Det är Källkritikens dag och i samband med det tänker jag tillbaka på Sveriges Radios diskussion ”Frukostseminarium 7 mars: Hur svårt kan det vara?”.
Seminariet avsåg att ta upp frågan hur bra är forskare är på att begripliggöra och informera om sin forskning och hur bra är medierna på att granska och rapportera om den. Det oroande är hur samhällsdebatten kring forskning oftare ställs upp till att handla om ”Vetenskapen vs. Populism och Fake news”.
Paneldeltagaren Anders Mildner noterar under samtalet en politisk polarisering av både medier och forskning, där sidorna skaffar sig hjältar och förkämpar bland forskarna. Det riktigt oroande med det är att utvecklingen kan att minska källkritiken även i den etablerade mediebevakningen. Vetenskapen är en process, inte ett ställningskrig. I ”Larmen vingklipper vetenskapsjournalistiken” beskrivs förändringen i takt med att vetenskapsdesken sparas in på redaktionerna. Sedan skrevs har nya frågeställningar framkommit om replikationskrisen (läs mer i "Replikationskrisen, p-hackarna i vetenskapen") och fler politiska påtryckningar och styrningar (läs mer i "Evidensbaserad politik eller policybaserad evidens?"). Internet kan i sin tur även ha öppnat upp debatten om forskningsfält som länge varit politiserade.
Vetenskapsjournalisten Matt Ridley skriver i ”Lying with science: a guide to myth debunking
Pseudoscience is on the rise – and the media is completely hooked ” att medier, politiker och påtryckargrupper har smidigt kunnat gå mellan förutse katastrof på katastrof utan att behöva tänka på tidigare felaktiga larm. Ridley noterar att det snarast blir allt mer larmjournalistik när konkurrensen ökar. Även avslöjade larm kan fortsätta rulla på som egna berättelser, där Ridley tar upp de endokrina disruptorerna med bisfenol A (läs mer i ”Bisfenol A, kemofobi och forskning”) efter den stora Clarity-studien som inte uppmärksammats av medierna. Det ursprungliga larmet får rubrikerna och krönikorna på ledarsidorna som spinner berättelsen vidare. Rättelserna kommer senare och får inte uppmärksamhet. Larmet blir kvar i läsarnas medvetande.
Mediebevakningen har svårt att ge publiken en bra uppfattning av hur mycket data som forskare kan ha, vilka slutsatser som är möjliga från det materialet och vilken effekt som egentligen politik kan ha. Exempel på det är det sura regnet, skogsdöden och ozonlagret. Allmänheten antar att de löste sig för att industriproduktionen i Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland föll ifrån med Östblockets fall och att Montrealprotokollet fick stora effekter. Det saknas data och problemen var överrapporterade (läs mer i ”Ozonhålet ökar eller minskar?”).
Vetenskapsjournalistiken behöver ge publiken en uppfattning om vad som är stark forskning och ge en förståelse av hur vetenskap fungerar. I samhällsdebatten, och även i panelen beskrivs vetenskapen som empirisk forskning men mycket av det som tas upp i media är deduktion från datamodeller som bygger på antaganden. Sant och falskt ger inte ett lika bra intryck som stark eller svag när studier diskuteras (läs mer i fallet ”Föredrar verkligen stressade män tjockare kvinnor?”)
Risken är att vetenskapen tolkas som moraliska ställningstaganden. Kommunikationsavdelningarna på universiteten och forskningsinstituten växer för att kunna nå ut till allmänheten och beslutsfattarna för att fylla tomrummet från mediebevakningen.
Det kan driva på polariseringen. Forskare åtnjuter ofta ett högt förtroende från allmänheten (högre än journalisterna) genom sina kunskaper men även för att forskaren och dennes resultat ju är storyn som journalistens artikel baserar sig på. Det ger ett inbyggt förtroende redan att just den här forskningen uppmärksammas. Det är sällan som man läser om att forskare bekräftat att deras antagande inte stämmer eller inte kan bevisas. Är det forskningsinstituten själva som lyfter den finns inte samma förtroende.
Ridley varnar i sin artikel för att ursäkta överdrifter och felaktigheter för den goda sakens skull, då det kan leda till en backlash. Därför är det viktigt att nyanser kommer fram i bevakningen.
