 |
| Måste fånga fler! |
Vi har sett liknande fenomen som jag diskuterat tidigare den virtuella världen Second Life, världsbyggarspelet Minecraft och tanken på en "spelifiering" kallad gameification av arbetsuppgifter. Alla har lagt till något till senare utvecklingar.
Det är ett mått av nostalgi för det sena 90-talet som delvis står bakom framgången. När spelet börjar ger figuren Professor Willow knappt någon förklaring av hur spelet fungerar. Vem i född efter 1980 vet inte hur man fångar en Pokémon eller att man byter Pokémons mot Pokémon Candy?
Den förstärkta verkligheten i spelet är ett intressant steg framåt. Den fungerar och känns naturlig, men efter ett tag blir den lite för enkel. Talet om ubika spel känns något brådmoget. Den går igång när man fångar en pokémon i spelet. Många spelare har börjat att stänga av den förstärkta verkligheten så att de inte blir distraherade av bakgrunden när de fångar monster.
Spelet skiner mer i sin sociala funktion, när spelaren går runt i kartan baserad på omgivningarna, och träffar andra spelare för att diskutera, tävla och samarbeta. Var finns det sällsynta Pokémon? Vilka lures är bäst? Hur tränar man sin Pokémon bäst. Ett peripatetiskt spel!
Folkhälsoargumentet finns där, det ger dem som väldigt sällan eller aldrig rör sig en chans att komma ut. Fast det är ju inte ett träningspass precis, mest så strosar spelarna runt.
Beroende har det redan larmats om, men det är dels fel och dels överdrivet. Spel som Candy Crush har en mycket högre grad av upprepning och intensitet samt anpassar sin svårighetsgrad till spelaren under spelets gång, så att de inte tappar sugen om en nivå är för svår. Det har inte Pokémon Go, även om det kan dra nytta av samlandet som hobby för att hålla uppe intresset.
Nu börjar en mycket stor andel spelare, precis som jag, komma upp i en så hög nivå att det är dags att välja lag. Det är nog en vattendelare för flugan, lagen och alla Pokémongym höjer nivån på spelet. Spelaren måste bli något mer engagerad och anstränga sig för att träna och leta sällsynta Pokémon så man kan stå sig i konkurrensen. Många slutar nog då att spela eller drar ned på det. Det är troligt att Pokémon Go fortfarande är ett framgångsrikt spel om några månader, men knappast den massiva fullträff det är just nu.
Det finns politiker som försöker dra fördel av Pokémon-fenomenet, för det är vanligt att de vill spänna vagnen före hästen med lagstiftning. Det blir förstås många klickbetesartiklar om alla möjliga faror som Pokémonspelare kan råka ut för allt ifrån rånare, till folk som faller ned i hål eller säljer sina barn för en Psyduck. Fast sådana händelser beror ju inte på Pokémon, utan på att det är ett sådant massfenomen! Pokémon Go har kanske precis nått sin topp i antal användare i USA. Det är ett tjugotal miljoner spelare bara där, det är så mycket folk så allt kan bokstavligen hända. I en värld som är hårdbevakad av media skräms vi upp av tusentals små händelser, samtidigt som vi missar stora skeenden.
Det är en gradvis utveckling som Michael Farren och Adam Millsap på Mercatus Center pekar ut. Farren och Millsap skriver att tillväxten handlar om att minska brister på varor och tjänster som begränsar oss. Där spelar entreprenörer, eller poképrenörer, en viktig roll. Där vill jag understryka innovationens roll. Vi hade aldrig kunnat spela Pokémon Go på 90-talets mobiltelefoner. Många konsumtionskritiker är fast i tanken på att utvecklingen bara ger mer av samma, och inte något radikalt nytt. Det är därför vi gör av med mindre resurser idag än tidigare och levnadsomkostnaderna går ned så att vi får råd med tidigare helt otänkbara varor och tjänster. Om vi levde som på 1950-talet skulle inte sju miljarder kunna överleva idag.
I slutändan är Pokémon Go en skärmytsling i den kulturkamp som rasar allt hårdare omkring oss. Där behöver vi uppbåda all innovationskraft och lekfullhet för att behålla glädjen i livet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, pokemon, kultur, samhälle, teknik, framtiden, dataspel, frihet
Intressant
