Det finns två sätt att se på automatiseringen idag, antingen de som talar om en teknologisk Singularitet där inga jobb behövs eller att robotarna tar alla jobb. Problemet ligger i en falsk motsättning om framtiden: dystopi mot utopi. Verkligheten är snarare en rörig blandning av tjuvstarter, tillfälliga misslyckanden, relativa framgångar och gradvisa framsteg. Vilka som blir vinnare eller förlorare är svårt att peka ut. Det är en utveckling som frustrerar den som längtar till en slutpunkt.
För automatiseringen har pågått i årtionden, om inte århundraden, och hittills har effekten blivit fler jobb, inte färre. Det lågintensiva jordbruket som försörjde mänskligheten långt in på 1900-talet hade sina statare, backstugusittare och jordlösa som knapphändigt sysselsattes i produktionen.
Norbert Wiener varnade 1949 att datorerna snart skulle leda till en enormt grym industriell revolution. Gunnar Myrdal varnade 1964 för att automatiseringen skulle leda till obegränsad produktion av maskiner som inte behöver människorna längre. Det finns många fler exempel, vi har haft automatiseringsdebatten flera gånger om under årens lopp.
"Den här gången blir det annorlunda", har vi också hört vid varje våg. Nu är det ju inte fråga om drängar eller fabriksarbetare utan om ingenjörer, aktiemäklare, akademiker och journalister d.v.s. en helt annan klass av folk. Eller så sägs vissa arbeten på förhand vara skyddade som chef, någon måste bestämma över människor, fast då tänker man inte på utvecklingen efter DAC eller att många ledningsfunktioner också kan automatiseras. Utvecklingen inom artificiell intelligens har gått fort men kanske inte så fort som många tänker.
Det är alltid bekvämt med teknikdeterminism, men om arbetet kunde ställas om från jordbruk till industri och sedan till tjänster samtidigt som kvinnorna kom in på arbetsmarknaden verkar dagens steg vara genomförbara. För tekniken öppnar ju som tröskverket, elverktygen, diskmaskinen eller datorn upp nya uppgifter som behöver lösas. Rädslan för automatisering tar upp mycket tankekraft som kunde använts till att förstå vad automatiseringen hade kunnat användas till, för att göra en parafras på nationalekonomen Herbert Simon.
För både synsättet med Singulariteten som ett Nirvana eller helvetesvisionen av att "robotarna tar alla jobb" verkar förutsätta ett utslocknande av mänskliga behov, eller rättare sagt att inga nya behov antas tillkomma. Båda synsätten verkar anta att den enda rationaliseringsmetoden är automatisering. Finns det något att vara säker på när det gäller framtiden, så är det att nya behov kommer att tillkomma. Det kommer att finnas arbeten för människor så länge som det finns otillfredsställda behov, och även högteknologiskt avancerade människor kommer att diskutera ekonomiska problem och se på dem med största allvar. Hur kan man leva i en sådan misär att man bara har tillgång till ett enda solsystems beräkningskraft?
Den förlust av medelinkomstjobb vi har sett i USA och Europa beror snarare på att många relativt välbetalda jobb har beskattats bort och därför flyttats till Kina och andra länder, men det beror på dålig politik för näringslivet, energiområdet, infrastruktur o.s.v.
Det som går att påverka är hur automatiseringen antas och till vilket syfte. Automatiseringen kan införas bara för kortsiktiga kostnadssänkningar, men det missar att automatiseringen öppnar för att återuppfinna arbetsuppgifter och se dem nya ögon.
Läs även andra bloggares åsikter om robot, teknik, ekonomi, samhälle, jobb, automatisering, transhumanism
Intressant
