Tänk om vi betalade för mat på samma sätt som för sjukvård?

Tänk om vi betalade för mat på samma sätt som för sjukvård? frågar jag i ett tankeexperiment på Medium. Om vi följer den logik som normalt brukar förklara varför sjukvården måste produceras och finansieras borde ju mat vara mer lämplig än sjukvård att finansieras, produceras och distribueras av regionerna. Vilka effekter skulle det få för hur maten ser ut?

Vart är den politiska skalan på väg på 2020-talet?

Steve Davies höll ett tal vid IEA:s THINK-konferens om en tankebild kring den nya politiska skalan.



Davies anser att västvärlden just nu genomgår början på slutet av en stor omvälvning av den politiska skalan som troligen slutförs någon gång i mitten på 20-talet. Den gamla politiska skalan, som gällde från början av 1970-talet, dominerades av breda koalitioner kring ekonomi och sociala frågor. Den kartan fokuserade främst på socialdemokrati mot frimarknadskonservatism, vilka båda är stora förlorare idag.

Davies menar att den sociala skalan bytts ut mot identitetsfrågor; det ger grupperingar som vill ha global styrning av ekonomin och identitetspolitiken (SJW radikalvänster), nationell styrning av ekonomin och identitetspolitiken (nationalkollektivisterna), global frimarknadsekonomi och fri identitetskreolisering (liberalkosmopoliterna) och nationell frimarknadsekonomi och identitetspolitik (nationalliberalerna). Davies verkar luta mot att den nya konfliktlinjen går mellan nationalkollektivister och liberalkosmopoliter där socialdemokrater och frimarknadskonservativa antingen splittras eller inordnar sig under den nya konfliktytan.

Argumentet Steve Davies gör är förenklat, och tar inte med viktiga utvecklingar och politikområden, men just förenklingen är kanske inte så mycket rätt som att den uppfattas som praktisk. Davies har rätt att vi är inne i ett skifte av strukturerna bakom politiken, gamla donatorer går ur tiden och med dem de institutioner de skapat. “68:ornas” strukturella politiska aktivism, att kasta grus i maskineriet, ersattes av “99:ornas” nätverkstänkande hacktivism men det passade inte politikens strukturer. Politiken själv kan forma sina förutsättningar, om den tillåts vara binär och frågor ska besvaras med “ja” eller “nej”. Då fokuserar politiken på frågor som kan hålla ihop koalitioner för att vinna regeringsmakten.

Sammantaget är det en tid där det finns många möjligheter att forma politiken, grupperingar är fortfarande lösa, och förutom vissa skyttegravar finns det många öppna fält.

Tillit ger seger i kampen om skärmtiden

Det talas om en techlash, en motreaktion till den digitalisering som påverkat vårt vardagsliv i snart 25 år. Skärmarna sägs vara beroendeframkallande och skrämmande, där en hårdhänt kontroll är nödvändig för att främst skydda barnen. Begrepp från tobakspreventionen letar sig in om smartphonen, som nu kallas för “den nya rökningen”.

Det är uppseendeväckande hur svårt det har varit för skolan att ta till sig digitaliseringen i undervisningen, där lärare uppger hur smartphonen tar över lektionerna. Föräldrar står handfallna inför de stora plattformarnas hypnotiska effekter på barnen.

Det finns en moralpanik kring tekniken och dess användning. Vilket syfte har det stegrande larmandet, skuldbeläggandet och kontrollbehovet?

Kuratorn Henrik Pallin tar sig an problemet i Kampen om skärmtiden: vad varje förälder behöver veta om unga och nätet (Books On Demand, 2019).

Bruket står i centrum för författaren, där media och debattörer söker faror och risker för att få uppmärksamhet genom att peka ut tekniken i sig som farlig.

Vardagsmötet med det digitala ges en bakgrund och Pallin återkopplar till hur vardagen såg ut tidigare. Påfallande ofta är beteendet som kritiseras bara en digitaliserad variant av något som alltid funnits. Fristående föremål är nu digitaliserade och omfattar arbetet, fritiden och samvaron. Därför bör det bemötas på samma sätt som tidigare, snarare än filter, förbud och skuldbeläggande (inte minst skuldbeläggs föräldrar).

Tillit är lösenordet, skriver Pallin. Det ger ansvar och skapar även förutsättningarna för att barn och ungdomar ska våga be vuxna om hjälp. För det behövs dialog och förtroende, där samma grundläggande förutsättningar som ömsesidig respekt, generositet och frihet under ansvar gäller online såväl som offline. Det är bokens mest slående egenskap, sunt förnuft löser handfasta problem.

Boken är egenutgiven, men förutom några mindre redigeringar är upplägget och korrekturet i “Kampen om skärmtiden” bra och genomtänkt. Längden är lagom för att även barn och ungdomar ska kunna läsa boken på egen hand.

“Kampen om skärmtiden” ger handfasta verktyg till föräldrar att ta sig an frågor kring nätet. Den är föredömligt fri från pekpinnar och underlättar samtal på lika villkor med barnen. Boken kan vara till stort stöd även för skolkuratorer och lärare för att hålla konstruktiva samtal med eleverna om deras vardag.