lördag 19 mars 2016

Forskningens underdogs

Vetenskapsjournalistiken möter ofta starka reaktioner därför att den utmanar föreställningar. Det bästa sättet att utmana läsarnas föreställningar är att lugnt peka ut uppenbara fel, snarare än att kampanja.

Det kampanjandet finns även hos de forskare som bemöter uppenbart felaktiga påståenden med ett stön eller hänvisningar till konsensus. Det är därför att vetenskapens egen historia ger en viktig roll till sina Galileo Galileis, anekdoterna om stora framsteg som möttes av spott och spe av forskarkollegor vars livsverk hotades av genombrottet. I verkligheten möts de flesta genombrott av applåder, inte minst för att stora genombrott tenderar att komma när forskningen gått in i en skenbar återvändsgränd.

Tyvärr har, den ibland begripliga, viljan hos forskare och media att kväva nonsens i sin linda utlöst en del oförtjänt sympati hos allmänheten för outsiders med kontroversiella uppfattningar. Många sätter dem i Sanningssägarens stol, men att den utomstående möter motstånd kan vara ett tecken på att denne har ordentligt fel.

Det som också har skapat problem är att vetenskapen i många discipliner är beroende av modellering, av deduktion snarare än induktion. Det kan inte vara lika stark forskning, men det är svårt för allmänheten att uppfatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant