Roboten, en mänskligare soldat

Organisationen Human Rights Watch arbetar för att autonoma vapensystem ska förbjudas. Det forskas på olika militärers forskningsinstitut om robotar som kan användas i strid och i andra militära operationer. Forskningen har visat resultat (som roboten Big Dog), men det är fortfarande en bit kvar tills modeller kan tas i bruk i fält.

Det kan mycket väl vara så att autonoma vapensystem under strid bättre kan skydda de mänskliga rättigheterna än soldater med konventionella vapen gör nu.

Den relevanta diskussionen är om användningen i krig som förs enligt den omfattande internationella juridik som omger det. Alla som struntar i Genèvekonventionen och andra avtal kan vi redan räkna bort, för de kommer inte bry sig i vilket fall som helst.

För att idag vara lagligt, måste ett vapen kunna skilja mellan stridande och icke-stridande samt inte orsaka onödigt lidande. Det har haft effekten av att vapen som personminor samt kemiska och biologiska stridsmedel har förbjudits, avtalats bort eller minskat i användning. Om autonoma vapensystem kan skilja mellan soldater och civila och strida så att de inte orsakar onödigt lidande så är de inte olagliga i sig.

Autonoma vapensystem skulle inte göra fel grundade på känslor, rädsla, trötthet, ilska. Faktorer som definitivt drabbar även de mest vältränade officerare och soldater när de är i fält. De kan ta in och utvärdera mycket mer information i realtid än mänskliga soldater. De har, så att säga, Genèvekonventionen uppslagen hela tiden. Dessutom skulle de kunna spela in sina egna och andras handlingar på slagfältet i ett minne som bara lämnas öppet för en skiljedomstol.

Om ett lands armé släppt ut stridsrobotar och drönare med dålig programmering på slagfältet så ligger ansvaret fullt tydligt på arméledningen. Idag hamnar ansvaret ofta på underlydandes misstag; politisk och militär ledning kan ofta begränsa sitt ansvar. Automatiska vapensystem skulle sätta en än större press på generalstaberna att faktiskt förstå sina vapensystem, sina doktriner och vad de praktiskt leder till i fält. Det är redan en viktig uppgift för en modern armé, och det är bra lägga än större vikt på den.

För det är ju dagens situation är det stora problemet, med lidande för både stridande och icke-stridande parter, och det är där man bör lägga ned handfast arbete. Deklarationer om vad som skulle kunna vara framtida vapensystem kanske inte trampar någon på tårna idag, men de ger ingen vägledning om vad som ska göras och vilka värderingar som är lämpliga när dessa vapensystem väl kommer fram. Om vi alltid förbereder oss på det värsta, kan vi bli handlingsförlamade när det värsta inte händer.

Autonoma vapensystem är inte heller så lätta att isolera för ett förbud. Idag sker debatten ofta kring spekulationer om möjliga utvecklingar. Ett förbud skulle bli tvunget att försöka förbjuda utvecklingar i många breda områden inom artificiell intelligens, mekatronik, sensorteknik etc. Breda förbud som skulle sätta stopp för viktiga områden på fredliga användningar. Där behövs en klokare riskhantering och innovationspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om vapen, etik, teknik, robot, militär, krig, strid, försvar

Intressant

Fokus Almedalen: Elbilar och deponi

Smartare laddinfrastruktur på väg. Allt fler elbilar syns på vägarna och allt fler kommer de att bli – fort. Men till­verkarna måste ha rätt resurser för att kunna möta efterfrågan.

Elbilen behöver matchande infrastruktur. Elbilen i Sverige präglades tidigare av dilemmat om hönan och ägget. Nu ökar elbilarna men fortfarande kvarstår behovet av en fungerande infrastruktur.

Deponi, från dumpning till långsiktigt ansvar och återvinning. Kraven på återvinning ökar, men deponi för farligt avfall kommer även fortsättningsvis att behövas.

Läs även andra bloggares åsikter om elbil, miljö, energi, infrastruktur, deponi, sopor, teknik

Intressant

Pokémondoktrinen: peripatetikernas seger i kulturkampen

Måste fånga fler!

Pokémon Go är ett fantastiskt fenomen som jag tog upp på Sveriges Television nyligen. Nu har jag fångat fler och börjat att levla upp i spelet vilket ger nya perspektiv. Några av de integritetsproblem som jag tog upp i artikeln med Pokémon Gos fulla tillgång till användarens Google-profil verkar ha fixats till.

Vi har sett liknande fenomen som jag diskuterat tidigare den virtuella världen Second Life, världsbyggarspelet Minecraft och tanken på en "spelifiering" kallad gameification av arbetsuppgifter. Alla har lagt till något till senare utvecklingar.

Det är ett mått av nostalgi för det sena 90-talet som delvis står bakom framgången. När spelet börjar ger figuren Professor Willow knappt någon förklaring av hur spelet fungerar. Vem i född efter 1980 vet inte hur man fångar en Pokémon eller att man byter Pokémons mot Pokémon Candy?

Den förstärkta verkligheten i spelet är ett intressant steg framåt. Den fungerar och känns naturlig, men efter ett tag blir den lite för enkel. Talet om ubika spel känns något brådmoget. Den går igång när man fångar en pokémon i spelet. Många spelare har börjat att stänga av den förstärkta verkligheten så att de inte blir distraherade av bakgrunden när de fångar monster.

Spelet skiner mer i sin sociala funktion, när spelaren går runt i kartan baserad på omgivningarna, och träffar andra spelare för att diskutera, tävla och samarbeta. Var finns det sällsynta Pokémon? Vilka lures är bäst? Hur tränar man sin Pokémon bäst. Ett peripatetiskt spel!

Folkhälsoargumentet finns där, det ger dem som väldigt sällan eller aldrig rör sig en chans att komma ut. Fast det är ju inte ett träningspass precis, mest så strosar spelarna runt.

Beroende har det redan larmats om, men det är dels fel och dels överdrivet. Spel som Candy Crush har en mycket högre grad av upprepning och intensitet samt anpassar sin svårighetsgrad till spelaren under spelets gång, så att de inte tappar sugen om en nivå är för svår. Det har inte Pokémon Go, även om det kan dra nytta av samlandet som hobby för att hålla uppe intresset.

Nu börjar en mycket stor andel spelare, precis som jag, komma upp i en så hög nivå att det är dags att välja lag. Det är nog en vattendelare för flugan, lagen och alla Pokémongym höjer nivån på spelet. Spelaren måste bli något mer engagerad och anstränga sig för att träna och leta sällsynta Pokémon så man kan stå sig i konkurrensen. Många slutar nog då att spela eller drar ned på det. Det är troligt att Pokémon Go fortfarande är ett framgångsrikt spel om några månader, men knappast den massiva fullträff det är just nu.

Det finns politiker som försöker dra fördel av Pokémon-fenomenet, för det är vanligt att de vill spänna vagnen före hästen med lagstiftning. Det blir förstås många klickbetesartiklar om alla möjliga faror som Pokémonspelare kan råka ut för allt ifrån rånare, till folk som faller ned i hål eller säljer sina barn för en Psyduck. Fast sådana händelser beror ju inte på Pokémon, utan på att det är ett sådant massfenomen! Pokémon Go har kanske precis nått sin topp i antal användare i USA. Det är ett tjugotal miljoner spelare bara där, det är så mycket folk så allt kan bokstavligen hända. I en värld som är hårdbevakad av media skräms vi upp av tusentals små händelser, samtidigt som vi missar stora skeenden.

Det är en gradvis utveckling som Michael Farren och Adam Millsap på Mercatus Center pekar ut. Farren och Millsap skriver att tillväxten handlar om att minska brister på varor och tjänster som begränsar oss. Där spelar entreprenörer, eller poképrenörer, en viktig roll. Där vill jag understryka innovationens roll. Vi hade aldrig kunnat spela Pokémon Go på 90-talets mobiltelefoner. Många konsumtionskritiker är fast i tanken på att utvecklingen bara ger mer av samma, och inte något radikalt nytt. Det är därför vi gör av med mindre resurser idag än tidigare och levnadsomkostnaderna går ned så att vi får råd med tidigare helt otänkbara varor och tjänster. Om vi levde som på 1950-talet skulle inte sju miljarder kunna överleva idag.

I slutändan är Pokémon Go en skärmytsling i den kulturkamp som rasar allt hårdare omkring oss. Där behöver vi uppbåda all innovationskraft och lekfullhet för att behålla glädjen i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, pokemon, kultur, samhälle, teknik, framtiden, dataspel, frihet

Intressant

Pokémon Go, förstärkt verklighet slår igenom

Pokémon Go är den stora flugan sommaren 2016, men är det bara en fluga? Förstärkt verklighet har diskuterats i många år, nu verkar den ha fått om inte en killer app, så åtminstone en tillämpning som det går att göra affärer med. Jag skriver för Sveriges Television den 22 juli om att Låtsasvärlden är snart vår nya verklighet, då Pokémon Go följs av nya spel och av användarna blir mer vana vid förstärkt verklighet. Det är inte tekniken som står i centrum utan att den fungerar i vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om pokemon, teknik, ar, virtuell, ekonomi, forskning, samhälle, verklighet

Intressant

Transhumanismen och frihetens framtida utmaningar

Vad leder de samtida utvecklingarna inom teknik, politik och samhälle? Jag skriver i Frihetssmedjan den 19 juli om Transhumanismen och frihetens framtida utmaningar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, filosofi, teknik, innovation, transhumanism, frihet

Intressant

Fungerar aloe vera?

Av Forest & Kim Starr, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6110360

Varifrån aloe vera kommer är okänt. En del sätter växtens ursprung i Arabien, andra någonstans vid Medelhavet. Det har länge varit en medicinalväxt men effekterna har varit dåligt belagda.

Aloe vera sägs vara bra mot förstoppning, svamp, mask, diabetes, psoriasis, herpes och så vidare. Då blir jag fundersam. Verkligen? Allt det där?

Aloe vera sägs hjälpa brännsår att läka, men det finns studier som pekar på att det snarare kan förhindra läkning. Dövar inte aloe vera-krämer smärta? Det beror på att många innehåller lidokain, vilket är smärtstillande, så vad behöver man aloe vera till då?

Expressens avslöjande är ingen stor sensation, sammanställningar av forskning har länge pekat ut bristen på effekt i både medicin och kosmetika och så även risken för leverskador när det används som bantningspreparat.

Det bästa med många aloe vera-produkter är att de verkar innehålla väldigt lite äkta aloe. Branschorganisationen för aloe vera försöker att certifiera de aloe vera preparat som överhuvudtaget innehåller det. Antingen är det ersatt med släktingen Aloe massawana eller oftare så är det bara glykos, glycerin eller vanligt vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om aloe, forskning, läkemedel, naturpreparat, risk, sjukdom, medicin

Intressant

Cédric Villani, den romantiske matematikern

Läs mer om den färgstarke matematikern och Fieldsmedaljvinnaren Cédric Villani på Den romantiske matematikern som ligger uppe på Medium den 12 juli 2016.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, fysik, forskning, vetenskap, intervju, frankrike, samhälle

Intressant

Vänstern och högerns moraliska rötter?

För en tid sedan bloggade jag om Vetenskap och politik. Neurovetenskapliga förklaringsmodeller har en dragningskraft för många att förklara mänskliga handlingar med. Det behöver inte alltid betyda att modellerna är bra, utan att vi gärna luras av mekanistiska och hjärncentrerade förklaringsmodeller för att de ger oss enkla förklaringar av komplexa beteenden eller stöd åt våra förutfattade meningar. Vad kan vetenskapen säga och inte säga om politiska värderingar?

I podden tog jag upp psykotyckeriet från vänstern som hävdar att högern och borgerliga tror som de gör för att de är felprogrammerade i hjärnan, för att använda Sten Anderssons ord om Bengt Westerberg. Vänstern står för fakta och resonerande, högern för tyckande och primitiva instinkter. Psykologen Jonathan Haidt har vunnit i popularitet inom högern då han säger att humaniora och samhällsvetenskaperna har en stor slagsida åt vänster, då lärare och akademiker i de olika ämnena med förkrossande majoritet verkar ha värderingar som passar in på det.

Haidts huvudtanke är att moraliska och politiska ställningstagande är intuitiva och föregår förnuftet. En blandning av genetik och psykologisk fallenhet bygger upp våra rationella argument genom omedvetna processer i hjärnan så att de ska passa in i våra känslomässiga mallar. Alla, både höger och vänster, styrs av tyckande och primitiva instinkter.

Det är kanske bekvämt för "högern" och "vänstern" att inta sina positioner i skyttegravarna, men det politiska samtalet blir mycket svårare. Om debatten fastnar i att hänföra politiska motståndares åsikter till sociokulturella normer och arketypiska grupper, blir det svårare att identifiera skillnader i intressen och idéer inom politiken.

Det är särskilt ett problem i en tid där mallar som höger och vänster blir allt mer vaga i samtiden och i USA är antalet väljare som inte väljer sida mellan demokrater och republikaner rekordhögt. Fast det kanske sätter fingret på den minskade skara som passar in sin livsstil och identitet i snäva begrepp som höger och vänster?

Läs även andra bloggares åsikter om neurovetenskap, moral, psykologi, vetenskap, forskning, samhälle, nationalekonomi, politik

Intressant

Ekosystemtjänster, till vilket pris?

En tjänsteproducent?

I Almedalen diskuteras miljöfrågorna och ofta dyker ordet ekosystemtjänster upp. Vad är ekosystemtjänster för något? Har de en roll att spela?

R. David Simpson är miljöekonom vid den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och har skrivit Ecosystem Services: what are the policy implications? Simpson noterar hur populärt begreppet har blivit att använda. Här är Naturvårdsverkets webbsida om ekosystemtjänster.

Begreppet är populärt därför det sätter ett ekonomiskt värde på naturen och den nytta som den förser människan med. Om nyttorna beräknas rätt så visar det ekonomiska värdet varför det lönsamt att skydda skog och mark. Ett exempel, om bina från en bikupa pollinerar ett fruktträd så räknas det som en tjänst som uppgår till ett visst värde.

Skriften berättar om att tanken på ekosystemtjänster kom från den tidiga konflikten om man skulle bevara naturen för sin egen skull eller för dess samhällsnytta. Idén fick en skjuts på Earth Summit i Rio de Janeiro 1992, då den kopplades till tanken på biodiversitet och på att fattiga länder i Syd skulle kunna tjäna mycket pengar på det.

Ekosystemtjänster borde väl ge en marknadsmässig vägledning? Kanske kan de användas för att beräkna ersättningar för egendomar som måste friköpas för att skydda känsliga ekosystem? Simpson förvånas över att forskningen kring ekosystemtjänsternas värde fortfarande är så tunn och saknar handfasta bevis.

Det verkar behövas väldigt mycket myndighetsinblandning för att studera och leverera ekosystemtjänsterna. Om ekosystemtjänster är så lönsamma, varför behöver de så mycket stöd och bidrag?

Argumenten brukar ofta ta upp ekosystemtjänster som kollektiva nyttigheter, men alla ekosystemtjänster inte är kollektiva nyttigheter eller så stora och svårdefinierade att de behöver tilldelas från myndigheter långt borta.

Vad är det vi vill bevara eller utveckla i naturen? Det är inte lätt att enas om och Simpson anser att ekotjänsterna kan bli kontraproduktiva för att bevara naturen.

Till det bör tilläggas att marknader formas av utbud och efterfrågan, att någon sätter så mycket värde på en vara eller tjänst att de är villiga att betala för den. Marknader behöver avgränsningar då de är en upptäcktsprocess som inte strävar efter ett visst bestämt mål. Det går inte att gissa sig till priser, därför hamnar marknaden i hans resonemang om att naturen ibland är för generös och ibland för snål. Hur kan man vända allmänningarnas tragedi till allmänningarnas komedi?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, ekosystem, tjänster, miljö, klimat, samhälle, forskning, usa

Intressant

Politikens smedja: The intellectuals and preservationism

Friedrich A. Hayeks essä The Intellectuals and Socialism är fortfarande viktig läsning, lika relevant som 1949. Dels har fler intellektuella tagit till sig en preservationistisk ideologi, som går till angrepp mot frihet och fria marknader, dels är de ofta mer osynliga idag i de sociala mediernas flöden. Att de är mer osynliga betyder inte att de slutat att forma människors attityder och åsikter.

Det är just Hayeks betydelse av ordet intellektuell som är viktig, någon som hanterar idéer i andra hand. Det betyder inte enligt Hayek att dessa personer är dumma eller okunniga, utan att de är mellanhänder för att sprida tankar, idéer och upplevelser till en vidare publik. De kan vara experter på ämnet de diskuterar, men behöver inte vara det. Oftast är de inte det.

När Hayek skrev tänkte han mest på läraren, journalisten, kyrkopastorn och den tidens mellanlager av idéspridare. Idag har de intellektuella mångfaldigats, och de behöver inte ens vara fullt så yrkesmässiga som Hayek tänkte sig.

För den intellektuelle är en nödvändighet i en komplex värld: hur ska man tolka finanspolitiken eller den senaste kökstrenden? Är Venezuela ett mirakel eller katastrof? Är Nobelpristagarens upptäckt något banbrytande eller mediokert. Det är sällan vi har så breda kunskaper.

Det är alltså fullt möjligt att experterna har en åsikt i en samhällsfråga men allmänheten har ingen aning om det. Det går att jämföra med professor Hans Roslings Tintinvärld och Bryan Caplans Myten om den rationelle väljaren. Under ytan kan det ofta vara fråga om hur väljaren tillåts att lära sig mer om ämnet och vem som gör urvalet. Det beror på att de intellektuella överför, filtrerar bort idéerna som de inte håller med om samt lyfter upp de åsikter som de själva håller med om. Då intellektuella sällan är experter, är de som Hayek påpekar, tvungna att pröva en ny tanke eller ny företeelse mot hur väl det passar in i med de idéer som den intellektuelle har sedan tidigare på området. Allt kan förklaras med en bakomliggande idé, frågan är om något nytt kan passas in i den bakomliggande förklaringen.

Idag är de stora idéerna inte så tydliga, då intellektuella sällan skyltar med etiketter, men efter en tids analys är linjerna ofta lätta att identifiera. Resultatet av det här pusslandet är den allmänna opinionen, tidsandan eller världsåskådningen som Hayek kallade den. Hayeks syfte med “The intellectuals and socialism” var att förklara hur socialismen formades, underhölls och förstärktes som idé. Trots att socialismen redan sett ett hundratal år av tämliga allvarliga teoretiska och praktiska misstag när Hayek skrev om den, kunde den förstärkas av de intellektuellas hårda gnet och hantverk.

Det förklarar också enligt Hayek hur vanligt folk kan drillas i abstrakta filosofiska och politiska idéer för att överhuvud taget kunna överleva i ett samhälle. Det formar vad som kan anses vara ett problem (“problemformuleringsprivilegiet” som författaren Lars Gustafsson så passande kallade det). De inlärda idéerna kan vara vaga, även självmotsägande eller så självklara att de inte kan tyckas kräva någon förklaring. Vem skulle driva skolor om inte staten gjorde det? Vem skulle bygga bilar om inte aktiebolag gjorde det? De frågorna rymmer en mängd antaganden.

Ett mycket viktigt påpekande som Hayek gör är betydelsen att ta fram nya idéer. Det räcker inte med att peta hål på motståndarens idéer, även om de är dåligt ihoptänkta eller motbevisade. Intellektuella kan ha satsat mycket på dem och särskilt i samtidens situation när de förstärker en stämning av utsatthet och kränkthet, kan de vara svåra att vända i sina åsikter. Praktiska svårigheter eller hål i teorin kan alltid bemötas med en förklaring framtagen på stället och som passar ihop med idéerna som helhet.

Det gäller istället att ta fram nya och mer tilltalande världsåskådningar och mycket riktigt blev Hayeks idéer grunden för den andra generationens tankesmedja. Här är det viktigt att lära av de preservationistiska intellektuellas arbete med att kunna formulera och placera sina idéer på centrala punkter i debattlandskapet.

Strumpdockornas framgångar som kommentariat och stödtrupp har varit missledande på kort sikt. Förändrar man inte idéerna runt om sig, så kommer man inte kunna ens upprätthålla de idéer som finns etablerade i samtiden.

För att citera Hayeks vän och trätobroder John M. Keynes från hans The General Theory:

... the ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back. I am sure that the power of vested interests is vastly exaggerated compared with the gradual encroachment of ideas. Not, indeed, immediately, but after a certain interval; for in the field of economic and political philosophy there are not many who are influenced by new theories after they are twenty-five or thirty years of age, so that the ideas which civil servants and politicians and even agitators apply to current events are not likely to be the newest. But, soon or late, it is ideas, not vested interests, which are dangerous for good or evil.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tankesmedjor, preservationism, globaliseringen, socialism, liberalism, samhälle, ideologi

Intressant