Rymden är högaktuell. Kan rymdindustrin i Sverige hävda sig internationellt? Vad ska vi ha rymden till, egentligen? Jag utforskar the final frontier i artikeln Tillbaka till rymden på hemsidan för Magasinet Neo i november 2006.
For I dipt into the future, far as human eye could see, saw the Vision of the world, and all the wonder that would be;
Saw the heavens fill with commerce, argosies of magic sails, Pilots of the purple twilight, dropping down with costly bales.
Lord Alfred Tennyson Locksley Hall
Rymdfarten, en gång det tekniska samhällets skyltfönster. Det var givet i populärkulturen att mänsklighetens framtid låg i utforskningen av rymden. Redan i den klassiska filmen 2001- ett rymdäventyr visas att samtidskulturen uppfattade att rymdfärder skulle bli lika vanliga som flyget och att månen och resten av solsystemet skulle komma in i vardagen. Det var snarare globaliseringen som uppfattades som omöjlig, främst genom Sovjetunionens existens, och den fria rörligheten skulle finnas bland himlakropparna.
Rymden ger oss möjligheten att inte behöva satsa allt på ett enda planetärt kort. Det ger oss möjligheten att utveckla nya material och enorma energimängder från solen finns tillgängliga.
Om någon frågat på 1950-talet vilket steg ut i rymden som skulle ha tagits först så hade de flesta experter sagt byggandet av rymdstationer. Det hade gett bra möjligheter att nå månen, men även haft andra funktioner. Istället satsade man på att nå månen direkt, då president John F. Kennedy ville vinna rymdkapplöpningen med Sovjet. USA vann, men till priset av en struktur för rymdfart som inte skulle visa sig hållbar. Den första fasen, utforskningen av rymden, går framåt men det är svårare med den andra fasen att exploatera rymden genom att t.ex. anlägga industrier i mikrogravitation och den tredje fasen med rymdbebyggelse är ännu högst experimentell.
Entusiasmen lade sig, och framgångarna från månlandningarna försvann ur allmänhetens medvetande när man inte kunde få praktiskt bruk för rymdfarten. Bara 452 människor hade färdats i rymden fram till den 4 juli i år. Det verkar för många som om rymdindustrin står och stampar, både tekniskt och organisatoriskt. Det talas om kris. NASA har fått anslag för en expedition till Mars, men har därmed tvingats avveckla många viktiga projekt och bl.a. skjuta över ansvaret för grundforskningen på den internationella rymdstationen ISS till Europa, Kanada och Japan (Wall Street Journal Space station’s mission changes, 11 juli 2006). Europeiska rymdstyrelsen ESA har drabbats av bakslag i form av minskade anslag och stora budgetunderskott. När Kina sköt upp en människa i rymden, möttes det av inte särskilt stor entusiasm förutom i just Kina.
På svenska Rymdstyrelsens nationella rådslag i januari i år diskuterades hur man kan nå ut till allmänheten och hur man kan vitalisera rymdindustrin. Det är tydligt att man uppfattar problemen, men ännu finns det hos många av aktörerna en förhoppning om att en koncentration mot spetskompetens och ett från myndigheterna inrättat nationellt program skulle vitalisera rymdindustrin. Den traditionella synen på rymden som ”big science”, ett dyrt och komplext område som endast stater och storföretag har möjligheten att hålla på med, finns kvar. Då många av intressenterna är stora konglomerat, kan de oftast lobba sig förbi Rymdstyrelsen och tala direkt med regeringen.
Det drabbar inte bara Sverige. ESA beröms ofta för att vara innovativt, men innovationerna beror ofta på lobbying för att utveckla en helt ny teknik för varje uppgift, oavsett kostnaden. När man inte återanvänder beprövad teknik tjänar kanske företagen pengar, men varje moment fördyras, till kanske liten nytta. Rymdindustrin brukar försvara sig med peka på att det för rymdprojekt krävs stora kapitalbehov, det finns för lösa data för att fatta rationella beslut, avkastningen ligger på dem för långt fram i tiden och att riskerna är för höga. Ofta så rör sig därför tankarna kring användningen av rymden i dag för ofta kring militära mål, då det är en tillväxtindustri som passar in i de gamla premisserna.
I dag är det lyckligtvis svårare att tala om en homogen "rymdindustri", det finns många olika aktörer som arbetar med sinsemellan mycket olika projekt (bara på det nationella rådslaget fanns omkring ett 70-tal företag, universitet, myndigheter och andra organisationer som intressenter) där de råkar ha rymden som gemensam nämnare. Sverige har utvecklat många sådana nya användningar som t.ex. framgångsrika fjärranalysprojekt.
Rymdfarten befinner sig i samma fas som flygindustrin var i på 1920-talet. De stora hjältarnas tid är över, och istället inleddes en tid av snabb teknisk utveckling med stöd från rika mecenater (som t.ex. i dag affärsmannen Dennis Tito, Amazons Jeff Bezos och den sydafrikanske IT-mogulen Mark Shuttleworth) som vill se tekniken utvecklas.
Mecenaternas intresse stämmer också ur en förhoppning att göra goda investeringar. Rymdturismen har utvecklats och Kiruna kan inom några år bli en bas för kommersiella rymdflygningar. Det är Richard Bransons Virgin Galactic som visat intresse, bland annat på grund av möjligheten att kunna se norrsken i samband med flygningarna. Om allt går enligt planerna drar flygningarna igång år 2008 och för runt 1,5 miljoner kronor kan man få uppleva fem minuters tyngdlöshet på 120 mils höjd över jordytan. Det öppnar för ett kanske inte så glamoröst, men nödvändigt byggande av infrastrukturer, organisationsformer och affärsidéer som tog flyget från sensation till vardag. Då skönjer man slutet även på mecenaternas era, för en normalisering av rymden.
Kommunikationssatelliterna har varit lönsamma sedan 1970-talet, och är ovärderliga för telekommunikationen idag. Redan den första satelliten Telstar, som sköts upp 1962, ägdes av det privata bolaget Comsat. Allmänheten är villig att satsa på rymden om man ser chans till avkastning och redan 1964 ägdes 50% av Comsataktierna av 130.000 småsparare. Redan 1970 gav Comsat en utdelning till akteägarna. Spridningen av mikrosatelliter är därför hoppfull. Det har blivit allt vanligare att små grupper skickar upp små "läskburkssatelliter" för olika experiment.
Här finns möjligheter för Sverige. Vi har ju bra erfarenhet av små konventionella sateliter, men kan vi vara med på mikrosatelliterna? Vi har knappast möjligheten att bli en stor uppskjutningsnation, men vi är bra på spårning och design. Allemanssatelliten skulle kunna öppna för fler kommersiella användningar. Även en så "trivial" applikation som dataverktyget Google Earth, där satellitbilder används för att skapa lättillgängliga kartor, visar att nyckeln till att odla innovation är att göra det lätt att börja och skydda experimenterandet.
För att börja tänka på rymdens möjligheter, och stimulera experiment, behöver fler börja tala om den. Informationskampanjer engagerar inte allmänheten att utveckla samhällsdebatten om rymden. Ett enkelt steg att ändra sin kommunikationsstrategi till att bli mer inkluderande skulle kunna vara för Rymdstyrelsen att instifta ett litterärt pris för science fiction. Det skulle stärka denna litterära genres svaga ställning i Sverige, frigöra kreativitet och placera rymden i en social kontext.
Ett annat bra sätt att stimulera experimenterande är att instifta priser, liknande X-prize. X-prize var ett pris instiftat 1995 av en stiftelse i St. Louis på $10 miljoner till den förste som byggde en farkost som kunde bära tre personer upp i rymden och tillbaka två gånger under en tidsrymd på två veckor. Priset vanns redan år 2004 av rymdplanet SpaceShipOne. Till skillnad från de stora projekten ger dessa priser utrymme för många misslyckanden. Stora projekt blir lätt riskaversiva, och rädda för att misslyckas. Pris har fördelen av att engagera fler företag och organisationer, som måste visa resultat för att vinna pris. Det öppnar också för entusiaster att konkurrera på mer likvärda villkor, och skulle kunna skapa upp en välbehövlig folkrörelse för rymden.
Just X-prize var viktigt för att börja lösa upp en flaskhals. Transporter upp i omloppsbanan är svåra, och där är faktiskt den hyllade rymdskytteln ett problem. Rymdtransportsystem borde ses som hel infrastruktur, och utveckla något som liknar järnvägslinjer, rederier och åkerier, men koncentrationen till skytteln från NASA har hindrat detta. Skytteln var en rest från en Mars-expedition på 60-talet som inte blev av, och planerades inte för att vara en del av ett transportsystem. Dess flygplansbaserade konstruktion var inte anpassad för att ge transport till ett rimligt pris eller med skälig avkastning på investeringarna.
Situationen för rymdtransporterna liknar flygets mellanperiod på 20-talet när flygplanstillverkarna både kontrollerade flygplansproduktionen och flyglinjerna, vilket bröts upp av anti-trustlagstiftning. Det frigjorde flygbolagen att satsa på affärsmodeller som var anpassade till deras förhållanden. För att pressa transportpriset måste man specialisera farkosterna, och en sådan specialisering är att tillverka rymdplan för enbart lyft upp till "rymdknutar" i omloppsbana på 250 km höjd. Det skulle reducera det höga priset per kilo att få upp något i omloppsbana.
Väl i omloppsbana kan rymdens råvaror börja utvinnas. Där finns mycket stor tillgång på nickel, järn, aluminium, magnesium, mangan och titan. Silikater och oxider kan användas som syrekällor och väte kan utvinnas ur is. Avstånd är inget problem (det är färdtiden som blir viktig). Omfattande prospektering är nödvändig, de 420 kg ytmaterial som månlandaren förde med sig är inte tillräckligt, men månens basaltslätter innehåller kvarts av kisel, syre, kalcium, aluminium och järn- vilket är mycket ovanligt på Jorden. Asteroiderna är andra källor till råvaror, där asteroidherdar skulle kunna flytta dem till omloppsbana för utvinning. Rikliga mängder energi från solen gör utvinningen enkel. I rymden lyser solen oavbrutet på ett ställe, utan natt, moln och vintrar och då mikrogravitationen möjliggör byggande av enorma solfångare råder man bot på att solenergi är en för utspridd energikälla på Jorden.
Den amerikanske rymdexperten Berin Szoka påpekar dock att ett av problemen för sådan exploatering av rymden är bristen på äganderätt (intervju i Washington DC, den 11 juli 2006). Rymden reglerades av FN:s månfördrag med sjölagen som grund. Månfördragets §2 fastslår att yttre rymden, månen och andra himlakroppar inte är möjliga för nationer att ta i anspråk, därmed kan de inte heller erkänna privatpersoners anspråk i rymden. Intressant nog var gamla Sovjet emot månfördraget, det var tredje världens länder som drev igenom skrivelsen. Att begränsa definitionen av himlakroppar skulle vara ett bra sätt att öppna upp för äganderätter. Även USA:s ITAR (International Traffic in Arms Regulations), ser Szoka som ett problem. Dessa regleringar omfattar även rymdteknik, tack vare NASA, och det hindrar spridningen av känslig teknik.
När väl råvarutillgången är säkrad finns möjligheten att bygga upp en utmärkt industrimiljö. Där finns energi, mikrogravitation, extremt vakuum (som är för dyrt att framställa på Jorden), naturliga temperaturskillnader på mellan -269 grader C till flera tusen grader, elektromagnetisk strålning från solen och gammastrålning. Miljöaspekten är viktig då energikrävande, förorenande, värmebelastande och koldioxidintensiv industri kan flyttas dit.
De första produkterna blir de som har ett högt kilopris för att kompensera fraktkostnaderna och som bara kan tillverkas i mikrogravitation. Möjliga produkter blir förmodligen; industrikristaller (som diamant) kan odlas utan Jordens höga gravitation, utan brister och kan formas efter behov. Nya legeringar, som inte går att framställa på Jorden. Magneter av kobolt kan framställas, vilka har mycket hög kohesion för sin storlek. Mikrogravitation ger också möjlighet till nya utvecklingar av bioteknik och läkemedelstillverkning.
Rymdskytteln bröt det privilegium som funnits för högutbildade fysiska jetstridspiloter att färdas i rymden, och de läkarundersökningar som krävs idag klarar de flesta av. Då kan man också bygga observatorier, hotell, jordbruk i slutna system och utveckla tjänster för den personal som finns i produktionen och energisektorn. Rymdkolonin kommer som en följd av rymdföretaget, inte tvärtom som många planer varit hittills. Liksom Jordens städer uppstår de där det finns en kommersiell fördel.
Rymdfarten skall inte "synas för allmänheten", den skall tas över av allmänheten. Mikrosatelliter, rymdturism och små pristävlingar är inte lika glamorösa som nationella projekt, försvarsindustriella satsningar och svenskar i rymden- men de tar vara på våra förutsättningar bättre och involverar människor i att bygga en hållbar tillväxt för rymdbranschen. T.o.m. Afghanistan har haft en människa i rymden (Abdul Ahad Mohmand färdades 1988 till rymdstationen Mir), är det verkligen med det som vi skall konkurrera?
Affärsmöjligheterna och entusiasmen finns, om man tar vara på möjligheterna och tänker i nya banor.
Läs även andra bloggares åsikter om rymden, NASA. Rymdstyrelsen, Rymdbolaget, astronomi, turism, politik, samhälle, Christer Fuglesang, teknik
Intressant
For I dipt into the future, far as human eye could see, saw the Vision of the world, and all the wonder that would be;
Saw the heavens fill with commerce, argosies of magic sails, Pilots of the purple twilight, dropping down with costly bales.
Lord Alfred Tennyson Locksley Hall
Rymdfarten, en gång det tekniska samhällets skyltfönster. Det var givet i populärkulturen att mänsklighetens framtid låg i utforskningen av rymden. Redan i den klassiska filmen 2001- ett rymdäventyr visas att samtidskulturen uppfattade att rymdfärder skulle bli lika vanliga som flyget och att månen och resten av solsystemet skulle komma in i vardagen. Det var snarare globaliseringen som uppfattades som omöjlig, främst genom Sovjetunionens existens, och den fria rörligheten skulle finnas bland himlakropparna.
Rymden ger oss möjligheten att inte behöva satsa allt på ett enda planetärt kort. Det ger oss möjligheten att utveckla nya material och enorma energimängder från solen finns tillgängliga.
Om någon frågat på 1950-talet vilket steg ut i rymden som skulle ha tagits först så hade de flesta experter sagt byggandet av rymdstationer. Det hade gett bra möjligheter att nå månen, men även haft andra funktioner. Istället satsade man på att nå månen direkt, då president John F. Kennedy ville vinna rymdkapplöpningen med Sovjet. USA vann, men till priset av en struktur för rymdfart som inte skulle visa sig hållbar. Den första fasen, utforskningen av rymden, går framåt men det är svårare med den andra fasen att exploatera rymden genom att t.ex. anlägga industrier i mikrogravitation och den tredje fasen med rymdbebyggelse är ännu högst experimentell.
Entusiasmen lade sig, och framgångarna från månlandningarna försvann ur allmänhetens medvetande när man inte kunde få praktiskt bruk för rymdfarten. Bara 452 människor hade färdats i rymden fram till den 4 juli i år. Det verkar för många som om rymdindustrin står och stampar, både tekniskt och organisatoriskt. Det talas om kris. NASA har fått anslag för en expedition till Mars, men har därmed tvingats avveckla många viktiga projekt och bl.a. skjuta över ansvaret för grundforskningen på den internationella rymdstationen ISS till Europa, Kanada och Japan (Wall Street Journal Space station’s mission changes, 11 juli 2006). Europeiska rymdstyrelsen ESA har drabbats av bakslag i form av minskade anslag och stora budgetunderskott. När Kina sköt upp en människa i rymden, möttes det av inte särskilt stor entusiasm förutom i just Kina.
På svenska Rymdstyrelsens nationella rådslag i januari i år diskuterades hur man kan nå ut till allmänheten och hur man kan vitalisera rymdindustrin. Det är tydligt att man uppfattar problemen, men ännu finns det hos många av aktörerna en förhoppning om att en koncentration mot spetskompetens och ett från myndigheterna inrättat nationellt program skulle vitalisera rymdindustrin. Den traditionella synen på rymden som ”big science”, ett dyrt och komplext område som endast stater och storföretag har möjligheten att hålla på med, finns kvar. Då många av intressenterna är stora konglomerat, kan de oftast lobba sig förbi Rymdstyrelsen och tala direkt med regeringen.
Det drabbar inte bara Sverige. ESA beröms ofta för att vara innovativt, men innovationerna beror ofta på lobbying för att utveckla en helt ny teknik för varje uppgift, oavsett kostnaden. När man inte återanvänder beprövad teknik tjänar kanske företagen pengar, men varje moment fördyras, till kanske liten nytta. Rymdindustrin brukar försvara sig med peka på att det för rymdprojekt krävs stora kapitalbehov, det finns för lösa data för att fatta rationella beslut, avkastningen ligger på dem för långt fram i tiden och att riskerna är för höga. Ofta så rör sig därför tankarna kring användningen av rymden i dag för ofta kring militära mål, då det är en tillväxtindustri som passar in i de gamla premisserna.
I dag är det lyckligtvis svårare att tala om en homogen "rymdindustri", det finns många olika aktörer som arbetar med sinsemellan mycket olika projekt (bara på det nationella rådslaget fanns omkring ett 70-tal företag, universitet, myndigheter och andra organisationer som intressenter) där de råkar ha rymden som gemensam nämnare. Sverige har utvecklat många sådana nya användningar som t.ex. framgångsrika fjärranalysprojekt.
Rymdfarten befinner sig i samma fas som flygindustrin var i på 1920-talet. De stora hjältarnas tid är över, och istället inleddes en tid av snabb teknisk utveckling med stöd från rika mecenater (som t.ex. i dag affärsmannen Dennis Tito, Amazons Jeff Bezos och den sydafrikanske IT-mogulen Mark Shuttleworth) som vill se tekniken utvecklas.
Mecenaternas intresse stämmer också ur en förhoppning att göra goda investeringar. Rymdturismen har utvecklats och Kiruna kan inom några år bli en bas för kommersiella rymdflygningar. Det är Richard Bransons Virgin Galactic som visat intresse, bland annat på grund av möjligheten att kunna se norrsken i samband med flygningarna. Om allt går enligt planerna drar flygningarna igång år 2008 och för runt 1,5 miljoner kronor kan man få uppleva fem minuters tyngdlöshet på 120 mils höjd över jordytan. Det öppnar för ett kanske inte så glamoröst, men nödvändigt byggande av infrastrukturer, organisationsformer och affärsidéer som tog flyget från sensation till vardag. Då skönjer man slutet även på mecenaternas era, för en normalisering av rymden.
Kommunikationssatelliterna har varit lönsamma sedan 1970-talet, och är ovärderliga för telekommunikationen idag. Redan den första satelliten Telstar, som sköts upp 1962, ägdes av det privata bolaget Comsat. Allmänheten är villig att satsa på rymden om man ser chans till avkastning och redan 1964 ägdes 50% av Comsataktierna av 130.000 småsparare. Redan 1970 gav Comsat en utdelning till akteägarna. Spridningen av mikrosatelliter är därför hoppfull. Det har blivit allt vanligare att små grupper skickar upp små "läskburkssatelliter" för olika experiment.
Här finns möjligheter för Sverige. Vi har ju bra erfarenhet av små konventionella sateliter, men kan vi vara med på mikrosatelliterna? Vi har knappast möjligheten att bli en stor uppskjutningsnation, men vi är bra på spårning och design. Allemanssatelliten skulle kunna öppna för fler kommersiella användningar. Även en så "trivial" applikation som dataverktyget Google Earth, där satellitbilder används för att skapa lättillgängliga kartor, visar att nyckeln till att odla innovation är att göra det lätt att börja och skydda experimenterandet.
För att börja tänka på rymdens möjligheter, och stimulera experiment, behöver fler börja tala om den. Informationskampanjer engagerar inte allmänheten att utveckla samhällsdebatten om rymden. Ett enkelt steg att ändra sin kommunikationsstrategi till att bli mer inkluderande skulle kunna vara för Rymdstyrelsen att instifta ett litterärt pris för science fiction. Det skulle stärka denna litterära genres svaga ställning i Sverige, frigöra kreativitet och placera rymden i en social kontext.
Ett annat bra sätt att stimulera experimenterande är att instifta priser, liknande X-prize. X-prize var ett pris instiftat 1995 av en stiftelse i St. Louis på $10 miljoner till den förste som byggde en farkost som kunde bära tre personer upp i rymden och tillbaka två gånger under en tidsrymd på två veckor. Priset vanns redan år 2004 av rymdplanet SpaceShipOne. Till skillnad från de stora projekten ger dessa priser utrymme för många misslyckanden. Stora projekt blir lätt riskaversiva, och rädda för att misslyckas. Pris har fördelen av att engagera fler företag och organisationer, som måste visa resultat för att vinna pris. Det öppnar också för entusiaster att konkurrera på mer likvärda villkor, och skulle kunna skapa upp en välbehövlig folkrörelse för rymden.
Just X-prize var viktigt för att börja lösa upp en flaskhals. Transporter upp i omloppsbanan är svåra, och där är faktiskt den hyllade rymdskytteln ett problem. Rymdtransportsystem borde ses som hel infrastruktur, och utveckla något som liknar järnvägslinjer, rederier och åkerier, men koncentrationen till skytteln från NASA har hindrat detta. Skytteln var en rest från en Mars-expedition på 60-talet som inte blev av, och planerades inte för att vara en del av ett transportsystem. Dess flygplansbaserade konstruktion var inte anpassad för att ge transport till ett rimligt pris eller med skälig avkastning på investeringarna.
Situationen för rymdtransporterna liknar flygets mellanperiod på 20-talet när flygplanstillverkarna både kontrollerade flygplansproduktionen och flyglinjerna, vilket bröts upp av anti-trustlagstiftning. Det frigjorde flygbolagen att satsa på affärsmodeller som var anpassade till deras förhållanden. För att pressa transportpriset måste man specialisera farkosterna, och en sådan specialisering är att tillverka rymdplan för enbart lyft upp till "rymdknutar" i omloppsbana på 250 km höjd. Det skulle reducera det höga priset per kilo att få upp något i omloppsbana.
Väl i omloppsbana kan rymdens råvaror börja utvinnas. Där finns mycket stor tillgång på nickel, järn, aluminium, magnesium, mangan och titan. Silikater och oxider kan användas som syrekällor och väte kan utvinnas ur is. Avstånd är inget problem (det är färdtiden som blir viktig). Omfattande prospektering är nödvändig, de 420 kg ytmaterial som månlandaren förde med sig är inte tillräckligt, men månens basaltslätter innehåller kvarts av kisel, syre, kalcium, aluminium och järn- vilket är mycket ovanligt på Jorden. Asteroiderna är andra källor till råvaror, där asteroidherdar skulle kunna flytta dem till omloppsbana för utvinning. Rikliga mängder energi från solen gör utvinningen enkel. I rymden lyser solen oavbrutet på ett ställe, utan natt, moln och vintrar och då mikrogravitationen möjliggör byggande av enorma solfångare råder man bot på att solenergi är en för utspridd energikälla på Jorden.
Den amerikanske rymdexperten Berin Szoka påpekar dock att ett av problemen för sådan exploatering av rymden är bristen på äganderätt (intervju i Washington DC, den 11 juli 2006). Rymden reglerades av FN:s månfördrag med sjölagen som grund. Månfördragets §2 fastslår att yttre rymden, månen och andra himlakroppar inte är möjliga för nationer att ta i anspråk, därmed kan de inte heller erkänna privatpersoners anspråk i rymden. Intressant nog var gamla Sovjet emot månfördraget, det var tredje världens länder som drev igenom skrivelsen. Att begränsa definitionen av himlakroppar skulle vara ett bra sätt att öppna upp för äganderätter. Även USA:s ITAR (International Traffic in Arms Regulations), ser Szoka som ett problem. Dessa regleringar omfattar även rymdteknik, tack vare NASA, och det hindrar spridningen av känslig teknik.
När väl råvarutillgången är säkrad finns möjligheten att bygga upp en utmärkt industrimiljö. Där finns energi, mikrogravitation, extremt vakuum (som är för dyrt att framställa på Jorden), naturliga temperaturskillnader på mellan -269 grader C till flera tusen grader, elektromagnetisk strålning från solen och gammastrålning. Miljöaspekten är viktig då energikrävande, förorenande, värmebelastande och koldioxidintensiv industri kan flyttas dit.
De första produkterna blir de som har ett högt kilopris för att kompensera fraktkostnaderna och som bara kan tillverkas i mikrogravitation. Möjliga produkter blir förmodligen; industrikristaller (som diamant) kan odlas utan Jordens höga gravitation, utan brister och kan formas efter behov. Nya legeringar, som inte går att framställa på Jorden. Magneter av kobolt kan framställas, vilka har mycket hög kohesion för sin storlek. Mikrogravitation ger också möjlighet till nya utvecklingar av bioteknik och läkemedelstillverkning.
Rymdskytteln bröt det privilegium som funnits för högutbildade fysiska jetstridspiloter att färdas i rymden, och de läkarundersökningar som krävs idag klarar de flesta av. Då kan man också bygga observatorier, hotell, jordbruk i slutna system och utveckla tjänster för den personal som finns i produktionen och energisektorn. Rymdkolonin kommer som en följd av rymdföretaget, inte tvärtom som många planer varit hittills. Liksom Jordens städer uppstår de där det finns en kommersiell fördel.
Rymdfarten skall inte "synas för allmänheten", den skall tas över av allmänheten. Mikrosatelliter, rymdturism och små pristävlingar är inte lika glamorösa som nationella projekt, försvarsindustriella satsningar och svenskar i rymden- men de tar vara på våra förutsättningar bättre och involverar människor i att bygga en hållbar tillväxt för rymdbranschen. T.o.m. Afghanistan har haft en människa i rymden (Abdul Ahad Mohmand färdades 1988 till rymdstationen Mir), är det verkligen med det som vi skall konkurrera?
Affärsmöjligheterna och entusiasmen finns, om man tar vara på möjligheterna och tänker i nya banor.
Läs även andra bloggares åsikter om rymden, NASA. Rymdstyrelsen, Rymdbolaget, astronomi, turism, politik, samhälle, Christer Fuglesang, teknik
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar