I en tid när politiken har svårt att ge övertygande svar på de problem som människor möter, försöker politiker ofta att använda vetenskapen för att ge moralisk legitimitet åt den förda politiken. Man genomför inte politik för att man tycker något särskilt, men för att den sägs följa logiskt ur forskningens resultat. Debatt och reflektion anses bara bli käbbel i ett debattklimat vars hätskhet stammar ur dess konsensustänkande och konflikträdsla.
Det saknas inte vetenskaplighet i den politiska sfären. Politiken runt politikerna, i form av tjänstemän och partigängare, är tillväxtsektorn inom politiken. Ute på myndigheter och verk finns allt oftare beslutsfattare som behöver ett politiskt mandat för den politik de vill föra. Det ger upphov till en efterfrågan av "politiskt orienterad vetenskap", vetenskap som har en tendens att forma sig runt beslutsfattarnas behov. Evidensbaserad policy kan slå över i policybaserad evidens.
Risken är uppenbar för scientism, att en förment vetenskaplighet sprider sig in i det personliga, kulturella och sociala där andra former av reflektion behövs. Värst är det när naturvetenskapens, särskilt fysikens, tankemodeller lånas in för att beskriva den mänskliga handlingen utan att överväga skillnaderna.
Man ska inte heller sticka under stol med att det finns forskare som påverkar politiken för sin egen agendas räkning. Den forskare som får in sin forskning som grund för den förda politiken kan ha mycket att tjäna på det i form av anslag och vetenskaplig prestige. Risken finns att en bias för paternalism byggs in, har man nu forskat så måste man komma fram till handlingsrekommendationer och nya policyprogram. Banden mellan politiker, administration och akademi kan växa sig mycket starka.
Fakta framkommer inte såsmåningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser. Risken är annars stor för glidningar i expertis där forskare börjar att uttala sig som forskare i samhällsdebatten på områden de saknar kunskap om.
Det är lätt att evidensbaserad politik missar substitutionseffekter, att människor anpassar sitt beteende till den förda politiken och ersätter den med något annat. Klassikern är den svenska regeringens höjning av tobaksskatten år 1997 som fick ökad smuggling som följd.
Det är ökänt svårt att beräkna externaliteter, inte minst om de är beroende av subjektiva uppfattningar spridda över långa tidsperioder. Klassikern är att anta att kommande generationers preferenser om något så komplext som "miljön" kommer att likna samtidens.
Självfallet är det bra för en beslutsfattare att ha ett bra vetenskapligt underlag till hands när en fråga övervägs. Men politiska problem i sig själva går inte att bryta ned till objektiva och slutgiltiga resultat. Bevis måste testas, tolkas och ges betydelse innan det kan bli en pålitlig källa till handling. Problem är beroende av sitt sammanhang och förmedlas genom många olika sorters påverkan. Den politiska tolkningen av ett vetenskaplig faktum är inte given.
The social sciences in the narrower sense, i.e., those which used to be described as the moral sciences, are concerned with man's conscious or reflected action, actions where a person can be said to choose between various courses open to him, and here the situation is essentially different. The external stimulus which may be said to cause or occasion such actions can of course also be defined in purely physical terms. But if we tried to do so for the purposes of explaining human action, we would confine ourselves to less than we know about the situation.
—Friedrich A. Hayek, The Counter-Revolution of Science (III: The Subjective Character of the Data of the Social Sciences)Läs även andra bloggares åsikter om politik, evidens, samhälle, forskning, vetenskap, myndigheter, regeringen
Intressant
