Modet att förändras, Irshad Manji vill lösa den muslimska kulturens problem

Jag skriver artikeln Modet att förändras, Irshad Manji vill lösa den muslimska kulturens problem i Tidningen Kulturen den 22 juni 2009.

Författaren Irshad Manji gästade nyligen Stockholm för att lansera den svenska översättningen av sin bok Det muslimska problemet och dokumentärfilmen Faith without Fear om hennes liv och möte med islamismen. Det blev ett sprudlande och engagerande möte, som även stämmer till eftertanke.

Hon har kallats Usama bin Ladens värsta mardröm då hon som ung, bildad, vältalig och öppet lesbisk kvinna ändå håller fast vid sin muslimska tro och förebehåller sig rätten att tolka religionen efter sitt eget samvete. Självfallet är Manji kontroversiell, men inte bara bland de mest traditionella muslimerna och islamisterna, utan även hos vissa reformanhängare. Titeln på Manjis bok är avsiktlig, "det är inte islam som är problemet, problemet är att muslimerna har korrumperat läran till en rädslans religion". Provokativt, men i linje med hennes bakgrund.

Hennes engagemang började redan som 15-åring i koranskolan i den förmodat sekulära och moderna staden Vancouver i Kanada. Manji fick två budskap: kvinnor är underlägsna och judarna är onda för de dyrkar pengar. Det trodde hon inte på, hon såg sin mor försörja två döttrar utan att vara underlägsen någon man. Alla gjorde affärer i invandrarkvarteret där hon bodde, där mycket av kommersen skedde på arabiska. När hon ställde frågor om detta fick hon valet att tro på det som sades eller lämna islam, hon valde ingetdera.

"Frågor har makt och hotar auktoriteterna" påpekar hon. Manji uppfattade något mer än bara en enskild intolerant lärare. Genom att läsa koranen själv så fann hon strofer som inte stämde överrens samtidens tolkningar. Profeten Muhammed säger Manji hade uppmuntrat kvinnliga böneledare, hans sista predikan handlade om att män och kvinnor var jämlika. "Det räddade min tro på islam", och blev en "muslim refusenik", någon som tänker själv.

Islam har förändrats, enligt Manji. Religionen utmanade girighet, slaveri och mord på döttrar men nu ser hon att det inte utmanas av moderata muslimer. "Muslimerna har förändrats, så muslimerna måste han modet att förändras igen". Vad är det då som har hänt?

Irshad Manji svarar entydigt "arabisk kulturimperialism", det är den arabiska stamkulturen som har spritt sig runt om i världen. Den arabiska stamkulturen innehåller hederskoden att kvinnorna upprätthåller hela familjens heder. Kvinnornas handlingar kan skämma ut alla män. Sedvänjans ursprung blir begriplig först när man ser till stammens lilla umgängeskultur.

"Det är gärningarna som räknas i guds ögon, inte könet, säger koranen" understryker hon och berättar att problemet med hederskulturen nu sprider sig till muslimska länder som inte haft den tidigare, som Indonesien.

Där har Irshad Manji en poäng. Hederskulturen finns även i icke-muslimska kulturer från mellanöstern, vilket det tragiska mordet på Fadime Sahindal för några år sedan är ett exempel på. Skiljelinjen mellan arabiska kultur och islam har dock inte alltid varit så tydlig från början, vilket hon också får påtala. Hon påpekar dock att islam grundades mot hederskulturen från början.

Irshad Manji förespråkar inte ateism i sin bok, tvärtom så har hon debatterat mot andra intellektuella som den bangladeshiska författaren Taslima Nasrin som anser att ateism är den enda vägen till utveckling och ett mer tolerant samhälle.

Manji förespråkar sekularism där islam gör skillnad på religion och politik. Sekularismen är en svår fråga för islam, den föddes som en religion som var mycket politisk då profeten Muhammed och hans efterföljare kaliferna även var världsliga härskare. Stor tolerans fanns i de muslimska länderna mot vissa minoritetsreligioner, men alltid på islamiska villkor.

Manji går raskt in på att människor i muslimska länder också har mänskliga rättigheter. Alla kan fritt utöva sin religion hemma men inte tvinga på andra sin tolkning, "vi kan inte leka gud med varandra, endast gud vet sanningen i slutändan".

Hennes åsikter är inte kontroversiella i västerländska demokratier, men Manji säger att problemen nu hotar även Europa och USA. Provokativt påtalar hon att hon numer får fler dödshot från Skandinavien än från arabländer. "Det är skuldkänslorna från kolonialismen som har tystat demokrater och progressiva från att ställa kritiska frågor", säger hon engagerat.

Rädslan drevs på av kontroversen kring Muhammedkarikatyrerna som publicerades i den danska tidningen Jyllands-Posten.

Den mest trångsynta islamismen finns representerad i väst, och det utnyttjas av europeiska rasister som vill framställa sig som skyddet mot en muslimsk invasion. Det ger islamisterna än mer vatten på sin kvarn.

Manji tillstår att det finns allvarliga problem i arbetslivet, kulturen och skolorna för muslimer i Europa, men att lämna marginaliserade grupper åt sitt eget öde är inte tolerant. Det speglar majoritetens fördomar om dessutom de mest konservativa och dogmatiska muslimerna i skägg och slöja väljs som representanter för att de stämmer överrens med samhällets fördom av hur en muslim skall vara.

Internet har använts av islamister och även terrorister som nätverket Al Qaida för rekrytering, kommunikation och planering. Det är inte rädsla och nedstängningar som kommer att lösa problemet med cyberjihadismen, förklarar Manji. "Vi progressiva måste bli bättre på att använda internet, och föra ut bättre idéer än islamisterna". Vissa lösningar som nätet erbjudit har varit oväntade.

Hon fick frågor från ungdomar i Mellanöstern "Irshad, när kommer din bok ut på arabiska?", och hon svarade "kom igen! Ni vet ju att ingen arabisk förläggare kommer att vilja ge ut min bok". Det visste ungdomarna redan, men om hon kunde lägga upp sin bok översätt till arabiska, urdu och persiska för gratis nedladdning så skulle den få en spridning och gå under förbudens radar. Det lyckades, Det muslimska problemet har sett en miljon nedladdningar har troligen spridit sig långt mer genom fotokopiering. En reporter för New York Times berättade för Manji att hennes bok blivit läst av flickor som gjort motstånd mot tvångsgifte och hedersvåld även på landsbygden.

Många muslimska ungdomar frågar om det går att leva tillsammans med människor av annan tro. Ofta får de ett nekande svar, men det är inte rätt enligt koranen, säger Manji. Därför lade hon upp en sajt där progressiva imamer kan svara på trosfrågor så att de unga kan visa upp andra skriftlärdas tolkningar för sina släktingar.

Resurserna finns för att debattera, menar Manji. Det går att nå ut via nya medier, det är rädslan som måste övervinnas. "Om egyptiska bloggare övervinner sin rädsla och bloggar fritt, då måste vi finna modet. Inga framsteg gjordes i västvärlden när människor var för rädda eller bekväma".

Vägen går över det islamiska kritiska tänkandet, ijtihad, som Manji anser har varit bortglömt i århundraden. Tolkningen av termen har hon fått mycket kritik för. I dag tolkas den oftast som en mer juridisk term, som inte heller används så mycket inom sunni, den islam som majoriteten tillhör.

Kaliferna i Bagdad inrättade världens första universitet och den islamiska världen stod för tusen år sedan för de flesta vetenskapliga, tekniska och kulturella innovationerna. Så Manji tolkar ijtihad som en praktisk idé som dödades på medeltiden av rent politiska skäl genom stödet från teologen Algazel på 1100-talet. "Det finns fler verser i koranen som säger att man skall tänka kritiskt, än de som berättar vad man skall tänka".

Nytänkande utan ekonomiska och sociala förutsättningar har dock svårt att vinna styrka i samhället. Därför har Manji skrivit om det segregerade samhället och ekonomin i Mellanöstern. Kunskap, frihet och kvinnomakt är grundstenarna att bygga på. "Det är hederskulturen som kan vändas till en fördel" säger hon överraskande. Flickorna bär familjens heder, och kan man se till att flickor och kvinnor får utbildning och mikrolån, så kan det gå att vända deras roll från att ses som en börda till att vara en tillgång. När kvinnorna kan läsa, så kan de läsa koranen själva och se igenom vad som är skriften eller fördomsfulla tolkningar. Särskilt när kvinnor får läsa att profeten Muhammed själv faktiskt var anställd som köpman av sin hustru Khadidja.

Idéerna kommer från utvecklingsekonomer som Hernando de Soto och Grameen Banks grundare Muhammad Yunnus. Feministisk företagarmakt som medel mot hedersförtryck, det låter som en grov förenkling från alltför västerländsk horisont, men Manji ger exempel från skolor som kvinnor startat i kooperativ i Afghanistans huvudstad Kabul. Det är skolor för både flickor och pojkar.

Det är lätt att dras med i Irshad Manjis enorma entusiasm, engagemang och hippa professionalism. En del svar hon ger om inriktningar inom islam skulle tjäna på att problematiseras med tydligare skiljelinjer mellan traditionalister, islamister och jihadister. Det märks under intervjun att hon är medievan, och tillhör det kringflygande kommentariat som talar på designhotell liknande det som denna intervju utförts i. Hennes budskap når definitivt ut till många som befinner sig i samma livssituation och världsvana som henne, men når hon fram till de ofta marginaliserade grupper som skulle behöva foder för tanken kring frågor om frihet, social förändring och religionens ställning i samhället? Från sina egna exempel så verkar hon kunna väcka de frågorna vid tillfälle, och det är ett gott betyg.

Fast den stora förtjänsten i Irshad Manjis arbete är att hon talar om demokrati och mänskliga rättigheter till dem som befinner sig på trappsteget till hennes värld. Till killen i förorten som funderar vad islam betyder i samspel med det svenska samhället, eller till tjejerna i Mellanöstern som faktiskt kan ladda ned en pdf-fil från internet. De som befinner sig på trappsteget eftersöks också av mer antidemokratiska och farliga krafter, och där kan Manjis böcker och film göra sin största nytta genom att ge modet till förändring.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, samhälle, kultur, Irshad Manji, Muhammedkarikatyrerna, internet

Intressant