måndag 5 november 2012

Larmen vingklipper vetenskapsjournalistiken

Utdelning av Aspengrenstipendiet, och Ulrika Björkstén mottar priset. Björkstén är chef för Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio som finns i Uppsala. Det är välförtjänt, utan tvekan. En nyckel till kunskapsspridning.

Så säger Ulrika Björkstén något viktigt i sitt tacktal. Björkstén påpekar att Sveriges Radio Vetenskapsredaktion är den enda som har kritisk massa i sin rapportering. Det är sant, vem skulle annars vara på tal att vinna pris?

Samma sak twittrar de engelska vetenskapsskribenterna Martin Robbins och Ed Yong om när det gäller BBC inför en prisgala. BBC var med sin vetenskapsrapportering de överlägsna vinnarna. Robbins och Yong skämtar om vilken klåpare i nomineringskommittén som satt upp en kandidat på listan som inte tillhör BBC. De skojar, fast skämtet speglar verkligheten. Det är inte särskilt goda tider på många håll i världen.

En titt i enlighet med Martin Robbins sondering av det brittiska landskapet så ser vi en liknande situation i de svenska medierna. Det finns tidskrifter som främst lutar sig mot iögonenfallande bilder och forskningsrön med häpnadsväckande wow-faktor för läsaren (dino-porr!). Det finns populärvetenskap med något tyngre innehåll, även om de självfallet mest skriver om populärvetenskap snarare än vetenskapsjournalistik. Dagstidningarna lyser med sin frånvaro i båda länderna. Vetenskapsjournalistiken uppfattas som relativt dyr av ledningarna på tidningarna, som all annan specialjournalistik.

Hur gick det så? Den ursprungliga vetenskapsjournalistiken var beroende av ikoner, hjälteberättelser där professorn stod i centrum. Riktigt vad professorn gjorde var inte så viktigt, det uppseendeväckande stod nyheten i sig själv för. Alla i publiken fattade att professorn hittat en ny stjärna, benen från en dinosaurie eller uppfunnit en ny makalös manick.



Dagens vetenskapliga upptäckter är mycket svårare att kommunicera, då rönen är mer abstrakta. Vad betyder sannolikheter? Vad är ett vetenskapligt konsensus? Hur värderas en publikation? Därför fanns en önskan att koppla vetenskapsjournalistiken till något som var relevant för en bred allmänhet.

Björkstén för i sitt tacktal fram risksamhället av Ulrich Beck, det är rädslans politik. I dagens mångfaldiga samhälle är det inte säkert att alla delar samma uppfattning om vad som är ett vetenskaplig framsteg. Nyheten om en genmodifierad risplanta kan vara lysande nyheter för vissa men rena katastrofen för andra. Däremot vill ingen få en hjärntumör och alla blir därför berörda på samma sätt av nyheten kring en riskfaktor. Risker skulle engagera läsaren mer än professorsporträtten.

Fixeringen vid risker öppnade för larmjournalistiken och den "churnalism" Martin Robbins varnar för (engelskt nyord för att pressmeddelanden omvandlas till artiklar). Det kom från en önskan att nå en bredare allmänhet, men minskade rapporteringens relevans för publiken. Dagstidningarna gick längst, därför klarar sig magasinen bättre.

Förlusten av förtroende ingår i en större trend där vetenskap och forskning också tappar i förtroende. Vetenskapen framställs som mer enig än vad den ofta är, kanske för att som Martin Robbins påpekar att vetenskapsjournalisten och forskaren kommit för nära varandra? Baylen Linnekin skriver om att många dåliga studier tas upp i medierna. Kopplingarna finns i forskningsmiljön, där larmproducenten kommer med nya larm och dessutom kan ha större intressen bakom sig.

Det handlar om att vetenskapsjournalistik måste våga vara nördig. Det är berättelsen kring vetenskapen, vilket inte behöver vara den gamla hjälteskildringen, som behöver utvecklas. Då engagerar den, för till slut så tröttnar publiken på "Dagens Livsfara", särskilt när allmänheten själv börjar uppmärksamma att rönen inte är så starka som de ges intryck av att vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Den smarta staden, en ny generation

De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans me...