Entreprenörsskapets kris

Jag skriver artikeln Entreprenörsskapets kris i tidskriften Liberal Debatt nummer 1, 2003.

Ofta när frågor om entreprenörsskap, och hur detta kan fås att öka i samhället, kommer på tal bland de borgerliga partierna så hamnar diskussionen tyvärr rätt snart i tekniska eller administrativa detaljer. Man börjar att diskutera eventuella skattesäkningar, att ta bort eller förenkla regler. Vissa kanske anför att det behövs goda sociala skyddsnät för att människor skall våga ta risker.

Men är verkligen entreprenörsskap något som människor eftersträvar i dag? Är det något som sänder ut positiva signaler? Skulle man verkligen bli entreprenör, även om miljön för företagare förbättrades enligt ovan? Är entreprenörsskapets kris djupare i Sverige än man först tror?

Det kan vara fruktbart att se på sociologin, snarare än ekonomin, för att söka svar. En bok som ger intressanta tankar är en av sociologins stora verk, nämligen David Riesmans "Den ensamma massan". Riesman diskuterar sociologiska mönster i högmodernitetens USA på 1950-talet, men då många viktiga grundtankar i dagens svenska samhälle fortfarande baserar sig på högmodernitetens idémiljö, är den kanske mer relevant än vad man tror vid första anblicken. Särskilt genom att Riesman använder många av Joseph Schumpeters tankar om entreprenörsskapet och dess kris, vilka har visat sig mycket relevanta för Sverige.

Den svenska modellen

Vad har präglat hur industrialismen och kapitalismen formades i Sverige? Många börjar här tala om Gustav Vasa och odalsbönder och uråldriga samförståndsmodeller från tingsplatsen.

Detta blandar bort korten. Svenska industrialister fick det mesta av sin företagsideologiska grund från det land man hämtade mycket teknisk kunskap från och hade det mesta av sina handelskontakter med: Tyskland. De flesta av de svenska lösningarna på industrialismens problem (den så kallade "svenska modellen") är renodlat Bismarck-preussiska, vilket är tydligt i hur både arbetarrörelsen och arbetsgivarorganisationerna organiserades.

Då fick vi en industri som särpräglades av stora industriföretag, finansierade av ett mycket hårt styrande bankväsende och som dessutom kopierade statens administration för att kunna stå i nära kontakt med den. Allt för att näringslivet skulle kunna planera så "effektivt" som möjligt, och vara långt borta från marknadens osäkerhetsmoment, instabilitet och förändringsbenägenhet. Det finns olika sorters kapitalism, och en jämförelse vid samma tid med England ger detta vid handen.

Riesman pekar på hur just dessa tankar under högmoderniteten påverkade företagandet (fast i lägre grad i USA), och hur detta lett till att man gått från "fri handel" till "lojal handel". Detta gav då företagarna en annan syn på sig själva, oberoende av priskalkylering måste de finna andra motiv för sin företagargärning. De måste lyssna på vad andra, utanför företaget, har att säga om hur ett "riktigt" företag skall se ut. Gruppstyrd och konsumtionsorienterad börjar man att se på det egna företaget med intressenternas ögon. Långt viktigare än kronor och ören blir en tillbörlig uppsättning attribut som det "moderna" företaget skall ha. Produktion och vinst behåller bara sitt värde som en statussymbol bland många och som en reserv för ytterligare steg i riktning mot en statusdikterad expansion. Så mycket annat är viktigare i dag för det stora företaget än den egna verksamheten: miljö, "etik" (efter vilka normer kan man fråga sig?), att kunna samtala med statens företrädare o.s.v. särskilt genom att man i dag pressas av intressenterna att vara den aktör i samhället som skall ersätta den vacklande välfärdsstatens roll som upprätthållare av dessa värden i den högmoderna samhällsstrukturen.

Brist på kompetenta kapitalägare

Entreprenören blir i den högmoderna samhällsstrukturen en "illojal" aktör. Hon har inte resurserna för att lyssna på omvärldens alla intressenter, utan måste se till att företaget kan fungera i de dagliga ekonomiska realiteterna. I denna miljö kunde naturligtvis många av de företagsfientliga tankarna inom socialdemokratin vinna stort gehör, men de fick även stöd från mycket av resten av samhället.

Avsaknaden av entreprenörer har lett till att innovatörer därför har "låsts in" i de etablerade storföretagen, en för dessa mindre kreativ miljö. Man kan inte tala om att det har funnits en brist på riskvilligt kapital i Sverige, däremot har det rått en skriande brist på entreprenörskompetenta kapitalägare.

I dag är därför entreprenörsskapet proletariserat, vilket syns på att så många småföretagare har invandrarbakgrund eller är avläggare från den offentliga sektorn. Entreprenörsskapet är till för den som inte har något annat val, de som har ett val går in i de stora företagsstrukturerna där man kan eftersträva de värden i samhället som är betydligt viktigare än vinster, innovation, expansion och skapandet av nya marknader.

Det har hävdats av många att vi kanske såg ett trendbrott under 1990-talet, och att fler sökte sig till entreprenörsskapet. Det må så vara, men den kulturella bilden av vad företagande och entreprenörsskap är, och vad som ingår i ett gott företagande förändras inte så snabbt- särskilt inte när samhällets institutioner inte förändrar sina grundtankar. Mycket av det uppmärksammade IT-företagandet upprepade det högmodernistiska intressentstyrda företagandet. "Ballt" kontor, verksamhet i Kuala Lumpur- men att lägga grunderna för sin verkamhet var inte lika viktigt, för det ingick inte i arketypen för vad som utgör det goda företaget. Det vore ju en krämarmentalitet, som ju är representativ för de lägre segmenten i det svenska samhället!

Denna bristande förståelse för att entreprenörsskapet ställer andra krav, än de värden om företagandet som finns i idéklimatet, illustrerades av miljön på många av de entreprenörsträffar och nätverk som startades under 1990-talet. Utmärkt idé, problemet var att medlemmarna inte kunde annat än att bara socialisera. Det sökande efter nya affärsmöjligheter, nya affärsområden, nya användningar av innovationer och den rörlighet som kännetecknar entreprenörsskapet fanns inte med i föreställningsvärlden. Sålunda kom man inte till skott för att skapa reellt nya affärsstrukturer.

Nyföretagandet är det lägsta någonsin i dag, och det beror på problem som vi nog inte kan lösa med tekniska förändringar av dagens samhällsmodell. Men vill vi få ett samhälle där entreprenörsskapet har reella verkligheter att lyckas, och ses som eftersträvansvärt, måste andra perspektiv och framtidsvisioner ställas i förgrunden istället för ett högmodernistiskt och teknokratiskt tillväxtperspektiv. Det är en svårare och större utmaning för politiken, men med betydligt större möjligheter att åstadkomma verkliga förändringar.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, företag, entreprenör, samhälle, näringsliv, regeringen, historia

Intressant