Göran Hägg om Benito Mussolinis vansinne

Jag skriver artikeln Göran Hägg om Benito Mussolinis vansinne i Tidningen Kulturen den 11 februari 2009.

Italiens diktator Benito Mussolini ses ofta i Sverige som en komisk småskurk vid sidan av Hitlers onda geni. Den bilden är farlig, då den färgas av fördomar om ett teatraliskt Italien, och hindrar oss från att förstå att likheter med Mussolinis öde finns i vår samtid.

Det påpekade författaren Göran Hägg vid ett sprudlande föredrag, med utgångspunkt i hans bok Mussolini: en studie i makt, vid den italienska kulturföreningen Dante Alighieri i Stockholm. Boken är en kulturgärning, senaste gången en biografi om Mussolini gavs ut på svenska var 1972.

Den är ett fascinerande stycke populärhistoria, där Göran Hägg, med sina kunskaper om retorik, berättar hur det teatraliska intrycket av Mussolini förstärktes av hans mycket direkta publikkontakt och ovana vid filmkamerans överdrivande av gester.

Benito Mussolini kännetecknades av tvära kast när det passade hans syften. Från att ha varit socialistpartiets främste radikal och krigsvägrare, sökte han sig till högern och kriget när möjligheterna till makt såg större ut där. Han var bildad och intellektuell, men önskade framställa sig som grov och folklig för att visa styrka och handlingskraft.

För att förstå fascismen som fenomen behövs även humanism och estetik, anser Hägg. Den skapades av poeter, svärmare, missnöjda soldater och småbönder efter det katastrofala första världskriget. I centrum stod den nationalromantiske poeten Gabriele D'Annunzio. Tillsammans med ett tusental krigsveteraner ockuperade han staden Fiume i Jugoslavien (dagens Rijeka) mellan 1919-20.

Där skapade D'Annunzio en stat baserad på radikala sociala idéer som kvinnlig rösträtt, inordnande av medborgarna i korporationer och med musiken som grund. Där antogs symboler som fascisthälsningen och de svarta skjortorna.

Mussolini skulle sedan, bokstavligen, knuffa ut D'Annunzio och ta till sig hans idéer. Fascismen sågs därefter av många samtida betraktare som progressiv och socialt frihetlig om än odemokratisk. Mussolini sågs som en förebild, och Hitler som den komiska kopian.

Hägg påpekade i föredraget att hans bok kanske borde ha haft undertiteln "en studie i vanmakt". I allt högre grad drabbades nämligen Mussolini av kejsarvansinne, då han inte hade goda och betrodda rådgivare. Han hade kontaktsvårigheter, särskilt med män, och snärjde in sig i dåliga beslut. Krigen i Etiopien och Spanien förstörde den internationella välviljan. Inträdet i andra världskriget satte honom allt mer i händerna på Hitler, som Mussolini först föraktade och sedan fruktade.

En tankeväckande fråga från publiken var om Mussolini hade kunnat bli en auktoritär, men accepterad landsfader som Turkiets Atatürk?

Göran Hägg såg skillnader, men noterade att den utvecklingen hade kunnat ske, särskilt före misstagen på 30-talet. Mussolinis mål var att bestämma, oavsett vilka idéer han stödde sig på.

Den främsta varningen från dåtiden, är synen på makten för dess egen skull, och att det ger en enda väg att följa. I verkligheten leder brist på principer och den enda vägens politik till alternativlöshet och ökande vanmakt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mussolini, fascism, historia, D'Annuzio, Dante, Göran Hägg, biografier, politik, 1900-tal, Italien

Intressant