Hur kan Donald Trump vara så framgångsrik i det amerikanska nomineringsvalet? Han passar in i en strömning i de mogna demokratierna som påminner om Jeremy Corbyn i brittiska Labour och sverigedemokraterna.
Vid första anblicken har inte en förvirrad miljardär, en relik från 70-talet och ett gammalt nazistparti så mycket gemensamt men det beror på att vi inte tittat tillräckligt mycket på hur politiken runt dem ser ut.
Den republikanska nomineringen har massor av kandidater men de har ingen politik. Det är så 2008 att ha en agenda, som Politico säger. Medlemstalen i de stora masspartierna i Europa sjunker. I dag är knappt en tiondel av tyska SDPs medlemmar under 35 års ålder, på 80-talet var det en tredjedel.
Politik har blivit ett nischintresse, det finns så mycket spännande och intressant att engagera sig i särskilt då internet öppnat upp fler möjligheter. Alltså blir engagemanget tunt, särskilt i något så komplext som ett politiskt parti. Att arbeta politiskt är rätt tröstlöst, så de flesta motiveras av att de sitter eller vill sitta på ett politiskt uppdrag. För att få i gång folk politiskt behöver man vara mycket engagerad och det lättaste sättet att verka engagerad är att vara kränkt. Det driver politiken till mer extrema partier och att mittensmeten blir alltmer beroende av särintressen både innanför och utanför staten.
Det är förklaringen bakom Corbyn, han är en relik men partimedlemmarna är också reliker. Är du t.ex. fortfarande Labourmedlem år 2015 och inte på valbar plats, så är du nog kvar i Corbyns värld. Därför fungerar han internt, fast han inte kan vinna val. Donald Trump förklaras av att han är en amerikansk Silvio Berlusconi som dessutom befinner sig i ett politiskt vakuum.
Och här någonstans finns förklaringen till varför den politiska samtidsdebatten är så upphettad men samtidigt så enormt tom på innehåll. Den gäller inte så mycket längre.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, tyskland, storbritannien, labour, sverigedemokraterna, republikanerna, val
Intressant
