onsdag 17 februari 2010

Glädjande optimism om Östeuropa

Jag recenserar boken Hejdå Östeuropa! av Erik Zsiga i tidskriften Svensk Linje, nummer 2, 2007 (sid 68-70).

Östeuropa har länge varit den främmande delen av Europa, som bara nästan motsvarar vår bild av det som vi förknippar med vår kontinents historia, kultur och geografi. Europa har ständigt förändrats i vår tankevärld. Från att det slutade vid Berlin, talar man nu ibland om Kaukasus som en del av Europa allteftersom politik, ekonomi och kultur växlat i förhållande till centrum. Den bilden stämmer inte alltid; Kievriket var ett av medeltidens rikaste och Tjeckoslovakien var på 1920-talet ett av världens mest industrialiserade länder.

Erik Zsiga har skrivit en bok om detta expanderande Europa, där han vill ta oss bort från samhällsdebattens bilder av de forna öststaterna som grå kommunistländer, den påhittade journalisten Borats buskis-Kazakstan eller "vilda österns" maffiavälden. Hejdå Östeuropa är något så ovanligt som att en liberal debattör har fått både tid och utrymme (boken är hela 424 sidor lång) att gå igenom argument, gediget undersöka och resa.

Texten är indelad i korta essäliknande intryck, både från Zsigas familjehistoria i det kommunistiska Ungern, hans resor runt i öst och av intervjuer. Denna bok hade lätt hade kunnat bli mycket svårgenomtränglig, men författaren väljer i stället att med god fingertoppskänsla intervjua ett brett urval av företrädare och viktiga tänkare, vilket ger en mycket tydlig och lättillgänglig bild av historien och dess orsaker. Det går för läsaren att hoppa fritt i texterna och själv pussla ihop sin bild efter intresse.

Han koncentrerar sig på de åtta länder som gick med i EU år 2004, vilket är ett gott val. Dessa länder gick längre i sin utveckling av både demokrati och marknadsekonomi än andra forna öststater genom sin anslutningsprocess, och de skakades därför inte heller av inbördeskrig eller återställare. Dessa länder var fattiga och bakomliggande vid inträdet men har nu kunnat ta rejäla steg framåt.

Boken visar på hur kommunismens "alternativ" var patenterat falskt både ekonomiskt, socialt, miljömässigt och kulturellt. Sjukvården var i fritt fall, diktaturens terror slet sönder allt förtroende mellan människorna. När muren föll 1989 var det p.g.a. långsam utnötning malt ned hela samhällen, inte av en plötslig omvälvning. Zsiga visar, med hjälp av väl underbyggd statistik, hur man från grunden har byggt upp fungerande demokratier, marknadsekonomier och rättssystem på mindre än 20 år, och förvånansvärt fredligt. Medellivslängden har ökat, möjligheterna att förkovra sig ekonomiskt, kulturellt och socialt har ökat radikalt.

Zsiga pekar på rädslan för "den polske rörmokaren"; av östeuropén som både bidragskrävande socialturist och som hungrig, driftig entreprenören som konkurrerar ut oss med låg lön. Den paradoxala bilden har lett till att länderna som boken handlar om ofta är våra grannländer geografiskt men ligger samtidigt långt borta i föreställningsvärlden.

Snarare har Centraleuropa kommit tillbaka till Europas centrum och även nått i kapp eller förbi på vissa områden som t.ex. ekonomisk tillväxt. Därför använder Zsiga genomgående termen "Det Nya Europa", vilket har sina fördelar för att kontrastera statiska västeuropa, men även sina nackdelar ur en liberal synvinkel. Projektioner kan både peka på möjligheterna, men även bortse från att de nya och annorlunda problem som möter friheten numer.

Det finns skäl att peka ut Det Nya Europa som starka tigerekonomier där arbete och företagsamhet är grunden och där välståndet ökar i rask takt. Länder som präglas av stark framtidstro och hopp och där man provar på nya lösningar på samhällsfrågor (vilket Zsiga bl.a. exemplifierar med Estlands e-demokrati). Zsiga slås av att många framstående personer i samhällena är mycket unga, de tillåts komma fram och pröva sina egna idéer, genom att de äldre generationerna blev så komprometterade och inte från början förstod de nya förhållandena.

Man kanske inte riktigt är i Västeuropas paritet, men man är inte så långt efter längre. Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Zsiga visar dock att genomgående har de länder som varit mest framåt i reformarbetet också sett de största framstegen. Detta då många ledare har varit väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. När ekonomin förbättrades kunde man även få utrymme för annat än överlevnad. Där ser också Zsiga skälet bakom Det Nya Europas starkare band till USA. Man är inställd på att plocka ned de gamla modellerna och pröva nytt, inte att bevara. Man vill utvecklas med USA också, och inte inrikta sig på att vara en motpol. På sina resor ser Zsiga hur den rent fysiska skillnaden mellan öst och väst i Europa försvinner. I en episod märkte han knappt hur han passerat gränsen mellan Slovenien och Italien. Så likvärdigt har det blivit. Han varnar dock för risken att man sluter Europas gränser för de östländer som inte är med i EU och återuppbygger gränser medan man river dem internt.

En bok som bryter föreställningar är så klart kontroversiell. Inte kan det väl vara så bra? Har vi inte sett prositutionen, kravallerna i Budapest eller de barocka försöken i Polen att förbjuda Teletubbies då Tinky Winky påstås vara gay?

Grunden till att länderna överraskar oss negativt i vissa frågor ligger i att kommunisterna var socialt ultrareaktionära. Alla försök till att hålla Gay Pride-parader o.d. hade brutalt slagits ned, det fanns varken social frihet eller jämställdhet mellan könen. Prostitution och maffia var etablerade innan murens fall, och korruptionen var ofta det enda som smörjde de stagnerade systemen. Så kritiken mot Zsigas bok från övervintrade sovjetapologeter, aningslös popvänster eller de fördomsfulla faller platt.

Som liberal är det lätt att se framstegen, men även att mycket kan göras mot isolationism, främlingsfientlighet och homofobi i Det Nya Europa. Många politiker kombinerar restriktiva tankar i ekonomin med konservativa idéer i moralfrågor på ett sätt som inte motsvarar våra traditionella uppfattningar om den politiska skalan. Den privata sektorn är tyngd av för många regleringar, den politiska klassen är ännu för mäktig och civilsamhället för dåligt utvecklat. Som Zsiga visar i boken kan ibland de reformerade kommunistpartierna t.o.m. vara marknadsekonomins bästa försvarare!

De senaste åren har inneburit bakslag för de mer frihetliga politikerna. Det är inte tal om att gå tillbaka till något som liknar kommandoekonomierna från förr, men missnöjet kan få farliga effekter. Tyvärr har dessa krafter fått en god vän i EU. Man har varit tvungen att återreglera, instifta tullar, kvoter och bidrag. EU:s strukturfonder öppnas mellan 2007 och 2013 där länderna kommer motta hundratals miljarder kronor. Då strukturfondernas projekt kräver inhemska medfinansiärer kan de locka fram skattehöjningar och felallokeringar. Maastrichtavtalet, som styr vilken penningpolitik som skall drivas för att anta euron kräver stora förändringar. Polen, Ungern och Tjeckien har budgetunderskott som måste halveras för att uppfylla kriterierna. Det blir politiskt svårt, särskilt som flera av euroländerna får köra vidare på stora budgetunderskott utan åthutnning.

Reformatörerna nådde långt, men när de uppnått sitt mål att bli en del av Europa avtog takten. Då tröttnade många väljare på korruption och ineffektivitet, och nu kunde man rösta bort de politiker man inte gillade. Då EU-medlemskapet förhandlades kunde populisterna hållas nere genom samarbete mellan reformpolitiker och media i regionen. Risken finns att väl inne i EU kan populisterna ta plats i politiken. Populisterna löser inte problemen, men om liberalerna skall kunna komma tillbaka måste vara reformvänligare, hederligare, mer ideologiskt nyskapande än tidigare.

Zsiga pekar på att Det Nya Europa kan vara en välbehövlig frihetlig injektion i EU. Det är sant, men det kan också ge socialkonservativa krafter stryka. Att Europa är enat ger nya frågeställningar. Jämfört med kommunisttiden är allt så mycket bättre men det kanske inte är den relevanta måttstocken längre, lyckligtvis. Det kanske inte heller är Det Gamla Europa som är den relevanta måttstocken i alla avseenden, utan något nytt där hela Europa delar likvärdiga möjligheter och problem.

Zsiga har rätt i att vi kan säga hejdå till Östeuropa, men de viktiga frågorna väntar just då. Svaren kommer nog lättast om man är stolt men inte nöjd över framstegen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...