måndag 15 augusti 2011

Gorba the chief och Sovjetunionens fall

Tjugo sedan Baltikums frigörelse och det borde kännas mer som historia, men frågans aktualitet är uppenbar.

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens sista ledare, misslyckades efter sina mått mätt men Europa har nog inte uppmärksammat honom riktigt efter förtjänst.

Socialismen i Sovjet och hos vasallerna i Östeuropa var borta före Berlinmurens fall. Visst refererades Lenin i statstal och muskulösa arbetarstatyer stod ännu i heroiska poser, men som praktisk vägledning var socialismen död. Eliten ville inte längre övertyga befolkningen om idéerna utan helt enkelt se till att den höll tyst och inte sade emot offentligt. Cynismen var så djup att DDR sålde medborgare till Västtyskland. Släktingar fick lösa ut dem för pengar som den östtyska regimen var i desperat behov av. Det gällde även dem som i enlighet med DDR:s lagar ansökte om visum för att besöka släktingar i väst. Det tjänade inte regimen pengar på, så det var bäst att sätta dem också i förvar för försäljning.

Gorbatjov var fram till sitt tillträde en ja-sägare av rang (man kom inte så långt i Sovjetunionen med kompetens och intelligens, snarare tvärtom) men överraskade alla med att vara den siste leninisten. Nu skulle allt som gått fel under Stalin ställas till rätta. Det innefattade vissa ekonomiska reformer och att ta bort de värsta korrupta byråkraterna, inte marknadsekonomi. Han ville rädda socialismen. Om folket fick lite mer yttrandefrihet och även kunde läsa Solzjenitsin och Pasternak, så skulle de säkert kräva reformer av socialismen och inte politiska omvälvningar. Han ville få vettiga allierade i Östeuropa, inte gamla gubbtjuvar som Bulgariens Todor Zjivkov som sålde ut subventionerad sovjetisk olja på världsmarknaden för snabba cash. Gorbatjov hade dock ingen vettig strategi för att förändra dem och få fram nya ledare.

Även om de flesta bedömare förstod att Sovjet var illa ute, ett Övre Volta med kärnvapen, så skulle förändringar säkert ta årtionden. Varför slog inte Sovjet till med våld, som tidigare i Ungern och Tjeckoslovakien? Hur kommer det sig att det gick så snabbt och relativt smärtfritt? Kriget i Afghanistan kostade stora summor pengar, och Sovjet hade ständigt problemet att behöva backa upp sina vasaller på andra sidan jordklotet. En parallell till dagens läge. Redan under Brezjnevs sista år hade politiken ändrats, som när general Jaruzelski fick genomföra sin kupp för att hålla borta Solidaritet med egna polska trupper.

Det fanns brist på information om hur allvarligt läget var. Planeringsministeriet GOSPLAN och dess motsvarigheter hade inte, och kunde inte få, full koll på ekonomin. CIA överskattade Sovjets BNP grovt. Världsbanken trodde på allvar att Östtyskland var världen elfte största ekonomi. En kuslig parallell till våra dagars centralbanker, ratinginstitut och kreditswappar.

Ronald Reagan trappade upp det kalla kriget, till enorma kostnader för USA, men gav också Gorbatjov öppningar och förhandlingsutrymme. Kom ihåg att Gorbatjov alltid varit en popstjärna i väst, medan hans eftermäle i Ryssland är uselt. Gorby fick ju till och med en pirog namngiven efter sig.



Skuldkrisen för alla satellitstaterna i Östeuropa var allvarlig. De lånade så mycket pengar från banker i väst att 75 procent av nationalintäkterna gick till att betala lånen och hade stora problem med räntorna. De fick låna för att bankerna i väst antog att Sovjet skulle betala i slutändan. När oljepriset kollapsade i mitten av 80-talet, så kunde inte Sovjet betala längre.

Omvälvningarna i Östeuropa ger inte så mycket glans åt ledarna i Västeuropa. Snarare var George Bush senior, Margaret Thatcher och Francois Mitterand tveksamma till att låta det stabila läget i Europa förändras. Den tyska återföreningen betalades med tyska ekonomiska garantier till EU. Historien startade upp igen, och satte gamla problem i Europa och USA under luppen, nu när Sovjet och dess imperium inte fanns längre.

Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Fast många av de första ledarna i Östeuropa var väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. Många av de ekonomiska problemen var ännu djupare än enbart planekonomins misslyckade.

Arabvåren och upploppen runt om i Västeuropa har varit osammanhängande och utan en riktning för förståelse eller förändring. Visst är det problematiskt att Sverige lämnade Baltikum ute i blåsten när de svenska bankerna lånade ut ansvarslöst, och Baltikum fick vackert ta smällen (de var alla medlemmar av ERM2 med Estland på väg till euron). Frågan är hur långt Sverige kommer att vara berett att sträcka sig för Baltikums nuvarande problem.

Socialismen är bortblåst ur samhällsdebatten, snarast framstår USA i nuläget som närmare den klassiska vänstertanken. Det betyder inte att Europa är liberalt. Ett av problemen är att många av våra ledare och politiska strukturer fortfarande är skolade och inriktade på miljön under det kalla kriget. Det märks även i yngre politikers sätt att resonera. Det gör tjugoårsminnet av Baltikum och måndagsdemonstrationerna till en mer aktuell händelse än många tror.


Skicka en kommentar

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...