Istanbul, den europeiska kulturhuvudstaden bjuder upp till dans

Jag skriver i Tidningen Kulturen den 18 januari 2010 om Istanbul, den europeiska kulturhuvudstaden bjuder upp till dans.

Dervischerna virvlar runt sig själva i sin dans, med en hand upp mot taket och en nedåt golvet. Publiken på pressmuseumet i den turisttäta stadsdelen Sultanahmet undrar om de snurrande mystikerna skall snava och falla, eller stiga uppåt.

Istanbul är under år 2010 Europas kulturhuvudstad. En storstilad öppningsceremoni den 16 januari, med trehundra konstnärer som utförde allkonstverket ”The magic of Istanbul”, avslutades med ett fyrverkeri över ett regnigt Gyllene Hornet. Det rika kulturlivet skall visas upp, förnyas och förbättra bilden av staden utomlands under mottot ”den mest inspirerande staden”. Då Turkiet har ansökt om medlemskap i den Europeiska Unionen, vill landet som helhet visa upp sig som en del av Europas kulturarv.

Turkisk film, musik, och inte minst litteratur efter Orhan Pamuks nobelpris, har uppmärksammats internationellt. Utnämningen av Istanbul är en kröning av framstegen. Det har dock virvlat kring kulturhuvudstadsåret. Ledamöter av organisationskommittén har hoppat av istanbulbiennalen och jazzfestivalen. Kontrollen över kulturfestivalens arrangemang verkar bli en dragkamp mellan föreningslivet och myndigheterna.

Det svenska generalkonsulatet i Istanbul är en lugn oas vid den myllrande affärsgatan Istiklal. Det är tradition och hårt arbete som präglar konsulatet. Staten har ägt marken sedan 1757, konsulatbyggnaden sägs vara en av Sveriges stiligaste och antalet ärenden är lika många som i New York. Torkel Stiernlöf är generalkonsul, och har tidigare varit stationerad i Belgrad och Kairo. De goda relationerna mellan svensk och turkisk kultur håller i sig, ”sverigebilden är mycket positiv tack vare de starka banden mellan turkar i Sverige och släkten i Turkiet”. Då EU grundar sig på värderingar, inte geografi, ser Stiernlöf ett turkiskt medlemsskap som möjligt. ”Det finns en genuin vilja att gå med, fast det är svårt att sätta ett exakt datum. Om tio till femton år, kanske”. Mänskliga rättigheter är en viktig fråga, men även miljön. ”Jag ser ett nytt miljöintresse hos den turkiska ungdomen” och det ger förhoppningar kring miljösamarbetet med Sverige. Han ser att kulturturismen ökar till Istanbul, då Turkiet är ett viktigt kulturland. Istanbul är dock en mycket speciell stad, som inte är typiskt turkisk utan en bro mellan öst och väst. Det är också en hemlighetsfull stad, ”det gäller att veta exakt var guldkornen finns”.

I mötet mellan öst och väst finns författaren Orhan Pamuk. Pamuk är känd för sina komplexa romaner som utforskar de teman som väst är intresserat av. Det gör honom till en mycket intressant, men otypisk representant för turkiskt kulturliv. Han var en av de första som kunde leva på sin konst på 90-talet, och som med sin internationella och postmoderna litterära stil bröt mot de skildringar av bylivet som dominerade litteraturen. Författarskapet var så sammankopplat till bylivsskildringar, att Pamuks släktingar i överklassen lär ha frågat honom hur han skulle kunna bli författare, som inte visste något om livet på landet. Hans roman "Snö" handlar om konflikten mellan de sekulära och det islamistiska.

Den som följer Turkiet i europeiska media kan få intrycket att de viktigaste samhällsfrågorna kretsar kring islams roll i samhället. Det islamistiska AK-partiet styr i konflikt med en hårdhänt sekulariserad statsapparat, och islam tas upp som en av stötestenarna i förhandlingarna med EU. Opinionsundersökningar visar att andelen av turkarna som anser att religionen bör påverka politiken har minskat från 41 procent till 25 procent under AK-partiets tid vid makten. Andelen som vill se landet styras av islamisk lag har minskat från 21 procent till 9 procent. Antalet som ber fem gånger dagligen och fastar under månaden Ramadan har minskat. Fattigdomen ses som det värsta problemet av allmänheten. Det folkliga stödet för en teokrati saknas.

Det som också saknas är en fungerande konstitution, ett effektivt rättsväsende, en oegennyttig statsförvaltning, modern bokföring, ett förnuftigt skattesystem, fungerande skolor, ärliga poliser, hederliga politiker, transparent finansiering av partierna, en ansvarskännande press, och ett folkligt engagemang för samhället. Det är inte en överraskning att politik, affärsliv och kulturliv i Turkiet plågas av svågerpolitik och mutor, men problemens omfattning är det.

Osman Altug är professor i ekonomi vid Marmarauniversitetet, och forskar om den svarta ekonomin som han jämför med Afrika. Professorn anser att bara 7,5 procent av statsbudgeten kommer från inkomstskatten. Främst får staten inkomster från indirekta skatter på konsumtion och lån från utlandet. Då uppskattningar av den svarta ekonomins andel ligger på mellan 30-60 procent av BNP, så vet ekonomerna rätt lite om hur det egentligen går för landet. Det är en ond cirkel av stigande förväntningar, följda av politiska och ekonomiska kriser.

AK-partiet vann i styrka då ekonomin störtdök på 90-talet. Då partiet utgjordes av fromma affärsmän från det lantliga Anatolien, talade de som vanligt folk. I ett land där 87 procent av befolkningen tjänar under genomsnittet, är det bra att hålla sig på god fot med fattiga väljare. Partiet avreglerade, privatiserade, tog bort hinder för utländska investeringar och minskade den statliga sektorn som den sekulära överklassen styrde till egen vinning. I linje med kraven från EU, har viktiga reformer gjorts. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan hade vind i seglen och fick stöd från resten av världen, tills finanskrisen kom. Om den turkiska ekonomin störtdyker igen, kommer AK-partiets folkliga stöd att störtdyka med den.

Altug anser att det största problemet med AK inte är dess politiska islam, utan att det är för likt de sekulära partierna i sin hemlighetsfulla finansiering och vardagskorruption. Svågerpolitik har lagt allför mycket av företag, media och kultur i händerna på regeringens vänner.

Året som Europas kulturhuvudstad sätter Istanbul i blickfånget med litteraturkvällar, opera, traditionell konst, teaterfestivaler och en konsert i september med rockbandet U2 på programmet. Det stärker förhoppningarna att Turkiets ekonomi, befolkning, samt historiska, kulturella och religiösa arv skall bli en tillgång för hela Europa.

Pamuk har skildrat gränderna runt affärsgatan Istiklal i romanen ”Oskuldens museum”. Där finns de små kaféer som varit centrum för stadens intellektuella sedan osmanernas dagar. Kvarteren runt Istiklal var rätt nedgångna, nu håller de på att renoveras för fullt. På en av kaféernas traditionella låga pallar sitter Özcan Tikit, journalist på dagstidningen Vatan och det europeiska magasinet Café Babel, och väntar i det skumma ljuset.

Özcan ser som många andra unga att Turkiets framtid finns i Europa, men ”de viktigaste problemen att lösa först är interna turkiska problem, som inte påverkas så mycket av EU”. När ledare som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy utnyttjat frågan om Turkiets medlemskap för att vinna inrikespolitiska poänger hemma har de skadat reformerna i Turkiet. Vatan har tagit upp känsliga ämnen, och ”rädslan för att förhandlingarna skall störas har snarare fått den turkiska regeringen att bli än mer försiktig med att ta upp frågan om kurdernas rättigheter”. Vill Turkiet gå med för att Europa skall lösa landets problem? Özcan svarar nej, ”även om Turkiets medlemskap i EU har stor betydelse för landet, så är det inte ett livsviktigt steg. Det finns ingen våg av turkar som förbereder sig för att storma in i Europa för att få jobb. Medlemsskapet kan bara ske om villkoren uppfylls, och det är Turkiet väl medvetet om”. Utveckling behövs först, ”den dag som Turkiet blir medlem är dagen som Turkiet har kommit upp till en europeisk nivå av demokrati och ekonomi”.

Det finns en del önsketänkande kring förhoppningarna. Turkiet är ännu inte så västerländskt att EU-medlemskapet skulle öka välståndet och ge Mellanöstern en stabil demokratisk förebild. De som är emot Turkiets medlemskap betonar för starkt kopplingarna till Mellanöstern, islam, och att landet kommer bli en så stor medlemsstat.

Landsfadern Atatürk moderniserade Turkiet på 20-talet. Det efterblivna samhället skulle bli en del av Europa, inte den muslimska Mellanöstern. Atatürks radikala devis var ”för folket, trots folket”. Den attityden finns kvar inom statsförvaltningen mot kulturlivet, media och föreningslivet och därför står mycket av staten och institutioner utanför samhället. Det arvet är i längden det största hindret för Turkiets integration i Europa och den globala gemenskapen, samt orsaken till islamismens framgångar. Så länge som landets institutioner är så svaga kommer Turkiet att vara sårbart för nya påfrestningar. De interna problemen måste lösas först.

Hemligheten för den snabbt snurrande turkiske dervischen att hålla balansen och inte falla omkull är att ha tänka på rätt saker. Det gäller också för publiken som tittar på.

Läs även andra bloggares åsikter om Istanbul, kulturhuvudstad 2010, politik, Turkiet, kultur, EU, samhälle

Intressant