Utvärderingen av den politik som genomförts har ofta kommit i efterhand, ofta utan att läget före politiken noggrant undersöktes som jämförelse. I bästa fall har rapportering från forskare och media påverkat vilket parti väljarna ger sin röst, och vilka politiker de personkryssat.
Går det att testa politiken vetenskapligt? Går det att förstå vilken sorts politik som objektivt fungerar bäst? Går det att applicera lean production på den politiska korvfabriken?
Evidensbaserad politik handlar om att vilja testa politiska reformförslag i verkligheten för att förstå vad som fungerar. Eller handlar det om att politiker nu ställer sig bakom forskarna, kanske även påverka vetenskapens riktning, för att få igenom sina idéer utan att behöva debattera dem?
Frågan gäller även för andra delar av samhället. Det låter som en självmotsägelse, men förvånansvärt lite av den medicinska praktiken ute på sjukhusen har granskats i vetenskapligt randomiserade tester. Den evidensbaserade medicinen som började diskuteras på 90-talet har väckt en kraftig debatt. Bör läkarens bedömning i det enskilda fallet gå före vetenskaplig litteratur? Kan Life Science gå från hantverk till industri?
För något år sedan startade debatten upp i Storbritannien om evidensbaserad policy skulle användas för fler områden.
Risken finns för scientism, "du kan inte uttala dig om sakfrågan, för du är inte en forskare på området". Scientism är en tankeriktning som funnits från 1800-talet, men även en allmän inställning att:
- man godtar som sanning bara det som är vetenskapligt bevisat
- man antar att allt i universum är möjligt att studera och kvantifiera
- man betraktar vetenskapens resultat som en dogm, där vetenskapliga debatter begränsas till "vetenskap" och "förnekare"
Problemet ligger i skillnaden mellan deskriptiv vetenskap (så är det) och preskriptiv vetenskap (så bör man göra) där effekterna slår olika från fält till fält. I dagens samhällsdebatt är motargumentet mot evidensbaserad policy att slå ifrån sig mot tanken på systematisering och utvärdering överhuvudtaget, se debatterna om New Public Management.
En mer sansad kritik handlar om att påpeka att evidensbaserad policy sällan räknar med substitutionseffekter hos människors beteende. Om alkoholskatten höjs, höjs sannolikheten att fler köper alkoholen från smugglare och hembrännare. Svårigheterna med att beräkna externaliteter behöver uppmärksammas, både med människors subjektiva uppfattningar och mänskliga rättigheter samt att människor i framtiden kan göra en mycket annorlunda värdering. Politiken brukar dessutom ta till sig forskning selektivt.
Vetenskapens vanliga problem med att forskare kan bli förälskade i sina teser, och försvara dem om de motbevisas, finns även här. Det kan förstärkas av att incitament ramas in i uppdraget, om så bara av faktum att något ska undersökas. När dessutom vetenskapliga paneler får blandade uppgifter, kan tydligheten gå förlorad.
Klimatpanelen IPCC har som uppdrag att både ge en bild av klimatets utveckling och vetenskapligt visa vilken policy som bäst bemöter klimatets utveckling, vilket kommer in på att panelerna börjar bestämma målen för policyn. Det märks på fler områden. Tjänstemän i myndigheter kan ha mer ideologiskt drivna agendor på sina specialområden än politikerna. De har kunskap att utveckla dem med.
I slutändan behövs fler öppna utvärderingar av politikens effekter för att behålla politikens trovärdighet inför medborgare som blir allt mer vana vid informationsvisualisering. Det som behövs för att använda den stora nytta som finns i bättre forskning och dess applicering i styrsystem är bättre riktlinjer, oberoende granskning, maktdelning och genom det fler visioner och målsättningar i politiken.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, forskning, vetenskap, evidens, samhälle, valet, it
Intressant
