Jag recenserar de tre böckerna Liberation Biology: The Scientific and Moral Case for the Biotech Revolution av Ronald Bailey, More than Human: Embracing the Promise of Biological Enhancement av Ramez Naam och Citizen Cyborg: Why Democratic Socities Must Respond to the Redesigned Human of the Future i Axess nummer 2, mars 2007.Gentekniken utmanar våra föreställningar om människans relation till Gud, naturen och vår biologi. Genom forskningens stora framsteg det senaste årtiondet börjar vi se de konkreta tillämpningarna av det som tidigare bara var teorier och mer eller mindre välgrundade spekulationer. För sjukvården, läkemedelsindustrin och jordbruket börjar den bli en integrerad och viktig del av verksamheten, och genmodifiering av människor diskuteras som en snar realitet.
De nya teknikerna ställer frågor om gränserna för den kroppsliga friheten, vem som skall äga gener och andra medvetna entiteter? Vilka förbättrande tekniker borde vara tillåtna, frivilliga eller t.o.m. obligatoriska? Samhällsdebatten har rört sig bort från bioetikens begränsade fråga om vi borde ha tillgång till förbättrande teknik överhuvudtaget, till vilken teknik vi borde använda och i sådana fall hur.
Francis Fukuyamas bok Our posthuman future (recenserad i Axess nummer 4/2002) ändade den professionalisering som kunde skönjas av bioetiken, där han från sin biokonservativa syn försökte att inta ett vidare perspektiv på vad som utgjorde den mänskliga naturen. Hur skulle samhället och vår uppfattning av människans natur påverkas av att vi började att implementera förbättrande tekniker på bred skala? Fukuyamas svar är att det finns en specifik mänsklig essens att hålla fast vid. Det har blivit den stora frågan: Finns det något specifikt mänskligt eller är människans natur förändlig?
Tre teknikoptimistiska amerikanska böcker visar att Fukuyamas perspektiv har fått fäste. Genteknikfrågan har varit mest brännande i USA, dels genom ett mer intensivt motstånd mot stamcellsforskning och reproduktiv kloning, men även genom att en konkret biokonservativ linje utarbetats av presidentens råd för bioetik.
Ronald Bailey, vetenskapsredaktör på tidskriften Reason tar avstånd från de många berättelser i vår kultur om att spetsforskning leder till katastrofer. Från böcker som Frankenstein till filmer som Gattaca har man varnat för följderna av att människan "leker Gud". Det färgar mångas uppfattning om vad genteknik handlar om, och mot bilden av en mörk framtid av genetiska klassamhällen, felaktiga experiment och kränkande av den mänskliga naturen, går det inte längre att bara föra fram en önskelista av teknikens potentiella fördelar i enskilda fall. Det krävs en samlad moralisk argumentation.
Är det eviga livet önskvärt? Den frågan har blivit högst konkret, menar Bailey i Liberation Biology. Forskningen har förstås långt kvar, men en hel del ansträngningar görs för att förlänga människans livstid och för att lindra ålderdomens krämpor. Biokonservativa tänkare har många gånger vänt sig mot detta; då vi skulle lägga till fler år till livet som vi inte skulle kunna fylla med mening. Det är en mörk syn, anser Bailey, då vi kan se att den medicinska utvecklingen har gjort en mer aktiv ålderdom möjlig, och gett oss chansen att kunna tänka mer långsiktigt i våra livsprojekt.
Forskningen kring botandet av cancer och genetiskt betingade sjukdomar blir viktig men är en följd av att forskningen på mer kontroversiella områden, som just åldrande- och stamcellsforskning, inte är så enkel att skilja ut.
Bailey hävdar att framtida generationer kommer att se tillbaka med förvåning på det tidiga 2000-talet där de mest välmenande och intelligenta tänkarna motsatte sig biomedicinsk forskning, enbart för att skydda sin egen begränsade syn på den mänskliga naturen. Detta motstånd spårar han främst till en genetisk determinism, det vill säga att man antar att en människas natur och egenskaper sitter i vårt DNA. Han påpekar, intressant nog, att denna syn oftare innehas av genteknikens motståndare än dess förespråkare.
Kloning och genmodifiering sägs minska människors valmöjligheter, eftersom våra liv i så fall skulle ha utmejslas redan före födelsen. Bailey menar att detta förbiser att se att våra gener faktiskt påverkar oss i vilket fall som helst, vi kan bara inte välja om de gör det på positivt eller negativt sätt . Generna sätter sålunda ramarna för våra liv, och miljön påverkar innehållet.
Författaren anser att vi bör utveckla en etisk hållning för att kunna hantera teknikens bruk väl. Vi riskerar annars att på förhand satsa allt på att hindra faror vi tycker oss se, men när teknologierna väl kommer och sprids i samhället har vi inte bra institutioner och regleringar för att hantera den.
Ett exempel är försäkringar och genetiska tester. De senare har kritiserats eftersom försäkringsbolag skulle kunna tänkas vägra sälja försäkringar till individer med genetiska sjukdomar. Bailey föreslår att det- då tekniken för gentester redan finns spridd på internet- skulle vara bättre att skapa upp en marknad för försäkringar mot utfallen på gentester. Oavsett om detta förslag skulle fungera (skulle ett ökat utbud på genetiska tester kunna tränga ut dessa metaförsäkringar?), är det ett experiment som kan lösa problemen.
I just det experimentella ser Bailey många av lösningarna. Ingen känner till hur de slutliga applikationerna av gentekniken kommer att se ut, och med ett öppet sinnelag kan vi anpassa vårt svar till de förhållanden som faktiskt råder. Finner vi att regleringar måste till bör vi fokusera på felaktig användning av tekniken, inte på tekniken i sig.
Baileys bok är tillgänglig för lekmannen, eftersom den är skriven av en erfaren vetenskapsjournalist, och tar stegen från de instrumentella argumenten för gentekniken till att utforska en egen värdegrund för dess bruk. Boken har nog svårare att övertyga skeptiker. Visst är regleringar av framtida teknologier, som dessutom utformas väldigt brett i en globaliserad värld, ofta ineffektiva, men det har inte hindrat att de ändå gjorts.
Stort utrymme i boken ges till att kritisera den amerikanska kristna högern, som inte ser skillnad mellan ett embryo och fullt utvecklad människa, men liknande argument finns även i Europa genom tankegångar som letar sig tillbaka till Aristoteles koncept om de sanna formerna och deras inneboende mening. Även många europeiska länder stoppar eller begränsar stamcellsforskning av essentialistiska skäl, som Europakonventionens hänvisningar till "rätten till ett genom".
Ramez Naam, en teknikkonsult som bland annat varit delaktig i utvecklingen av Internet Explorer och Microsoft Outlook, utvecklar värdegrunden för gentekniken vidare. Hans bok More than Human påpekar att gentekniken borde ses från en bredare synvinkel. Framsteg kombineras och förstärker varandra; molekylärbiologin har accelererat enormt de senaste 20 åren, då den i kombination med informationsteknik. blev till bioinformatik. Med hjälp av datorer kunde enorma mängder information bearbetas, forskningsfrågor besvaras snabbare och laboratorieprocesser automatiseras. Samtidigt stimulerade kraven från molekylärbiologin utvecklingen av snabbare datorer, effektiva lagringsmetoder och nya algoritmer. På samma sätt uppstår synergier med allt större spännvidd mellan tidigare obesläktade områden.
Vi bör betänka, menar Naam, att mänsklig förbättring (human enhancement) håller på att bli ett eget korsdisciplinärt studiefält. Därför inkluderar han även diskussioner från nanotekniken, robotiken, informationstekniken och de nya kunskaperna om hur den mänskliga hjärnan fungerar.
De senaste 150 årens vetenskapliga och medicinska framsteg har fördubblat människors medellivsslängd och förpassat fruktade sjukdomar till historien. Dödliga åkommor har blivit kroniska som kan behandlas. Gränsen mellan botande och förbättrande medicin är inte längre tydlig, hävdar Naam. Att förbjuda det som förbättrar våra förmågor skulle även hindra utvecklingen av den botande medicinen. Men dessa framsteg har också förändrat vår uppfattning om vad det innebär att vara människa.
Många av de tekniker Naam beskriver innebär inte bara dramatiska förändringar av våra kroppar, utan även av våra sinnen. Han beskriver ingående hur de kunskaper om hjärnan som använts för att lindra Alzheimers och Parkinsons sjukdomar, nu också används för hjärnimplantat som gör det möjligt för tanken kan styra proteser. Inom kort kan dessa kunskaper användas för att genomföra mental kommunikation med maskiner och uppkoppling mellan hjärnor för att ge en slags internetbaserad telepati. I kombination med livsförlängning och andra generella tekniker kan man ana djupa förändringar av vår uppfattning av kropp och tanke, om jaget, individen och samhället.
Naam blir ibland lite väl teknisk i sin bok, med många uppräkningar av förvisso intressanta forskningsfält, som dock kan lämna den tekniskt obevandrade läsaren frågande. Men han gör det som inte Bailey gör: I sitt slutkapitel skapar han en vision för den mänskliga naturens förändring.
Vi har sett likvärdiga skiften i den mänskliga naturen tidigare. Relativt plötsliga förändringar, som det snabba steget från grottmålningar till utvecklingen av jordbruket, pekar på att samma sak kan ske igen- om vi väljer det. Naam menar att driften att förändra och förbättra oss själva är långt ifrån onaturlig för oss; det är en fundamental del av vad som gör oss mänskliga. Vi definieras inte av våra begränsningar utan av vår önskan att övervinna dem. Så kan vi se oss själva som mellansteg på en av evolutionens grenar, till något som är kvalitativt annorlunda än det vi är nu- precis som en jämförelse mellan Homo erectus och oss själva.
Den som tar steget fullt ut, och diskuterar en politisk agenda, är hälsoetikern James Hughes vid Trinity College. Hughes är en del av USA:s progressiva vänster, och är en förespråkare för den position som ofta impliceras, men sällan förespråkas, den transhumanistiska: Att det är rätt och politiskt önskvärt att genom tekniken förändra det mänskliga tillståndet till det bättre. Francis Fukuyama utnämnde i en artikel i tidskriften Foreign Policy den till 2000-talets farligaste idé, i konkurrens med islamismen.
Det är sant att tekniken blottlägger och omprövar våra antaganden om natur, kultur och människa, men vad borde den leda till? Hughes vill i Citizen Cyborg lägga en radikalt demokratisk syn på tekniken. Enligt Hughes leder inte förbud mot genteknik, intelligensförbättring och livsförlängning till större rättvisa. Tvärtom borde funktionshöjande medel göras tillgängliga för alla; ny teknik är även en drivkraft för rättvisare fördelning när människor börjar kräva lika tillgång till den. En viss teknik säger inget om hur den skall användas. Hur vi brukar den är vårt val, och därför är formuleringen av en demokratisk tekniksyn särskilt viktig.
Här ser Hughes hur ekonomiska och sociala frågor får nya konfliktytor som påverkas av aktörernas ställningstaganden inom biopolitiken. Han ser en ny progressiv allians växa fram mellan transhumanister, liberaler, feminister, frihetlig vänster och teknikfrämjande krafter i miljörörelsen.
Genom inställningen till mänsklig förbättring, och sitt gemensamma pläderande för att människor skall garanteras friheten att bestämma över sina egna kroppar och sinnen för att transcendera mänskliga begränsningar, blir denna allians en minst lika kraftfull bred koalition som de biokonservativa. Ett samhälle som accepterar biologisk diversitet, där människor får fatta radikala beslut om sina kroppar och identiteter har bättre möjligheter att klara av framtida konflikter i den spridda genteknikens spår.
Det är en kontroversiell syn Hughes har, vi borde omfamna det post-mänskliga, och man kan ifrågasätta några av hans medel (som en utökning av FN:s roll i politiken). Det är dock bra att frågan ställs och att den även tar en avstamp ifrån en humanistisk grundsyn.
De tre ovan behandlade böckerna överblickar hur debatten har utvecklats på några få år- från etik till politik. Frågor om genteknik och mänsklig förbättring, som tidigare var förbehållna ett fåtal experter och nischpolitiker träder, alltmer ut i allmänpolitiken.
Läs även andra bloggares åsikter om genteknik, böcker, transhumanism, kloning, samhälle, politik, humanism, etik
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar