René Descartes ställde oss inför ett förföriskt antingen/eller. Antingen finns det ett stöd för vårt väsen, en fast bas för vår kunskap; eller så kan vi inte veta något och faller då ned i destruktiv förvirring. Enligt Descartes måste vi söka efter en slutgiltig, entydig sanning, en sanning fri från individuella känslor, drifter och intressen, och från traditionens förvillelser. Denna sanning, står att finna i det från kroppens och verklighetens störningar befriade rena intellektet, den rena tanken.
Descartes ångest är en ångest inför det kaos som hotar, om vi inte kan finna en fast grund för vårt tänkande.
Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.
Däremot så finns det en kritik mot Thomas Metzinger, som den av Keith Sutherland, av att jaget är mer än en nödvändig lögn.
Sutherland kritiserar vad han kallar för Homufobi i Descartes teater. Det handlar om rädslan för att finna en homunculi, en agent i Descartes teater. Filosofers bidrag till de kognitiva vetenskaperna brukar vara av två sorter, menar Sutherland: antingen att de ifrågasätter när naturvetarna där för höga växlar på sina kunskaper om hjärnan, eller så för filosoferna in sina egna metafysiska uppfattningar i tolkningen vad naturvetenskapen har att säga. Där borde den egna erfarenheten vara startpunkten, mer än en dogm. Den erfarenheten liknar inte en synlig agent, som styr, men utlöser en rädsla för homunculi.
Debatten kring vilka slutsatser vi bör dra ur neurovetenskapens utveckling kommer att bli avgörande det närmaste decenniet. Intressant att det folkpartistiska nätverket Liberati drar politiska slutsatser ur Thomas Metzinger.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Söderqvist, Liberati, Thomas Metzinger, neurovetenskap, hjärnan, jaget, psykologi, filosofi
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar