Riber Hansson och Johan Hakelius kräver respektlöshet!

Jag intervjuar Riber Hansson och Johan Hakelius om satir och deras bok Enkelriktat i Tidningen Kulturen den 29 oktober. Läs mer i artikeln Riber Hansson och Johan Hakelius kräver respektlöshet!

Satir är litteratur och teckningar som kritiskt driver med missförhållanden i det offentliga livet. Ett av de mest kända exemplen på svensk satir är dikten Porträtterna av Anna Maria Lenngren från 1796. Vilket pekar på att det har varit en form som den svenska litteraturen haft ett något komplicerat och distansierat förhållande till.

På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg presenteras Enkelriktat, ett satiriskt verk från förlaget Efron & Dotter. Boken driver med både världspolitikens aktualiteter, som den svenska politikens och kulturens dråpligare sidor i samtiden. För att vara satir är den imponerande genomarbetad och påkostad.

Skaparna av Enkelriktat är två av de främsta namnen inom svensk satir. Teckningarna är ritade av Riber Hansson (känd under signaturen Riber), veteran från Svenska Dagbladet och Sydsvenskan samt vinnare av EWK-priset och World Press Cartoon-priset. Johan Hakelius, kolumnist i Aftonbladet samt rutinerad riksdagskrönikör från Svenska Dagbladet har skrivit texten.

De två upphovsmännen aktualiserar frågan; hur står det till med den svenska satiren? Har satiren blivit mer ovanlig på senare tid? "Är den så ovanlig?", svarar Hakelius och nämner showen REA (Roligt, Elakt, Aktuellt) på Hamburger Börs. Hakelius och Riber finner fler exempel på satir, men Riber pekar ut att satir inte uppmärksammas som förr, då mycket är tramsig buskis som sopar till ämnen för att enbart underhålla för stunden.

Satiren är en de svåra gränsdragningarnas konst. "En slagkraftig bild går inte att göra på spekulation" poängterar Riber, då bilden verkligen säger mer än tusen ord. Det finns ett samspel mellan tecknare och betraktare, där tolkningens styrka ligger hos mottagaren. "Karikatyrerna av profeten Muhammed var rätt oskyldiga, det tyckte både tidningen Jyllands-Posten och tecknaren".

Den slagfärdiga satiriska texten kan också vara svår formulera; "det är kulturbundet", svarar Hakelius. "När man läser satir från Östeuropa och Asien går handlingen att förstå, men den känns poänglös. I Sverige kopplar humorn till det anglo-saxiska, tysk satir fungerar oväntat nog inte på en svensk publik".

Hakelius nämner som förebilder skribenter som Tom Wolfe och Simon Hoggart i dagstidningen The Guardian. Riber utgår å sin sida mer från dagsreferenser.

Det är inte viktigt att alla politiska läger skrattar åt samma skämt, men det är ett utmärkande drag för stor och slagfärdig satir. Misslyckad satir är det som läsaren inte förstår, sedan kan satiren väcka både vrede och skratt.

Riber och Hakelius har arbetat tillsammans tidigare. Duon är överrens om att annars hade inte arbetet med Enkelriktat fungerat. "Att teckna till en text fungerar sällan bra. Jag tecknar och Johan inspireras av mina teckningar när han skriver", beskriver Riber deras samarbete, "så upptäckte vi nya kopplingar under arbetets gång". Både Riber och Hakelius tar upp att satir innebär hårt arbete och att läsa på ordentligt om ämnet, "det går inte att komma runt".

Satirikerns arbetsredskap heter föreställningar, liknelser och förutfattade meningar, därför är det bra att vara kunnig, men inte expert på ett ämne. Riber berättar en talande anekdot där han tecknat en karikatyr av en viking med horn på hjälmen. En arkeolog ringde upp honom i samband med publiceringen och berättade att vikingar inte hade horn på sina hjälmar. Det gav Riber tillfälle att peka ut för forskaren att samhällets föreställningar verkar djupare än så, "hur visste du att det var en viking på teckningen då?"

Den politiska kulturen sätter tonen för satiren. "När journalister skriver om vad som sker i det brittiska underhuset, så skriver de en pjäsrecension, då dramaturgin är så kraftfull. När jag skrev om riksdagen i Svenska Dagbladet fick jag skriva pjäsen själv", jämför Hakelius.

Svensk politik sägs ofta vara platt, men mer fruktbart för satiren än dramatik är näringen från auktoritetstron. Hakelius stinger till med att "det är lättare att driva med en riktig landsfader, än en ersättare som Göran Persson".

Var det roligare förr? Kanske inte, i dag finns det fler som uttalar sig och pockar på uppmärksamhet, och Sverige var ett mer välordnat och strikt samhälle för trettio år sedan.

Kan satiren gå för långt och såra människan bakom ämbetet? Kan satiren undergräva förtroendet för demokratin? Svaret från Riber och Hakelius är nej, och de är snarare oroade över att se motsatsen. De avbildade får inte diktera villkoren för satiren, då blir det alltid de som är mest känsliga som sätter gränserna. Hyfs är nödvändigt för att sätta gränser, inte att freda ämnen och personer i sig.

Hakelius ser inte rädslan för makten som ett problem i dagsläget, utan satiren hotas snarare av den upplevelse av kränkthet som finns i dagens samhälle, "det fanns ett problem med självcensur redan tidigare i Sverige, och det har blivit mer självcensur nu". Någon, någonstans, kan ju bli kränkt av en för intelligent satir, "det finns en spridd narcissism som visas i en stark exhibitionism, kombinerat med en upplevd kränkthet". I dag vill man bli sedd, men inte recenserad. Få respekt utan att förtjäna den.

Hakelius samtidsobservation pekar på att satiren kommer att få gott om material att driva med framöver.

Vad kan sätta standarden för satiren, utifrån det bästa från boken Enkelriktat? Johan Hakelius pekar ut ögonblicksbilden som Ribers bästa egenskap, och läsarna inte får missa hans karikatyr av Göran Persson som godsägare i lantadlig tweed och med arbetarromantisk tavla i bakgrunden. Riber Hansson finner något nytt och substansiellt i varje läsning av Hakelius text, och vill särskilt lyfta fram den roande och oroande satiren om Thomas Östros.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, satir, bokmässan, litteratur, kultur, Riber, Johan Hakelius

Intressant