Jag recenserar boken En annorlunda historia: folkhemmet i nytt ljus av Anders Edwardsson i tidskriften Svensk Linje, nummer 2, 2009 (sid 33-34).
Uppsalahistorikern Anders Edwardsson debuterar med en bok om 1900-talets historia En annorlunda historia, folkhemmet i nytt ljus. Han går till källorna för att skriva ett kritiskt perspektiv på den rörelse som format Sverige i modern tid, socialdemokratin.
Anders Edwardsson vill visa ett annat perspektiv på historien, och har definitivt en agenda. Enligt Edwardsson finns det inte helt opartiska redogörelser för historiska sanningar. Vi tolkar historien och dess källor med dagens politiska ögon och vi förväntar oss att historien beskriver vart samhället är på väg.
En hel del av bokens detaljer har nått historieintressade tidigare: att Gustav Vasa var mer av en hårdhänt renässansfurste än en landsfader, att liberaliseringarna av näringslivet på 1800-talet öppnade för en anmärkningsvärd tillväxt, kopplingen mellan viljan att lägga livet till rätta och steriliseringskampanjerna, neutralitetspolitikens dolda beroende av USA. Edwardsson sammanför dock detaljerna överskådligt genom att skildra hur idéers makt och individers ställningstaganden i kritiska situationer påverkat historien.
Det gör hans argumentation lätt att följa, samtidigt som det ibland verkar att En annorlunda historia blir en vem-är-vem beskrivning av Uppsalas akademiska kretsar. Det har sin poäng. Mycket av Sveriges politik och kulturliv utformades i dessa rätt trånga kretsar, där akademiker som Erik Gustaf Geijer, CJ Boström och Axel Hägerström fick stor påverkan.
I centrum för stormaktstiden stod krigsmakten och kyrkans hårda disciplin. Framgångarna på slagfältet ledde till stormaktens fall, då det fattiga landet i norr inte hade råd att upprätthålla sina vittgående militära åtaganden. Efter stormaktens fall präglades politiken av fantomsmärtor, och Sverige fick uppleva dumdristiga krig.
Edwardsson redogör lägligt för erfarenheterna från tidigare kriser; Poltava 1709, förlusten av Finland 1809, börspaniken 1873, första världskriget, Krügerkraschen, den stora depressionen samt andra världskriget. I kriserna kan långsiktigt politiskt arbete, som Johan August Gripenstedts målinriktade liberaliseringar, öppna upp för radikala förändringar. Då öppenhet, företagsamhet och nytänkande bejakats har kriser vänts till fördelar för det stora flertalet. När slutenhet och fantomsmärtor från gångna storhetstider fått råda över den starka svenska centralmakten har chanser missats och initiativ kvävts.
De tre faktorerna; nya idéer, frihet och initiativ gav en snabb industrialisering och tillväxt under hundra år från 1870. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Problemet var att i samband med moderniseringen övertogs också den tyska synen på vad en modern stat skulle vara, en äldre centralistisk modell av stormaktstidens Sverige som tagit omvägen över Preussen.
Många av de omfattande regleringarna och sociala systemen utformades därför av borgerliga regeringar. De övertogs, likt det folkhemsbegrepp som myntats av den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén, senare av socialdemokraterna. Härmed rörde sig socialdemokratin bort från den mer klassiskt marxistiska socialism som varit dess grund, till bonde- och brukssamhällets värderingar. Kopplingen till det gamla Sverige överbryggde skiftet mellan jordbruks- och industrisamhället, fast till priset av en stel och hårt styrd folksgemenskap, som även påverkade de borgerliga partiernas världsbild.
Anders Edwardsson drar paralleller mellan Per-Albin Hansson och Benito Mussolini. Det är förstås grovt, men påminner om att demokratiska värden var på nedgång, och att samhällsvisioner och idéer av tvivelhaltig grund också påverkade demokratier.
Självorganiseringen i det svenska samhället skulle vittra bort i sammankopplingen mellan arbete och kapital. Det hade varit intressant om Edwardsson gått in djupare på att skildra hur de stora ingenjörsdominerade tillverkningsföretagen också hjälpte till att omforma Sverige i folkhemmets riktning, inte minst då dessa nu också är i kris.
Sverige som moralisk stormakt nådde sitt zenit under Olof Palme. Det rika Sverige sågs som ett exempel för resten av världen, genom en kombination av neutralitetspolitik, socialpolitik och u-hjälp. Ansträngningarna på den internationella spelplanen ledde till stormaktens fall, då Sverige inte hade råd att upprätthålla sina vittgående sociala åtaganden.
En oroväckande detalj Edwardsson tar upp är omsvängningen i invandringspolitiken på 60-talet. Arbetskraftsinvandringen stängdes i den kärvare ekonomin för att skydda LO:s intressen, samtidigt som den välmenande flyktinginvandringen grundade den moraliska stormaktens postkoloniala kolonier hemmavid i Gottsunda, Alby och Rosengård.
Det ekonomiska fallet i 90-talets början blev också ett hårt slag för självbilden, även om politiken ibland präglas av fantomsmärtor från stormaktstiden. Samtiden är mindre tydligt skildrad i En annorlunda historia. Edwardsson låter läsaren ana ett skifte där han oroas över att Sverige har gått tillbaka till det gamla bondesamhällets världsuppfattning, av att bevara det gamla då det upplevs som tryggt, istället för att ge utrymme åt nya idéer. I likhet med krisen på 70-talet finns tanken att det bara gäller att härda ut.
Edwardsson skriver att svenskar ofta har begränsad kunskap om sin historia, och att kunna sin historia är viktigt för att få självkännedom, distans och proportioner. Det stämmer inte riktigt. Många populärhistoriska verk har blivit väl mottagna av en bred publik, men historia har blivit läst som underhållning. Genom okuvlig vetgirighet, ett tydligt språk och en välgörande polemisk ton underhåller boken En annorlunda historia läsaren, samtidigt som Sveriges historia visar sig vara mer mångfacetterad och komplicerad än väntat.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, en annorlunda historia, Sverige, socialdemokraterna, Uppsala, Anders Edwardsson, recension
Intressant
Uppsalahistorikern Anders Edwardsson debuterar med en bok om 1900-talets historia En annorlunda historia, folkhemmet i nytt ljus. Han går till källorna för att skriva ett kritiskt perspektiv på den rörelse som format Sverige i modern tid, socialdemokratin.
Anders Edwardsson vill visa ett annat perspektiv på historien, och har definitivt en agenda. Enligt Edwardsson finns det inte helt opartiska redogörelser för historiska sanningar. Vi tolkar historien och dess källor med dagens politiska ögon och vi förväntar oss att historien beskriver vart samhället är på väg.
En hel del av bokens detaljer har nått historieintressade tidigare: att Gustav Vasa var mer av en hårdhänt renässansfurste än en landsfader, att liberaliseringarna av näringslivet på 1800-talet öppnade för en anmärkningsvärd tillväxt, kopplingen mellan viljan att lägga livet till rätta och steriliseringskampanjerna, neutralitetspolitikens dolda beroende av USA. Edwardsson sammanför dock detaljerna överskådligt genom att skildra hur idéers makt och individers ställningstaganden i kritiska situationer påverkat historien.
Det gör hans argumentation lätt att följa, samtidigt som det ibland verkar att En annorlunda historia blir en vem-är-vem beskrivning av Uppsalas akademiska kretsar. Det har sin poäng. Mycket av Sveriges politik och kulturliv utformades i dessa rätt trånga kretsar, där akademiker som Erik Gustaf Geijer, CJ Boström och Axel Hägerström fick stor påverkan.
I centrum för stormaktstiden stod krigsmakten och kyrkans hårda disciplin. Framgångarna på slagfältet ledde till stormaktens fall, då det fattiga landet i norr inte hade råd att upprätthålla sina vittgående militära åtaganden. Efter stormaktens fall präglades politiken av fantomsmärtor, och Sverige fick uppleva dumdristiga krig.
Edwardsson redogör lägligt för erfarenheterna från tidigare kriser; Poltava 1709, förlusten av Finland 1809, börspaniken 1873, första världskriget, Krügerkraschen, den stora depressionen samt andra världskriget. I kriserna kan långsiktigt politiskt arbete, som Johan August Gripenstedts målinriktade liberaliseringar, öppna upp för radikala förändringar. Då öppenhet, företagsamhet och nytänkande bejakats har kriser vänts till fördelar för det stora flertalet. När slutenhet och fantomsmärtor från gångna storhetstider fått råda över den starka svenska centralmakten har chanser missats och initiativ kvävts.
De tre faktorerna; nya idéer, frihet och initiativ gav en snabb industrialisering och tillväxt under hundra år från 1870. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Problemet var att i samband med moderniseringen övertogs också den tyska synen på vad en modern stat skulle vara, en äldre centralistisk modell av stormaktstidens Sverige som tagit omvägen över Preussen.
Många av de omfattande regleringarna och sociala systemen utformades därför av borgerliga regeringar. De övertogs, likt det folkhemsbegrepp som myntats av den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén, senare av socialdemokraterna. Härmed rörde sig socialdemokratin bort från den mer klassiskt marxistiska socialism som varit dess grund, till bonde- och brukssamhällets värderingar. Kopplingen till det gamla Sverige överbryggde skiftet mellan jordbruks- och industrisamhället, fast till priset av en stel och hårt styrd folksgemenskap, som även påverkade de borgerliga partiernas världsbild.
Anders Edwardsson drar paralleller mellan Per-Albin Hansson och Benito Mussolini. Det är förstås grovt, men påminner om att demokratiska värden var på nedgång, och att samhällsvisioner och idéer av tvivelhaltig grund också påverkade demokratier.
Självorganiseringen i det svenska samhället skulle vittra bort i sammankopplingen mellan arbete och kapital. Det hade varit intressant om Edwardsson gått in djupare på att skildra hur de stora ingenjörsdominerade tillverkningsföretagen också hjälpte till att omforma Sverige i folkhemmets riktning, inte minst då dessa nu också är i kris.
Sverige som moralisk stormakt nådde sitt zenit under Olof Palme. Det rika Sverige sågs som ett exempel för resten av världen, genom en kombination av neutralitetspolitik, socialpolitik och u-hjälp. Ansträngningarna på den internationella spelplanen ledde till stormaktens fall, då Sverige inte hade råd att upprätthålla sina vittgående sociala åtaganden.
En oroväckande detalj Edwardsson tar upp är omsvängningen i invandringspolitiken på 60-talet. Arbetskraftsinvandringen stängdes i den kärvare ekonomin för att skydda LO:s intressen, samtidigt som den välmenande flyktinginvandringen grundade den moraliska stormaktens postkoloniala kolonier hemmavid i Gottsunda, Alby och Rosengård.
Det ekonomiska fallet i 90-talets början blev också ett hårt slag för självbilden, även om politiken ibland präglas av fantomsmärtor från stormaktstiden. Samtiden är mindre tydligt skildrad i En annorlunda historia. Edwardsson låter läsaren ana ett skifte där han oroas över att Sverige har gått tillbaka till det gamla bondesamhällets världsuppfattning, av att bevara det gamla då det upplevs som tryggt, istället för att ge utrymme åt nya idéer. I likhet med krisen på 70-talet finns tanken att det bara gäller att härda ut.
Edwardsson skriver att svenskar ofta har begränsad kunskap om sin historia, och att kunna sin historia är viktigt för att få självkännedom, distans och proportioner. Det stämmer inte riktigt. Många populärhistoriska verk har blivit väl mottagna av en bred publik, men historia har blivit läst som underhållning. Genom okuvlig vetgirighet, ett tydligt språk och en välgörande polemisk ton underhåller boken En annorlunda historia läsaren, samtidigt som Sveriges historia visar sig vara mer mångfacetterad och komplicerad än väntat.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, en annorlunda historia, Sverige, socialdemokraterna, Uppsala, Anders Edwardsson, recension
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar