På senare tid har invändningar kommit från bland annat klimatdebattören Björn Lomborg. Kina investerar dubbelt så mycket i förnyelsebara energikällor än USA, men det mesta går åt till att producera till kunder i USA och Europa. Den handeln har tagit fart med bidragen till grön teknik. Ett exempel är att Kina tillverkar mer än hälften av alla solceller i världen men använder bara en procent av dem. En tredjedel av alla vindkraftverk som byggts används inte, enligt en rapport från Citigroup. Snarare förlitar sig Kina till 87 procent på fossila bränslen, mest kol enligt IEA, för sitt eget energibehov.
Enligt den senaste femårsplanen ska Kina uppnå 11,4 procent förnyelsebar energi till 2015, men det måste ses mot bakgrund av landets ökade energibehov. Idag får Kina 13 procent av sin energi tillgodosedd av förnyelsebara energikällor som biomassa och vattenkraft.
Det är svårt att beräkna kostnadseffektiviteten hos förnyelsebara energikällor genom de stora bidrag som stater i väst betalar för dem. Det är tydligt i hur kinesiska hushåll har tagit till sig solpaneler, de fungerar bra för att värma vatten eller ge husvärme till inte ens en fjärdedel av kostnaden. När grön teknik är effektiv och billig på riktigt, tar folk till sig den.
Sedan 2006 har Kina ökat sina utsläpp av växthusgaser så mycket att världen fått ett nytt USA sett till utsläppen. Det gör minskningar från små länder, som Sverige, rätt meningslösa. Nu är Kina det land som släpper ut mest koldioxid. Om det skall finnas en kontroll av koldioxidutsläppen så måste Kina vara med. Det kommer inte att ske i första taget.
Kina är nämligen beroende av kolkraftverk, som utgör 70 procent av landets energikonsumtion. Det finns inga exakta siffror, men Kina är tveklöst världens största producent och konsument av kol, med 13 procent av världens fyndigheter. Kinas konsumtion har ökat med 129 procent sedan år 2000, främst inom industrin och utgör nu 40 procent av världens konsumtion.
Skälet till ökningen är att kolkraften flyttar till Kina. Särskilt den energikrävande stålindustrin har i hög utsträckning flyttat dit. Finanskrisen har inte stoppat Kinas tillväxt, och därför är behovet av mer energi fortsatt stort. Den kinesiska regeringen lättar därför på några restriktioner som ålade fabrikerna med de största utsläppen ifjol. Det behövs, då energiförbrukningen ökar med 11 procent under 2010 efter en kall vinter och stålindustrins ökade behov.
Kina är inte bara en stor producent av kol, landet importerar alltmer kol. Kolgruvor över hela världen är beroende av kinesisk efterfrågan. Då den kinesiska ekonomin växer snabbt kommer restriktioner på industrier i väst riskera att råka ut för Amdahls lag, det är den långsammaste komponenten som bestämmer ett systems prestationsförmåga. Då kommer kostnaderna att stiga i de mest energiintensiva länderna, och flytta till dit det är billigare att producera, med en äldre teknik.
Miljörörelsen har rätt i att vi bör tänka på att utsläpp går till Kina, vad händer där med solenergi och vattenkraft? En hel del satsningar sker. Qinghai-provinsen är ett centrum för solenergi, och om Kina börjar att bygga ut högplatån i Tibet med solpanel så kan landet få en betydande ren energiproduktion. Den kontroversiella dammen vid Three Gorges kommer öka sin produktion, då Kina idag importerar vattenkraft från Bhutan och Laos.
Kina är dock ett kolland och kommer troligen att använda än mer över tiden. Annars skulle de inte sluta tjugoåriga avtal för tillgång till kolrättigheter utomlands. Kina förbättrar inte sin energieffektivitet lika snabbt som väst. Alla avtal som inte tar med Kina kommer att leda till högre utsläpp av CO2.
För Kina har en poäng med att föra sin energipolitik. Landets regering ser en osäker energitillgång för hela världen, även om vi undantar tanken om Peak Oil. Det finns många åldrande kol-, olje- och kärnkraftverk som måste stängas de närmaste åren. Pressen på förnyelsebara energikällor kommer att bli stor, och fossila bränslen kommer att vara fortsatt viktiga. De ser fler länder än Kina. Sydafrika bygger nu ett av världens största kolkraftverk med stöd av Världsbanken.
Många debattörer, som professor Hans Rosling, har fört fram att det inte är rättvist att ställa kraven på Kina. Kina har inte haft koldioxidintensiva industrier tidigare, och problematiken med koldioxid idag beror på tidigare industriländers utsläpp. Det är inte Kinas fel att landet nu får chansen att växa. Världen har förändrats snabbare än vad Hans Rosling och många andra anat. Kina är nu en politiskt, ekonomiskt och socialt mycket betydelsefull nation, och kan inte behandlas som ett u-land längre.
Den riktning som Kina tar, mot fortsatt kolanvändning eller grön teknik, kommer att påverka världen långt mer än vad som sker i EU och USA.
Läs även andra bloggares åsikter om kina, teknik, energi, klimat, doha, solenergi, kol, koldioxid, ekonomi, politik
Intressant
