Politisering av kropp och kultur

Jag skriver artikeln Politisering av kropp och kultur i tidskriften Svensk Linje, nummer 1, 2005 (sid 63-66).

Det politiska samtalet står inför en betydande förändring. I takt med att bioteknik, medicin och farmakologi utvecklas ställs helt nya frågor om individen och hennes kropp. Samtidigt pågår en kulturell förändring mot allt mer mångfald, något som passar den liberala idén om individualismen väl. Kanske borde borgerligheten ägna mer energi åt framtidens frågor redan nu? Få saker är så populära som att visualisera framtidens samhälle.

Socialdemokratins hegemoni över det politiska samtalet färgade vilka frågor som ansågs vara relevanta och satte ramarna för vad det politiska projektet skulle innehålla. Men de politiska frågorna i framtiden verkar växla bort från ekonomin. Dagens ekonomistiska politiska debatt har som främsta syfte att bevara dagens institutioner, en debatt man förlorar då man försöker att ge borgerliga, men ändå progressiva, svar på de frågor vars formulering passar det konservativa maktpartiet bättre.

Sålunda är det nödvändigt att formulera politiken utifrån de förändringar som samhället står inför. Politiseringen av kroppen och kulturen, är två områden som griper djupt in i allas liv och därför är värda att ta upp som exempel på några av de områden som är nya för politiken. Många av de förändringar som verkar föreligga inom tekniken, kulturen och biopolitiken kan vara något som passar frihetliga värderingar om mindre stat, mer frihet och mer ansvar för medborgarna.

En ny kroppspolitik

Att den mänskliga kroppen har blivit ett föremål intensiv politisering har vi sett bl.a. med Folkhälsoinstitutets förslag om fettskatter. Det är en del av den långa utveckling som skett mot ett skapande av en biopolitik. Tidigare stod den enskildes livsföring i fokus, men nu finns ses hela befolkningens hälsa och reproduktion som föremål för åtgärder- vilket kopplas samman med offentliga sjukvårdssystem.

En viktigt debatt för att vända denna biokollektivism är att ta fasta på att sjukvården rör sig mot att bli mer förebyggande och förbättrande än bara botande till ett visst givet hälsotillsånd. Som patienter måste vi ta en större del i hur vi vill forma våra kroppar, genom framstegen inom bl.a. medicin, neurovetenskap, bioteknik och farmakologi. Faran i paternalismen är att man vänjer många människor vid tanken att någon annan skall ta ansvar för den egna kroppen, och där skulle nya klyftor i samhället skapas mellan de som kan ställa om till rätt mentalitet för den nya hälsovården, och de som blir kvar i den gamla paternalistiska sjuk- och folkhälsomodellen och inte ges möjligheten att ta till sig de nya framstegen.

Gen- och bioteknik har stått för en del av debatten när det gäller förändring av den mänskliga kroppen. Tekniken för mänsklig genmodifiering är på väg på bred front. Inte för att många eftersträvar just denna teknik, utan därför att den ligger i skärningspunkten mellan reproduktionshjälp, kloning, genteknik på djur och växter, nya biotekniskt framställda läkemedel, genterapi och andra områden. Det är vanliga människors önskemål om helt vanliga lösningar på olika fullt legitima medicinska problem som driver utvecklingen framåt, inte isolerade forskare à la Panos Zavos och Severino Antinori med sina ifrågasatta mänskliga kloningsprojekt. Annars skulle den inte ha så bred genomslagskraft.

Kroppen som murbräcka

Även om varje forskarlag, institution eller företag enbart arbetar på sina egna oförargliga eller önskvärda tekniker, blir kombinationen av alla dessa framsteg något betydligt mer radikalt än väntat. Gen- och bioteknikens framsteg är inte ett smörgåsbord, från vilket vi lätt kan plocka ut det vi finner acceptabelt, utan de är ofta sammanlänkade med tekniker som redan ses som mainstream i dag. Om man till exempel är rädd för möjligheten till skräddarsydda barn, borde man ha dragit gränsen redan vid en så accepterad teknik som provrörsbefruktning. När en teknik blir relativt billig och användbar för tusentals laboratorier runt om i världen, och en tillräckligt stor andel av befolkningen finner den godtagbar, kommer den att användas. Där behöver vi skapa institutioner och regleringar först när dessa visar sig behövas. De fokuserar då mer på faktiska problem, istället för att på förhand skapa förbud mot faror vi tror oss se. Institutionerna får växa fram samtidigt med sitt värdemässiga innehåll, och byggs ihop med det. Regleringar är inte gratis, de har en kostnad för både individ och samhälle, som vi noga bör överväga. Finner vi att regleringar bör ske, måste vi fokusera mer på felaktig användning av en teknik, inte på tekniken i sig.

Kroppen, och de förändrade förutsättningarna för medicinen, är en utomordentlig murbräcka för frihetliga idéer. I det gamla systemet ser man bara galopperande kostnader av innovationerna, som måste besvaras med inskränkningar för att också behålla systemets fokus. I en frihetlig syn ser man nya möjligheter för självförverkligande genom att utöka och förändra vår fysiska potential. Tanken på denna morfologiska frihet (frihet att forma sin kropp och sinne) kan ligga till grund för en offensiv och frihetlig hälsopolitik.

Popvänstern och flumsamhället

Förra sommarens stora debattbok blev Erik Zsigas Popvänstern (Timbro) i vilken han visade hur populärkulturen besatts av ett trendigt etablissemang som slentrianmässigt svänger sig med politiskt korrekta vänsterklyschor men som mest är hycklande, intolerant och samhällsbevarande. Zsiga visar dock också på populärkulturens kraft i samhället, och egentligen är den ett område som borde behärskas av frihetliga krafter.

Vår kultur präglas av en stor mångfald. Diskussioner om klass, psykologiska typer, kön, generationer, etnicitet är inte så lätta att föra i kategoriska termer längre. Där det tidigare fanns enkelhet och begränsning finns nu diversitet, tack vare nya medier, nya kulturella kontakter och ett förnyat intresse för experiment med estetik.

Tyvärr har högerns syn ofta varit att ett stabilt, självbehärskat och ordnat samhället är det goda samhället. Ett ständigt experimenterande samhälle ses som flum, förlorad kontakt med de gamla värdena, med effektiviteten och rationaliteten. Mer krav i skolan, fler poliser och språktester! Genom det så försöker man tala till en medelklass man uppfattar som sina kärnväljare- och uppfattas därför som motståndare till det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnliga. Var det därför som så många i den kreativa klass som uppstod i storstäderna under 90-talet drogs till popvänstern?

Vad som behövs är att välkomna intellektuell, politisk och moralisk flexibilitet för att kunna fungera ideologiskt i en dynamisk värld bestående av subkulturer. Detta då vänstern misskött frågorna om kön, ras, etnicitet, sexuell läggning, diversitet, kulturell experimentlusta och mångkulturalism. I den klassiska marxismen ansåg man att den universella och befriade människan skulle uppstå ur det utarmade proletariatets tragiska smältdegel, där människor avklädda sina egenskaper genom alienationen skulle skapa den nya mänskligheten.

När klass inte längre fungerade fick man ersätta det med särintressepolitik. Då uppfattades man som mer kulturellt tolerant- men denna mångfald är falsk. Den är begränsad till fixerade politiska kategorier och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet. Gruppen är ett verktyg, men slutligen är det individen som handlar, förändrar sig själv och experimenterar. Därför är inte kategorier de fasta mallar som man ofta antar, och de är inte längre ömsesidigt uteslutande. Individen formas av att odla olika identiteter i olika sammanhang. Ironin är att vänstern använt idén om mångfald för att angripa idén om skillnader i samhället.

Det viktigaste verktyget här är ett av liberalismens äldsta: den fria marknaden. Det är en fantastisk mekanism för reellt möjliggörande av sociala experiment och som inte specificerar vad som måste vara dess utkomst.

Under mitten av 1900-talet verkade inte kapitalismen vara för detta. Den uppfattades förutsätta en väldig konformism och självbehärskning. På många sätt så bröt 60-talet med detta, nya entreprenörer hade nya värderingar och på samlingsplatser för nya näringar och kultuella företeelser så uppstod tillväxt just genom att bejaka anti-konformism, experiment och brytande av mallar. Affärskultur blev alternativkultur och ledde till den demokratisering av estetiken som gjort populärkulturen så livskraftig och dynamisk. Så ledde kapitalismen till dagens pluralitet- det borde borgerligheten kunna använda.

Problemet är kanske, att många företag i Sverige är kvar i den tidigare affärskulturen? Ingen fondsocialism, men gärna 50-talets konformism och rigiditet. Så uppfattas det iallafall av många, och undergräver dess förnyelsekraft. Ställde Timbros dåvarande chef Mattias Bengtsson vår tids mest provokativa fråga i sin artikel i Svensk Tidskrift 2/2004: Kanske är det rent av så att den liberala förnyelseagendan kommer att stärkas av att inte drivas av bolagshögern?

Recept för valvinst

Självfallet blir en översikt av detta slag skissartad, men har förhoppningsvis lockat läsaren att fördjupa sig i dessa nya områden för politiken. Dessa ämnen är i dag oortodoxa och betydligt mindre prestigefyllda att diskutera inom borgerligheten. De ekonomiskt rationella argumenten har dock inte vunnit valsegrar, för det måste man förändra samhällsdebatten genom nya ämnen som man själv definierat.

Sakfrågorna har en väsentligt mindre betydelse än vad både partier och media ger dem. Väljarna tar sällan ställning för enskilda tekniska lösningar, utan röstar efter den övergripande image och inriktning som regeringsalternativen ger. Konkreta och genomtänkta förslag bör så klart finnas, men de vinner inga val på egen hand. Och få politiska alternativ har en så bra image som de som visualiserar framtidens samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om popvänster, pophöger, politik, regeringen, val2010, samhälle, kultur, socialdemokraterna, folkpartiet, genteknik, liberalism, hälsa

Intressant