Ser vi en återkomst för den stora staten? Det sägs att de första årtiondena på 2000-talet brutit mot liberalisering och demokratisering, där friheter minskar och mänskliga rättigheter naggats i kanten.
Kostnaderna från kriget mot terrorismen har varit höga. Klimatpolitik, miljöpolitik, medelinkomstfällorna och satsningen på nationalstaten har påverkat världspolitikens riktning. Utlåningen har bekostats av den politik som skapat den stora recessionen med att lösa ut banker och företag som egentligen skulle gått i konkurs. Ekonomin vilar idag på att centralbanker trycker mycket nya pengar, och författaren konstaterar att problemen med hög skuldsättning kommer att fortsätta länge till. Den ”Pax Americana” som byggdes upp efter Kalla krigets slut underminerades genom att västmakterna så ofta bröt mot sina egna principer.
Dagens utveckling har en grund i den politik som fördes för 10-15 år sedan. George W. Bush var ett större problem än den Donald Trump hans politik många år senare skulle leda till. Men samtidigt är det en alltför enkel läsning av samtiden.
Mycket av samtidens snarstuckna och högröstade debatter om migration, populärkulturella symboler och allmän hårdaretagism bottnar i att de är så mycket lättare att ägna tid och energi åt än frågor om ekonomi, automatisering och globala katastrofala risker. Ofta är den förda politiken en reträttposition, snarare än en fråga om att nya idéer förs fram. Osthyveln har gått över verksamheter snarare än prioriteringar. Globala och regionala institutioner får stå tillbaka för nationalstater som inte kan lösa samtidens problem. Staten kanske är stor, men den är inte stark, och är inte den enskilt viktigaste aktören längre.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, liberalism, liberalerna, centerpartiet, samhälle
Intressant
