Jenny Jewert på DN skriver att forskningen kring genförbättrade grödor (kallade GMO, en term motståndarna till teknik fick igenom) har gjort att det blivit allt svårare att kunna avgöra exakt vad som är en växtförädlingsmetod som använder GMO. Jenny Jewert skriver att det är olyckligt att EU:s lagstiftning därför handlar om vilken teknik som används, istället för att se efter hur växterna blir. Resultatet av växtförädlingen borde vara viktigt att kontrollera, oavsett om det kommer till genom GMO, vanlig konventionell odling eller ekologisk odling. Även ekologisk odling kan innebära osäkra växter. Det ju möjligt att använda bestrålning av fröer, och fortfarande kan odlingen vara ekologisk.
Om det inte finns några kemiska skillnader mellan grödor som är genmodifierade och sådana som inte är det, är väl produktionsmetoden irrelevant? Det vore en önskvärd syn, men Jenny Jewerts resonemang går emot grundtanken med de europeiska reglerna. I grunden är frågan om gentekniken en värderingsfråga, en fråga om olika syn på naturen, en kamp mellan det rena jordbruket och matfusket. Det handlar väldigt mycket om känsla, ursprunglighet och upplevelse. Den klyftan mellan värderingarna skildras i boken Som egenmäktiga gudar.
Det är inte bara Monsanto som tjänar på dagens regler. De små livsmedelsföretagen slås ut av de dyra reglerna, som storföretagen gärna ser vara kvar. Den romantiska natursynen har åtskilligt stöd i Bryssel, med starka miljöorganisationer bakom sig. Tyvärr är det just det som lett till dagens problematiska situation, GMO kan inte vara naturligt. En omsvängning av juridiken måste föregås av en svängning i inställningen till naturen och jordbruket.
Den absoluta spårbarheten borde gälla de omodifierade grödorna istället. Den minoritet som värderar absolut spårbarhet för omodifierade grödor skall så klart få köpa det – och betala priset.
Läs även andra bloggares åsikter om genteknik, GMO, EU, etik, jordbruk, matfusk, ekologiskt
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar