ever more culture. It is in the creative industries the impact of the development of technology to copy and share content on the internet has been most keenly felt.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, upphovsrätt, juridik, reportage, politik, piratepartiet
Intressant
måndag 2 september 2013
Carl Köhler får ett postumt erkännande
Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren i Carl Köhler får ett postumt erkännande i Tidningen Kulturen den 24 februari 2010.
Konstvärldens kvarnar mal ibland långsamt. Den andra sidan av myntet till vår snabba samtidskultur är att fler genrer, stilar och konstnärer kan komma fram i offentligheten och finna sin nisch.
Rätt nisch kan öppnas långt efter att ett verk har skapats, då samtidens retrospektion ser nya tidigare ouppmärksammade kvaliteter. En intressant sådan berättelse är om målaren Carl Köhler (1919-2006), som efter sin död kommit alltmer kommit i samklang med konstintresset. Hans verk finns representerade på Moderna muséet och Göteborgs konstmuseum.
Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren.
Carl Köhlers bakgrund var borgerlig, med konstnärliga intressen, men "även om farfar var amatörmålare så var det inte riktigt tänkt att man skulle bli konstnär på heltid på den tiden", säger Henry.
"Pappa märkte tidigt att han var väldigt duktig på att teckna, och det intresset, skapandet följde med honom till juridikstudierna. Till slut så tog det överhanden, och han följde sitt kall och hoppade av efter en halv jur.kand".
Hur kännetecknade sig Carl Köhlers karriär?
"Han var på väg på 50-talet, uppmärksammades med finare stipendier och i tidningarna. 60-talet var hyfsat, men han fick aldrig det genomslag som många trodde på. Pappa fick ofta höra att han borde åka till New York, och jag tror han hade slagit genom där".
Konstnärligt inspirerades han av den nya saklighetens Otte Sköld, Sven "X-et" Erixson och Edvard Munchs virvlande linjer.
Verken kännetecknas av ett abstrakt formspråk som ändå är figurativt, Carl Köhler arbetade både med färg och form. "Pappas måleri var väl lite före sin tid kanske som senmodernist. Mycket färg och form, klippande, klistrande, häftande, collage, överlappande. Han kunde jobba med ett motiv länge, bygga upp och riva ner och bygga upp igen".
Teckningen uppvisade stor precision, det behövdes för motivet, "han var alltid fascinerad av kroppen, kvinnan, kroppar i rörelse, dans/ballett och kroppar på teaterscenen".
Litteraturens gestalter blev ett intrycksfullt och fascinerande motiv. "Han lyckades sätta färg på författarnas inre och anlete, och han kunde bli väldigt inspirerad av starka karaktärer inom olika kulturer överlag".
På 70-talet hade Carl Köhler en tung period, och han hyrde ut sin ateljé under en längre tid. Köhlers konst fann inte sin plats i tidsandan, särskilt som han inte kompromissade. Ett exempel Henry tar upp är stipendiet från Svenska Konstnärernas förening år 2005, som gavs med motiveringen "kompromisslöst kraftfullt måleri i ständig utveckling"
Trots fina recensioner och utställningar på 80-talet, så var avståndet från konstvärlden problematiskt för Carl Köhler de sista årtiondena av hans liv. I en tid som kraftigt präglats av skolbildningar, av kontaktsökande och av institutionernas växande styrka över både ekonomiska medel och konstnärlig värdering fann sig Carl stå utanför.
"Han var oerhört seriös i sitt skapande, men kunde inte foga in sig i det lite försiktiga ledet för att smälta in bättre. Han umgicks inte med andra konstnärer, och hade på sitt vis ganska dåligt självförtroende".
Uppmärksamheten och det växande erkännandet kring Carl Köhlers verk nu på 2010-talet, kan ironiskt nog bero på syskonen Henry och Frida Köhlers enträgna arbete för att belysa de djupa kvaliteterna hos faderns konst. Det har skaffat Carl Köhlers gärning fler plattformar och breddat hans publik.
Carl Köhlers författarporträtt ställs ut på Stadsbiblioteket i Stockholm t.o.m. den sista februari, och från mitten av april på Irving K. Barber Learning Centre University of British Columbia i Vancouver.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, Carl Köhler, modernism, kritik, intervju, måleri, teckningar
Intressant
Konstvärldens kvarnar mal ibland långsamt. Den andra sidan av myntet till vår snabba samtidskultur är att fler genrer, stilar och konstnärer kan komma fram i offentligheten och finna sin nisch.
Rätt nisch kan öppnas långt efter att ett verk har skapats, då samtidens retrospektion ser nya tidigare ouppmärksammade kvaliteter. En intressant sådan berättelse är om målaren Carl Köhler (1919-2006), som efter sin död kommit alltmer kommit i samklang med konstintresset. Hans verk finns representerade på Moderna muséet och Göteborgs konstmuseum.
Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren.
Carl Köhlers bakgrund var borgerlig, med konstnärliga intressen, men "även om farfar var amatörmålare så var det inte riktigt tänkt att man skulle bli konstnär på heltid på den tiden", säger Henry.
"Pappa märkte tidigt att han var väldigt duktig på att teckna, och det intresset, skapandet följde med honom till juridikstudierna. Till slut så tog det överhanden, och han följde sitt kall och hoppade av efter en halv jur.kand".
Hur kännetecknade sig Carl Köhlers karriär?
"Han var på väg på 50-talet, uppmärksammades med finare stipendier och i tidningarna. 60-talet var hyfsat, men han fick aldrig det genomslag som många trodde på. Pappa fick ofta höra att han borde åka till New York, och jag tror han hade slagit genom där".
Konstnärligt inspirerades han av den nya saklighetens Otte Sköld, Sven "X-et" Erixson och Edvard Munchs virvlande linjer.
Verken kännetecknas av ett abstrakt formspråk som ändå är figurativt, Carl Köhler arbetade både med färg och form. "Pappas måleri var väl lite före sin tid kanske som senmodernist. Mycket färg och form, klippande, klistrande, häftande, collage, överlappande. Han kunde jobba med ett motiv länge, bygga upp och riva ner och bygga upp igen".
Teckningen uppvisade stor precision, det behövdes för motivet, "han var alltid fascinerad av kroppen, kvinnan, kroppar i rörelse, dans/ballett och kroppar på teaterscenen".
Litteraturens gestalter blev ett intrycksfullt och fascinerande motiv. "Han lyckades sätta färg på författarnas inre och anlete, och han kunde bli väldigt inspirerad av starka karaktärer inom olika kulturer överlag".
På 70-talet hade Carl Köhler en tung period, och han hyrde ut sin ateljé under en längre tid. Köhlers konst fann inte sin plats i tidsandan, särskilt som han inte kompromissade. Ett exempel Henry tar upp är stipendiet från Svenska Konstnärernas förening år 2005, som gavs med motiveringen "kompromisslöst kraftfullt måleri i ständig utveckling"
Trots fina recensioner och utställningar på 80-talet, så var avståndet från konstvärlden problematiskt för Carl Köhler de sista årtiondena av hans liv. I en tid som kraftigt präglats av skolbildningar, av kontaktsökande och av institutionernas växande styrka över både ekonomiska medel och konstnärlig värdering fann sig Carl stå utanför.
"Han var oerhört seriös i sitt skapande, men kunde inte foga in sig i det lite försiktiga ledet för att smälta in bättre. Han umgicks inte med andra konstnärer, och hade på sitt vis ganska dåligt självförtroende".
Uppmärksamheten och det växande erkännandet kring Carl Köhlers verk nu på 2010-talet, kan ironiskt nog bero på syskonen Henry och Frida Köhlers enträgna arbete för att belysa de djupa kvaliteterna hos faderns konst. Det har skaffat Carl Köhlers gärning fler plattformar och breddat hans publik.
Carl Köhlers författarporträtt ställs ut på Stadsbiblioteket i Stockholm t.o.m. den sista februari, och från mitten av april på Irving K. Barber Learning Centre University of British Columbia i Vancouver.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, Carl Köhler, modernism, kritik, intervju, måleri, teckningar
Intressant
söndag 1 september 2013
Tunisien på tröskeln
Hur står det till kulturellt och politiskt i Tunisien? Efter den hastiga internationella uppmärksamheten vid presidentvalet i oktober har det nordafrikanska landet fallit tillbaka i medieskuggan. Fast det kanske borde vara länder som Tunisien som uppmärksammas mer? Jag skriver reportaget Lyfter det glittrande Tunisien? i Tidningen Kulturen den 14 april 2010.
Skymningen utanför flygplatsen i Monastir ger den nyanlände först en känsla av främlingsskap. Resan på den stora vägen från flygplatsen in till staden Sousse går genom relativt välmående förorter. Det är betongförorter, men ser inte så mycket sämre ut än sina motsvarigheter över hela världen. Bilarna på vägarna ser ofta rätt slitna ut, fast luften är inte så hårt nedsmutsad. Det är sanden från Sahara, som lyfts upp i skyn av kvällsvinden, som låter en förstå att Tunisien ligger långt borta. Sanden glittrar vackert i solnedgången, men gör luften torr som sandpapper, medan den signar med över kusten på väg norrut.
Tunisien skulle kunna vara en ö. Resande kommer med båt eller flyg. Landvägen från det oroliga Algeriet och det excentriska Libyen är stängd. Landet tittar hellre norrut mot Europa, som börjat titta tillbaka. Det är ett alltmer populärt resmål, med mer än femtiotusen besökare från Sverige varje år. Den främsta konkurrenten om charterturisternas gunst, Turkiet, har blivit dyrare på sista tiden och Tunisien kan också bjuda på soliga stränder, spännande kultur och äventyr.
Medinan, den gamla staden i Sousse, är en labyrint av vindlande gator, mattförsäljare, kaféer, fönsterluckor, gångar med välvda tak, glimrande butiker, främmande dofter och minareter. Gamla lampor lyser upp de mörka hörnen i basaren. Parfymer, kryddor och orientalisk tobak tynger luften. Det är nästan som att befinna sig i ett vykort, om det inte vore för att vanliga tunisier fortfarande handlar här.
Turistområdet utanför Sousse är en värld för sig. Det är så snyggt och modernt som landet förmår för att turisterna skall trivas. Arkitekturen är anpassad till att motsvara förväntningarna på Orienten, den traditionella tunisiska byggnadsstilen ser inte tillräckligt arabisk ut.
Böneutroparen från den näraliggande moskén hörs svagt över gatorna, närmast försagd jämfört med andra muslimska länder. Religionen är försagd i Tunisien. Landets förste president, landsfadern Habib Bourguiba, ville bygga en sekulär stat. Det gick delvis, månggiftet avskaffades, kvinnor fick rösträtt, och familjeplanering gav arabvärldens lägsta befolkningstillväxt. I årtionden balanserade Bourguiba sin makt mellan statsförvaltningen, oligarkerna och islamisterna precis som han balanserade mellan USA och Sovjet, mellan Israel och PLO.
I november 1987 var balansnumret slut, en sänkning av brödsubventionerna utlöste kravaller som islamistiska organisationer verkade kunna ta kontrollen över. Då grep vice-president Zine El Abidine Ben Ali makten, skickade Bourguiba i vänlig men bestämd ålderspension, och fick ett lugn i landet han inte släppt sedan dess. Islam fick ett än kortare koppel. Moskéerna är bara öppna under bönestunderna och ingen får befinna sig i dem annars. Där fredagen är en helgdag i alla muslimska länder är den bara en inofficiell halvdag i Tunisien.
Människorna bemöter som regel utlänningar med vänlighet, även utanför turistcentrumen. Turisterna slipper ifrån de oerhört tröttande dricksbeloppen och småmutorna som behövs för att vardagen skall flyta i så många andra arabländer. Köpslåendet i basarerna finns kvar, men det går lätt att röra sig i en nästan västerländsk miljö i de rikare kvarteren.
Vänligheten är förståelig. Säkert 70 procent av sysselsättningen är beroende av turistnäringen. Det är folk väl medvetna om, och det förs ständigt kampanjer i den statliga radion och televisionen om hur viktiga turisterna är och att de måste känna sig välkomna. Det finns skäl till oro. När en bomb sprängdes i synagogan på ön Djerba år 2002, dödades fjorton tyska turister. Det ledde till en svår förlust av besökare, och det får inte upprepas.
Myndigheternas kontroll är hård. Reportrar utan gränser rankar pressfriheten i Tunisien på en bottenlåg 143dje plats i världen. I senaste valet i oktober 2009, så vann Ben Ali återigen, utan att oppositionen hade några möjligheter att bedriva en riktig valkampanj. Då skrev journalisten Taoufik Ben Brik en kritisk artikel i franska tidskriften Le Nouvel Observateur, och ställdes sedan inför rätta på vad Amnesty och Reportrar utan gränser bedömt som påhittade anklagelser.
Internet är strikt kontrollerat. Förutom den procent av befolkningen som har tillgång till nätet, måste tunisierna gå till telefonbolagets internetkontor. Censuren består ofta av grova spärrar, men säkerhetstjänsten börjar bli mer kunnig i filtreringen. När Förenta Nationerna år 2003 höll WSIS, sin stora konferens om internets framtid, i Tunis fick FN mycket kritik. Tunisien var inte en symbol för ett fritt och öppet internet.
Det finns få saker som kan få en att längta så mycket efter reklam och varumärken, som gatubilden i ett land med personkult. Bilder på presidenten finns överallt. På affischer, på stora tavlor, i butiker och på kontor. Det är en välbekant syn, mer än 50 procent av befolkningen är så ung att de inte har upplevt en annan statschef än Ben Ali.
Ingen vet hur hög arbetslösheten är. Myndigheterna uppger den till uppåt 15 procent av de arbetsföra, vilket definitivt är för lågt. Många utexaminerade akademiker som haft turen att få en anställning på något företag eller förvaltning är undersysselsatta, och arbetar för låg lön. De statliga prisbidragen på basvaror är fortsatt viktiga för många.
Den som kan tala franska har goda möjligheter att göra sig förstådd. Banden till den gamla kolonialmakten är fortfarande starka, många tunisier har släkt och vänner där som skickar tillbaka pengar.
En bit från Tunis turistmagnet, den världsarvsmärkta medinan, ligger plötsligt en bit Frankrike. I Cité Nouvelle, krockar det arabiska och det europeiska. Fransmännen var i Tunisien med avsikt att stanna. La Cité Nouvelle erbjuder mer typiskt franska kaféer, bagerier, brasserier och boutiquer än nedgångna städer som Marseille.
Folkskådning är en populär sysselsättning från borden på Café de Paris vid Avenue Habib Bourguiba, Cité Nouvelles stora paradgata. Ungdomarna som går förbi ser ut som de gör lite varstans i världen nuförtiden. En del äldre kvinnor täcker håret, men den traditionella kvinnoklädseln i Tunisien är närmast brokigt färggrann. De kvinnor som är klädda i svart är turister från någon av gulfstaterna. President Habib Bourguiba avskydde slöjan, "den vidriga trasan", som han kallade den, och de är förbjudna på vissa offentliga platser.
Det som fångar ögat är människornas ansikten. Tunisien är som författaren Paul Theroux beskrev i "Herkules stoder" en blandning av hela Medelhavet, "ansiktena i Tunis kunde ha varit italienska, spanska, grekiska, sardinska, turkiska, albanska och var det förmodligen också". Så många lager av kultur ligger under dagens Tunisien. De stora civilisationerna var intresserade av den bördiga kusten och lämnade inlandet mer eller mindre åt sitt öde. Ju längre söderut och inåt landet, desto fattigare och mer traditionella blir städerna och byarna. Tunisiens fosfat- och oljefyndigheter i inlandet allt viktigare. Nu behöver Tunisien kunna dra nytta även av den inre delen av landet.
Är Tunisien ett lämpligt land att besöka? Kulturellt är det en höjdpunkt. Den aktuella filmfestivalen i Karthago har gett tunisisk film en chans att utmärka sig i världen. Konstmåleriet är värt att upptäcka, med främst Yahia Turki och Abdelaziz Gorgi, som gick bort härom året, från Tunisskolan. Deras figurativa måleri i västerländsk stil mellan 1900 och 1960, inspirerade Paul Klee när han bodde i Hammamet. I Hammamet bodde en spännande konstnärskoloni, med författaren André Gide i spetsen. Det antika arvet är välkänt, som arenan i El Jem, bättre bevarad än Colosseum i Rom. Tunisierna behöver pengarna, och kan erbjuda många upplevelser, det är snarare väst som behöver tänka till.
I början av 2000-talet trodde många att om bara världen öppnades för handel, så skulle demokrati och modernisering sprida sig. Fast globaliseringen tog sig olika uttryck efter de lokala förutsättningarna. Innan krisen gick det rätt bra för Tunisien, men ekonomin och politiken öppnades inte upp av handeln. Snarare så påverkades Europas politiker att acceptera de auktoritära metoderna hos arabvärldens ledare. De skulle ju nu uppfattas som jämlikar det gick att göra affärer med. Därför blev Ben Ali en allierad för att stoppa terrorister och flyktingströmmar till Europa. Hotet från terrornätverket Al Qaida har gjort säkerhetstjänsten så mäktig att den har blivit makten bakom tronen. När presidenten kommer att dra sig tillbaka om några år, så kommer han behöva stämma av sin efterträdare med säkerhetstjänsten.
Demokratin visade sig bli ett vapen för makteliten. Den politiske kommentatorn Mahmoud Belhimer har sagt att valprocessen i arabvärlden tjänat till att "fortsätta elitens monopol på makten, och förneka den stora majoriteten rätten att delta i samhällslivet".
Många jämför med det konfliktfyllda Algeriet, och det egensinniga styret hos Libyens envåldshärskare Muammar Khadaffi. Med sådana grannar så är livet i Tunisien fredligt, välmående och fritt. Landet såg också, fram till finanskrisen, en god tillväxt och bättre levnadsvillkor för de flesta.
Vilken framtid finns för Tunisien? På stan i Sousse sitter anslag för att lära sig kinesiska och för resor till Kina. De goda exemplen på sekularisering och utveckling i den muslimska världen, Turkiet och Indonesien, är inte så tydliga. Det finns stora skillnader länderna emellan, och de skillnaderna fördjupas nu. De oljeexporterande länderna vid Persiska viken dras mot Asiens växande marknader, Nordafrika dras till Europa.
För världsläget är mer pragmatiska styren i länder som Tunisien ett större problem, än de mest teatraliska diktaturerna. De senare drar världens uppmärksamhet till sig, men de förra är mer utvecklade länder som skulle kunna förändras mycket genom mindre ansträngningar. Då finns chansen för en hållbar politisk, social och kulturell stabilitet i Tunisien.
Läs även andra bloggares åsikter om tunisien, bistånd, politik, demokrati, ekonomi, utveckling, reportage
Intressant
Skymningen utanför flygplatsen i Monastir ger den nyanlände först en känsla av främlingsskap. Resan på den stora vägen från flygplatsen in till staden Sousse går genom relativt välmående förorter. Det är betongförorter, men ser inte så mycket sämre ut än sina motsvarigheter över hela världen. Bilarna på vägarna ser ofta rätt slitna ut, fast luften är inte så hårt nedsmutsad. Det är sanden från Sahara, som lyfts upp i skyn av kvällsvinden, som låter en förstå att Tunisien ligger långt borta. Sanden glittrar vackert i solnedgången, men gör luften torr som sandpapper, medan den signar med över kusten på väg norrut.
Tunisien skulle kunna vara en ö. Resande kommer med båt eller flyg. Landvägen från det oroliga Algeriet och det excentriska Libyen är stängd. Landet tittar hellre norrut mot Europa, som börjat titta tillbaka. Det är ett alltmer populärt resmål, med mer än femtiotusen besökare från Sverige varje år. Den främsta konkurrenten om charterturisternas gunst, Turkiet, har blivit dyrare på sista tiden och Tunisien kan också bjuda på soliga stränder, spännande kultur och äventyr.
Medinan, den gamla staden i Sousse, är en labyrint av vindlande gator, mattförsäljare, kaféer, fönsterluckor, gångar med välvda tak, glimrande butiker, främmande dofter och minareter. Gamla lampor lyser upp de mörka hörnen i basaren. Parfymer, kryddor och orientalisk tobak tynger luften. Det är nästan som att befinna sig i ett vykort, om det inte vore för att vanliga tunisier fortfarande handlar här.
Turistområdet utanför Sousse är en värld för sig. Det är så snyggt och modernt som landet förmår för att turisterna skall trivas. Arkitekturen är anpassad till att motsvara förväntningarna på Orienten, den traditionella tunisiska byggnadsstilen ser inte tillräckligt arabisk ut.
Böneutroparen från den näraliggande moskén hörs svagt över gatorna, närmast försagd jämfört med andra muslimska länder. Religionen är försagd i Tunisien. Landets förste president, landsfadern Habib Bourguiba, ville bygga en sekulär stat. Det gick delvis, månggiftet avskaffades, kvinnor fick rösträtt, och familjeplanering gav arabvärldens lägsta befolkningstillväxt. I årtionden balanserade Bourguiba sin makt mellan statsförvaltningen, oligarkerna och islamisterna precis som han balanserade mellan USA och Sovjet, mellan Israel och PLO.
I november 1987 var balansnumret slut, en sänkning av brödsubventionerna utlöste kravaller som islamistiska organisationer verkade kunna ta kontrollen över. Då grep vice-president Zine El Abidine Ben Ali makten, skickade Bourguiba i vänlig men bestämd ålderspension, och fick ett lugn i landet han inte släppt sedan dess. Islam fick ett än kortare koppel. Moskéerna är bara öppna under bönestunderna och ingen får befinna sig i dem annars. Där fredagen är en helgdag i alla muslimska länder är den bara en inofficiell halvdag i Tunisien.
Människorna bemöter som regel utlänningar med vänlighet, även utanför turistcentrumen. Turisterna slipper ifrån de oerhört tröttande dricksbeloppen och småmutorna som behövs för att vardagen skall flyta i så många andra arabländer. Köpslåendet i basarerna finns kvar, men det går lätt att röra sig i en nästan västerländsk miljö i de rikare kvarteren.
Vänligheten är förståelig. Säkert 70 procent av sysselsättningen är beroende av turistnäringen. Det är folk väl medvetna om, och det förs ständigt kampanjer i den statliga radion och televisionen om hur viktiga turisterna är och att de måste känna sig välkomna. Det finns skäl till oro. När en bomb sprängdes i synagogan på ön Djerba år 2002, dödades fjorton tyska turister. Det ledde till en svår förlust av besökare, och det får inte upprepas.
Myndigheternas kontroll är hård. Reportrar utan gränser rankar pressfriheten i Tunisien på en bottenlåg 143dje plats i världen. I senaste valet i oktober 2009, så vann Ben Ali återigen, utan att oppositionen hade några möjligheter att bedriva en riktig valkampanj. Då skrev journalisten Taoufik Ben Brik en kritisk artikel i franska tidskriften Le Nouvel Observateur, och ställdes sedan inför rätta på vad Amnesty och Reportrar utan gränser bedömt som påhittade anklagelser.
Internet är strikt kontrollerat. Förutom den procent av befolkningen som har tillgång till nätet, måste tunisierna gå till telefonbolagets internetkontor. Censuren består ofta av grova spärrar, men säkerhetstjänsten börjar bli mer kunnig i filtreringen. När Förenta Nationerna år 2003 höll WSIS, sin stora konferens om internets framtid, i Tunis fick FN mycket kritik. Tunisien var inte en symbol för ett fritt och öppet internet.
Det finns få saker som kan få en att längta så mycket efter reklam och varumärken, som gatubilden i ett land med personkult. Bilder på presidenten finns överallt. På affischer, på stora tavlor, i butiker och på kontor. Det är en välbekant syn, mer än 50 procent av befolkningen är så ung att de inte har upplevt en annan statschef än Ben Ali.
Ingen vet hur hög arbetslösheten är. Myndigheterna uppger den till uppåt 15 procent av de arbetsföra, vilket definitivt är för lågt. Många utexaminerade akademiker som haft turen att få en anställning på något företag eller förvaltning är undersysselsatta, och arbetar för låg lön. De statliga prisbidragen på basvaror är fortsatt viktiga för många.
Den som kan tala franska har goda möjligheter att göra sig förstådd. Banden till den gamla kolonialmakten är fortfarande starka, många tunisier har släkt och vänner där som skickar tillbaka pengar.
En bit från Tunis turistmagnet, den världsarvsmärkta medinan, ligger plötsligt en bit Frankrike. I Cité Nouvelle, krockar det arabiska och det europeiska. Fransmännen var i Tunisien med avsikt att stanna. La Cité Nouvelle erbjuder mer typiskt franska kaféer, bagerier, brasserier och boutiquer än nedgångna städer som Marseille.
Folkskådning är en populär sysselsättning från borden på Café de Paris vid Avenue Habib Bourguiba, Cité Nouvelles stora paradgata. Ungdomarna som går förbi ser ut som de gör lite varstans i världen nuförtiden. En del äldre kvinnor täcker håret, men den traditionella kvinnoklädseln i Tunisien är närmast brokigt färggrann. De kvinnor som är klädda i svart är turister från någon av gulfstaterna. President Habib Bourguiba avskydde slöjan, "den vidriga trasan", som han kallade den, och de är förbjudna på vissa offentliga platser.
Det som fångar ögat är människornas ansikten. Tunisien är som författaren Paul Theroux beskrev i "Herkules stoder" en blandning av hela Medelhavet, "ansiktena i Tunis kunde ha varit italienska, spanska, grekiska, sardinska, turkiska, albanska och var det förmodligen också". Så många lager av kultur ligger under dagens Tunisien. De stora civilisationerna var intresserade av den bördiga kusten och lämnade inlandet mer eller mindre åt sitt öde. Ju längre söderut och inåt landet, desto fattigare och mer traditionella blir städerna och byarna. Tunisiens fosfat- och oljefyndigheter i inlandet allt viktigare. Nu behöver Tunisien kunna dra nytta även av den inre delen av landet.
Är Tunisien ett lämpligt land att besöka? Kulturellt är det en höjdpunkt. Den aktuella filmfestivalen i Karthago har gett tunisisk film en chans att utmärka sig i världen. Konstmåleriet är värt att upptäcka, med främst Yahia Turki och Abdelaziz Gorgi, som gick bort härom året, från Tunisskolan. Deras figurativa måleri i västerländsk stil mellan 1900 och 1960, inspirerade Paul Klee när han bodde i Hammamet. I Hammamet bodde en spännande konstnärskoloni, med författaren André Gide i spetsen. Det antika arvet är välkänt, som arenan i El Jem, bättre bevarad än Colosseum i Rom. Tunisierna behöver pengarna, och kan erbjuda många upplevelser, det är snarare väst som behöver tänka till.
I början av 2000-talet trodde många att om bara världen öppnades för handel, så skulle demokrati och modernisering sprida sig. Fast globaliseringen tog sig olika uttryck efter de lokala förutsättningarna. Innan krisen gick det rätt bra för Tunisien, men ekonomin och politiken öppnades inte upp av handeln. Snarare så påverkades Europas politiker att acceptera de auktoritära metoderna hos arabvärldens ledare. De skulle ju nu uppfattas som jämlikar det gick att göra affärer med. Därför blev Ben Ali en allierad för att stoppa terrorister och flyktingströmmar till Europa. Hotet från terrornätverket Al Qaida har gjort säkerhetstjänsten så mäktig att den har blivit makten bakom tronen. När presidenten kommer att dra sig tillbaka om några år, så kommer han behöva stämma av sin efterträdare med säkerhetstjänsten.
Demokratin visade sig bli ett vapen för makteliten. Den politiske kommentatorn Mahmoud Belhimer har sagt att valprocessen i arabvärlden tjänat till att "fortsätta elitens monopol på makten, och förneka den stora majoriteten rätten att delta i samhällslivet".
Många jämför med det konfliktfyllda Algeriet, och det egensinniga styret hos Libyens envåldshärskare Muammar Khadaffi. Med sådana grannar så är livet i Tunisien fredligt, välmående och fritt. Landet såg också, fram till finanskrisen, en god tillväxt och bättre levnadsvillkor för de flesta.
Vilken framtid finns för Tunisien? På stan i Sousse sitter anslag för att lära sig kinesiska och för resor till Kina. De goda exemplen på sekularisering och utveckling i den muslimska världen, Turkiet och Indonesien, är inte så tydliga. Det finns stora skillnader länderna emellan, och de skillnaderna fördjupas nu. De oljeexporterande länderna vid Persiska viken dras mot Asiens växande marknader, Nordafrika dras till Europa.
För världsläget är mer pragmatiska styren i länder som Tunisien ett större problem, än de mest teatraliska diktaturerna. De senare drar världens uppmärksamhet till sig, men de förra är mer utvecklade länder som skulle kunna förändras mycket genom mindre ansträngningar. Då finns chansen för en hållbar politisk, social och kulturell stabilitet i Tunisien.
Läs även andra bloggares åsikter om tunisien, bistånd, politik, demokrati, ekonomi, utveckling, reportage
Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)