fredag 11 mars 2016

Populärkulturen stävar mellan popvänsterns Skylla och bibliotekshögerns Karybdis


Erik Zsiga fick kämpa. Hans bok Popvänstern var en av de första krusningarna på våra dagars kulturkrig. Boken handlar om hur populärkulturen besatts av ett trendigt etablissemang som slentrianmässigt svänger sig med politiskt korrekta vänsterklyschor men som mest är hycklande, intoleranta och samhällsbevarande. Zsiga visar i boken också på populärkulturens kraft i samhället, och att den egentligen är den ett område som borde behärskas av frihetliga krafter.

Det låg förstås utanför Zsigas uppgift att definiera vad denna frihetliga populärkultur skulle vara. Popvänstern handlar just om popvänstern. Men bristen på alternativ visade sig vara verktyget genom vilket popvänstern i slutändan vann debatten. Det gick inte att ställa upp en motbild av hur ett frihetligt kulturliv skulle se, främst för att det kulturlivet inte var särskilt uppskattat inom borgerligheten.

Zsiga påpekade det konstiga med en popvänster som verkar inom en kommersiell ram. Kanske inom ett av de mest kommersiella sammanhang som finns att uppbära inom det svenska samhället. Svenska Musikerförbudets kollektivavtal är ovanliga, i popmusiken arbetar man efter kontrakt och F-skattesedel.

Tyvärr har högerns syn ofta varit att ett stabilt, självbehärskat och ordnat samhället är det goda samhället. Ett ständigt experimenterande samhälle ses som flum, förlorad kontakt med de gamla värdena, med effektiviteten och rationaliteten. Mer krav i skolan, fler poliser och språktester! Den uppfattas därför som motståndare till det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnade. Var det därför som så många i den kreativa klass som uppstod i storstäderna under slutet av 90-talet drogs till popvänstern? Kapitalismen sammankopplas med att förutsätta en väldig konformism och självbehärskning.

Kulturpolitiken som förts i Sverige sedan 1970-talet har delat upp kulturen, dels i de stora institutionerna och dels alternativkulturen. Den senare fick en vänsterprägel, men den första med de stora institutionerna för musik, drama och måleri var till för borgerlig identitetsbyggnad. Stadsteatern spelar Ibsens "En folkfiende", visserligen i en anda av Dario Fo, men fortfarande med en repertoar från dåtiden. Då frystes borgerligheten kvar tidsmässigt, konsten retirerade ut från kulturen. Den ideologiska borgerligheten på 2010-talet känner sig mer tillfreds med att se tillbaka på aristokratin för hundra år sedan än samtidens vulgära entreprenörer. Man har fortfarande en aversion mot Ullaredskulturens vulgaritet men det är inte långt ifrån att börja tala nostalgiskt om hur bra allt var i gamla sossesverige. Det kände man trots allt till, framför den ovissa framtiden som Johan Norberg påpekat.

Skribenten Virginia Postrel har vid flera tillfällen tagit upp populärkulturens betydelse. Ett tydligt tecken är att studera omslagen på det lilla politiska magasin som hon tidigare var redaktör för. Omslagen på Reason magazine uttrycker en nyfikenhet, öppenhet och lekfullhet som är sällsynt i den svenska kulturen.

Mellan popvänsterns Skylla och bibliotekshögerns Karybdis har populärkulturen ofta fått kämpa för att behålla sitt fria uttryck och sin långt mindre programmatiska inriktning. Kommersialism har spelat en viktig roll, men har inte varit den enda drivkraften. På samlingsplatser för nya näringar och kulturella företeelser så uppstod tillväxt just genom att bejaka anti-konformism, experiment och brytande av mallar. Affärskultur blev alternativkultur och ledde till den demokratisering av estetiken som gjort populärkulturen så livskraftig och dynamisk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...