I början av 10-talet återkom många debatter från 70-talet om att naturresurser skulle ta slut. Det hade ju varit en rasande efterfrågan på råvaror när Kina, Indien, Brasilien och andra länder lagt i en extra växel på tillväxten under 00-talet.
Det talades om peak oil, oljetoppen, nästan som om en peak everything var på gång. I samhällsdebatten drogs linjära utvecklingar in i framtiden. Tillslut skulle det bli för dyrt att utvinna råvarorna.
Vi blev tvungna att lära oss namnen på en mängd konstiga mineraler, de sällsynta jordartsmetallerna. De omtalades för att de var så viktiga för samtidens prestigeprodukter: smartphones, elbilar och vindturbiner.
De sällsynta jordartsmetallerna hade tidigare brutits i flera gruvor runt om i världen men år 2010 hade Kina fått en mycket dominant ställning. Så lade Kina upp begränsningar för sin export, kinesisk industri skulle få första tjing.
Fast så sällsynta är inte sällsynta jordartsmetaller. Amerikanska Molycorp började bryta mineralerna i Kalifornien och aktien gick upp i en stratosfärisk bana. Det ständigt stigande priset lockade företag i Australien och Malaysia. Många tillverkare, som världens största biltillverkare Toyota, började se sig om efter alternativ till de där jordartsmetallerna som är så dyra. De började hitta både billigare och bättre alternativ.
Efterfrågan rusade upp, nu skulle ju snart peaken komma och den som satt på mest neodym, lantan och cerium skulle tjäna storkovan.
Det visade sig att det blåsts upp en bubbla för jordartsmetallerna. Molycorp gick i konkurs då de gjorde enorma investeringar för att öka produktionskapaciteten, precis som alla andra. En produktion det inte gick att sälja till så höga priser. Priser och andra förhållanden kan förändras snabbt där efterfrågan är inelastisk, vilket var rätt lätt att förutse.
Läs även andra bloggares åsikter om jordartsmetaller, mineraler, ekonomi, peak, brist, gruvor, kina
Intressant
