Det svenska techundret - från framgång till fail?

Nokia, Alcatel, Siemens, Ericsson, Bull, Philips, Dux Radio… vart tog de europeiska techföretagen vägen? Beror förstås på vad vi räknar som “tech”, men främst avses i vardagligt tal konsumentelektronik och slutanvändarapplikationer.

Det hade kunnat se annorlunda ut. Olivetti skapade ett Silicon Valley i staden Ivrea utanför Turin och var ett av få europeiska företag som kunde hävda sig en tid på PC-marknaden. Den första desktopen var faktiskt Olivetti Programma 101 från 1965. Europa var definitivt med i konkurrensen i början av 00-talet med sex mobiltelefontillverkare som hade halva världsmarknaden som andel, en tredjedel av världens investeringar och fulla statskassor från spektrumauktioner.

Efter IT-bubblan och konsolideringen av Web 2.0 är marknaden indelad i infrastruktur, plattformar och konsumentapplikationer. Infrastruktur är sådant som molntjänster, domäntjänster och innehållsleveransnätverk. Där dominerar de amerikanska jättarna, medan Kina ligger bakom den stora kinesiska brandväggen. Plattformarna, som domineras av FAANG och BATX, är nödvändiga för att kunna få ut appar på marknaden. Inom slutanvändarapplikationerna finns det europeiska konkurrenter som Spotify, Mojang, Prezi, Rovio, Soundcloud och många andra.

Det talas fortfarande om det svenska techundret och dess förmåga att leverera enhörningar, ett företag inom tech som värderas till minst en miljard dollar. Namnet kommer från att de var mycket sällsynta i början av 10-talet, precis som sagodjuret. Det här handlar om värderingar, vilket inte behöver betyda att företagen är framgångsrika, utan förväntas bli framgångsrika. Exempelvis gör Klarna kreditförluster.

Historiskt sett har de bästa fonderna fått sin avkastning från sitt ägande i bara ett fåtal av företagen som fonden äger. Traditionella venturefonder har dessutom vuxit i storlek, vilket kräver mer pengar i "exit" för att leverera en acceptabel avkastning till fonden. Bara för att en riskkapitalfond ska kunna ge tillbaka startkapitalet kan den behöva vara storägare i två- tre enhörningar!

De är specialister i en tid som domineras av generalister. Nischföretag kan göra mycket synliga exits. Det gillar aktieägare, så det ger en hög värdering. Det ger dock en känslig position på marknaden.

Den svenska techmiljön kommer från en tidigare ekologi i nätets historia. Man kör några smarta datasnubbar på CSN, snabbnudlar och joltcola i en källare för att sedan göra en killerrunda med ett maxat pitchboard. Stockholm, Lissabon eller ens ett glödhett Paris post-Brexit är dock inte ett Silicon Valley, Silicon Wadi eller Shenzhen.

Segmentet har det tufft för att det är relativt lätt att få igång ett garageföretag även på andra ställen i världen, skaffa IT- infrastruktur på fickan och att det finns inte lika mycket riskkapital i EU. Fem miljoner kronor i utbyte mot halva aktiekapitalet är inte venture capital, det är ett dyrt lån.

Kommissionerna under Juncker och Barroso var övertygade om att nätneutralitet, dataskyddsförordningen GDPR samt konkurrenspolitik med mångmiljardsböter skulle stimulera företagstillväxt och innovation. Snarare har politiken skapat allvarliga problem för de europeiska företagen, då deras konkurrenter kunde göra förtjänster och vinna skalfördelar genom sin verksamhet utanför EU.

Nya EU-regler om nätneutralitet och roaming infördes år 2015, vilket stoppade marknadens prisdifferentiering och krävde dyr nätverksmonitorering. Det skapade problem för de svenska enhörningarnas frustande ledarhingst, Spotify, vars framgångar berodde på just möjligheten att skapa avtal med mobiloperatörerna.

Dataskyddsförordningen GDPR har även skrämt upp annonsmarknaden. Annonsörerna har inte förtroende för att de små och teknikdrivna adtech-bolagen kommer klara de krav som lagstiftningen ställer. Då satsar de hellre hos Google och Facebook eller hos spammarna som ändå inte bryr sig. De amerikanska jättarna har klarat sig bra, och det visar sig alltmer att hotet om att stämma för enorma böter är svåradministrerade för de nationella datainspektionerna runt om i EU.

I avsaknad av en bra politik att driva på ekosystemen för företagen går nu Europeiska kommissionen under Ursula von der Leyen ut med en plan för att vända utvecklingen, men de €100 miljarder som planen lovar är ju egentligen det som kapitalmarknaden skulle ha investerat om inte kapitalet torkat ut genom den marknadssituation de tidigare åtgärderna genomdrivit. Det är tydligt att Europeiska kommissionen förväntar sig att företagen inte kommer att kunna konkurrera, och därför förbereds ensidiga tullar.

En splittring av internet, i kombination med ett digitalt kallt krig, är förstås riktigt dåliga nyheter för det svenska techundret.

Mer oroande är inställningen, många år av pessimism har gjort avtryck. I Europa ses teknisk utveckling som ett problem snarare än som en lösning. Det driver på att arbetsmarknadslagar är inriktade på att det ska vara svårt att förlora sitt jobb snarare än att det ska vara lätt att få nytt. Det driver på en techlash mot digitaliseringen. Det borde ge näring åt en debatt om hur innovation och företagande kan stärkas i nuläget.

Välfärdsexplosionen

Det har ju funnits tidpunkter då civilisationer haft intensiv tillväxt: Romerska kejsardömet under Principatet, Abbasidkalifatet, Mogulriket och Songdynastin. Varför har inte moderniteten kommit tidigare? Varför ägde skiftet rum i England på 1800-talet? Historikern Stephen Davies bok “The Wealth Explosion: the Nature and Origins of Modernity”, en kortfattad bok om den andra singulariteten, skiftet till industrialismen och moderniteten, ger intressanta svar. Läs mer på Välfärdsexplosionen på Medium den 18 augusti.

Agenda 2030: utan demokrati ingen utveckling

De globala målen för hållbar utveckling, SDG, är 17 målsättningar som är en del av Agenda 2030. I september kommer SDG att diskuteras och biståndsminister Peter Eriksson är orolig för att Agenda 2030 ska tappa fart. Tillämpningarna har tappat farten, eller har inte börjat.

Utvecklingen är inte överraskande. Milleniemålen, som Agenda 2030 ersatte år 2015, gick att uppfylla relativt enkelt då det var 8 mål med tydligt fokus och därför mätbara. Mätbarhet gör det möjligt att prioritera resurserna efter effektivitet.

När FN skulle ta fram nya planer efter Millenniemålen gjorde organisationen sin största rådfrågning någonsin, där medlemsländer och intressenter kunde lägga fram önskemål. Det enda sättet att få alla att enas var att inte ställa dem mot varandra. Det blev 169 delmål för Agenda 2030. Alla kunde få med sin favoritfråga och hålla på sin prestige, men komplexiteten blir förstås mycket hög. Det som mindre och fattigare länder saknar är tekniskt bistånd och kunskap om dataanalys. De har svårt för att samla in data till att börja med. SDG:erna ska vara desamma för alla länder; rika som fattiga, stora som små.

Målen får inte ställas mot varandra eller prioriteras, men vissa delmål bygger på att andra redan uppfyllts. För att mål 2: ingen hunger ska vara rimligt så måste det gå före delmål 11.7: skapa säkra och inkluderande grönområden för alla. Vissa delmål, som 8.5: full sysselsättning och anständiga livsvillkor med lika lön för alla, är omöjliga och tvärtom skadliga på en global nivå.

Det kommer att kosta att genomföra Agenda 2030. Prognoser anger 56 biljoner kronor om året, som jämförelse ligger Sveriges statsbudget på ungefär 1 biljon kronor och världens samlade biståndsbudget ligger på 1,68 biljoner kronor. Mycket av pengarna kommer länderna själva få lägga ut, pengar som de fattigaste inte har och därför kan behöva låna till.

Det är förstås svårare att utveckla mätverktyg för nivån av hållbar turism än för vad som är svält. Det är dock för den sortens mål som pengarna finns i de rika länderna och då prioriteras de av näringslivet och det civila samhället.

Risken är att Agenda 2030 kan öka den globala sårbarheten. Tydliga åtgärder som bekämpande av malaria och TBC eller stöd till familjeplanering försvinner när de ställs mot välfinansierade och allomfattande problemställningar. Politiskt energikrävande processer för världssamfundet, som återupplivandet av världshandelsorganisationen WTO, finns inte med bland åtgärderna. Framgångarna för Millenniemålen berodde på att många fattigare länder hade en hög tillväxt runt millennieskiftet, särskilt Kina, vilket gav mer resurser till allt. En friare handel gav dem möjligheten att växa.

Det mest oroande med Agenda 2030 är att för att få med sig världens diktaturer, särskilt FN:s viktiga finansiär Folkrepubliken Kina, så togs inte några demokratimål med! Kina har sitt eget projekt för globaliseringen och i det ingår att förändra FN.

Om den svenska regeringen vill göra en insats för Agenda 2030 så skulle det vara i utvecklingsarbetet för att formulera vilka delmål som kommer att ge mest nytta för pengarna och att inte vika i demokratiarbetet.