Ana Luisa Valdés och Birgitta Stenberg om fångenskap

Jag skriver artikeln Ana Luisa Valdés och Birgitta Stenberg om fångenskap i Tidningen Kulturen den 13 januari 2009.

En förväntansfull publik trängs inne på Söderbokhandeln i Stockholm för en diskussions- och uppläsningskväll med Ana Luisa Valdés och författaren Birgitta Stenberg om Valdés nya bok Er tid skall komma.

Boken är en memoar över Valdés ungdomstid och fångenskap i Uruguay under det tidiga 1970-talet. Den knyter även an till andra platser där människor fängslas. Valdés bok blir särskilt aktuell då hon beskriver fängelsets andliga likheter med den belägrade Gaza-remsan. Våldet och isoleringen på båda platserna skildras, stundtals med ett poetiskt anslag. Främst berättar Ana Luisa Valdés om motståndet, glädjen och gemenskapen som gör att man överlever. Valdés lyfter även fram en fångenskapens gemenskap runt om i världen.

Det tar tid att ge röst åt fängelsets fasa. Precis som Imre Kertész Mannen utan öde tog det Valdés 30 år att skriva boken. 1973 greps hon av militären, då hon deltagit på låg nivå i vänsterns stadsgerilla Tupamaros.

Valdés och Stenberg diskuterar den chock som Valdés och hennes generationskamrater kände över att Uruguay så hastigt förvandlats från en rätts- och välfärdsstat till en diktatur. De dömdes med lagar som stiftats för krigstid, och brottsbalken vändes upp och ned. Valdés uttryckte oro över FRA-lagen och IPRED-direktivet, "en annan typ av lagar från en annan typ av stat". Hon säger att avståndet mellan Uruguay och Sverige kanske ändå inte är så långt.

Birgitta Stenberg påpekar att Valdés inte fogade sig i fängelset. Då tolkas allt motstånd som terrorism. Militärerna beskrev motståndet som en sjukdom, som tog ifrån fångarna deras värdighet. De skulle renas och botas.

Kopplingen mellan Tupamaros och tyska Baader-Meinhof är intressant. Det är samma symboler, samma tankar om ett etablerat samhälle som sviker, och kanske att ungdomarna såg sitt engagemang som ett steg ut i vuxenvärlden, till det kulturella och intellektuella livet. En koppling som får en känslomässig kraft från den urkyrkliga gemenskap båda författarna säger sig ha funnit i sin friare katolska tro.

Birgitta Stenberg undrade hur ett folk kan läka? Uruguay har ännu inte kunnat läka såren från diktaturen. Tystnaden läker inte sår, även om många av dåtidens fångar nu sitter i landets regering. Försoning kräver att allt tas fram, med en sanningskommission som i Sydafrika efter apartheid. De vanliga människornas möten är också det som läker, vilket Valdés sett saknas i Palestina.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, IPRED, Uruguay, Ana Valdes, Birgitta Stenberg, böcker, övervakning, Baader Meinhof, terrorism, gaza, palestina

Intressant