Horacio Castellanos Moya: Mångfald öppnar världscenen för Latinamerikas litteratur

Jag intervjuar den salvadoranske författaren Horacio Castellanos Moya om hur Mångfald öppnar världscenen för Latinamerikas litteratur i Tidningen Kulturen den 7 oktober 2009.

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg blev en framgång för den spanska litteraturen. Besökarna fick inte bara se den spanska förlagsvärldens styrka, utan även nya sidor av den spanskspråkiga litteraturens variation.

För en svensk publik har latinamerikansk litteratur ofta identifierats med den colombianske nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez magiska realism och den latinamerikanska boomen på 70-talet. Det senaste årtiondet är det tydligt att förändringar är på gång i den spanskspråkiga litteraturen från Latinamerika. Horacio Castellanos Moya från El Salvador är en av dessa nya författare.

Han har nyligen introducerats på svenska av Leopard förlag, med utgivningen av Moyas senaste roman "Sanslöshet". "Sanslöshet" har recenserats i Tidningen Kulturen. Moya är sedan 80-talet en etablerad författare i Latinamerika, och har vunnit flera viktiga priser, bland annat Premio Nacional de la Novela.

Moya är ännu trött vid intervjun på bokmässan. Han lever i exil i Japan, och flygresan till Göteborg har varit lång. Är exilen och rotlösheten ett viktigt tema i hans författarskap, särskilt då hans debut från 1988 heter "La diáspora" (förskingringen)?

- Exilen är inte ett dominant tema i mitt liv eller mina böcker, även om vissa stycken i böckerna påminner om det.

Moya föddes i Honduras huvudstad Tegucigalpa av salvadoranska föräldrar, som sedan flyttade tillbaka. I tre perioder har han skrivit i exil, då han lämnade El Salvador 1979, vid tiden för inbördeskriget 1980-91 samt 1997 och därefter i bland annat Mexico, USA och Tyskland.

- Jag växte upp i El Salvador, men har blivit van vid nya platser, att vara flexibel, så jag har inte känslan att behöva återvända.

Moyas böcker har ofta huvudpersoner som är brustna och tämligen osympatiska till sin karaktär. De betraktar ofta samhället från ovan, men kan i slutändan inte särskilja sig från det. Här märks den namnlöse i "Sanslöshet", men även den arbetslöse diplomaten Alberto Aragòn i "Donde no estén ustedes" (Där ni inte är, 2003) och lönnmördaren Robocop i "El arma en el hombre" (Vapnet i mannen, 2001), som tränats av specialstyrkorna i den salvadoranska armén.

- Mina huvudpersoner visar hur samhället påverkas av inbördeskriget. Individerna påverkas också, även om de själva inte deltar. Jag tror inte att jag vill humanisera eller avhumanisera hur människor reagerar på sådana förhållanden.

I "Sanslöshet" skildras hur en person reagerar på att läsa en text om inbördeskrigets fasor, hur våldet kan påverka utan att man själv bevittnar det. Moyas stil skildrar det latinamerikanska samhällets brist på logik och hyckleri med en portion humor och sarkasm. Romanen "El arma en el hombre" beskriver det laddade ämnet om kopplingarna mellan krigsmakten, politiken, näringslivet och den organiserade brottsligheten i El Salvador med en närmast serietidningsartad stil.

- Vill man läsa om brott mot mänskliga rättigheter går det att läsa om det i faktaböcker.

Moya tillhör en generation centralamerikanska författare som delar erfarenheten av sitt respektive lands inbördeskrig, men skillnaderna i stil och teman mellan Moya och författare som t.ex. Rafael Menjivar Ochoa och Gioconda Belli är betydande (Belli har översatts till svenska).

- Efter boomen och den magiska realismen känner sig många författare vuxna. Nu uppstår det många olika riktningar, och fler teman tas upp. Den nya variationen sker också inom ländernas litteratur. Det är fritt att ta upp olika typer av litteratur, både politisk eller rent berättande.

Vid frågan om det mexikanska crack-manifestet, där författarna uttryckligen bryter med Gabriel Garcia Marquez för ett mer experimentellt och stilistiskt komplicerat berättande, svarar Moya:

- Crack-manifestet är begränsande. Det är bara en enskild riktning ens i den mexikanska litteraturen, det finns en stor skillnad jämfört med författare som Juan Villoro.

Horacio Castellanos Moya ser kluvet på utvecklingarna inom politiken och kulturen i samtiden.

- Demokratin har löst de politiska problemen i Latinamerika. Utvecklingen i Honduras är ett undantag. Det har hållts fria val, men de sociala och ekonomiska problemen är dem samma som före demokratin. Demokratin har främst förbättrat hur eliten bedriver politiken, men generellt inte så mycket för folkets situation.

Moya ser demokratin som ett framsteg, men det är lång väg kvar.

- Risken är att den latinamerikanska traditionen med starka ledare (caudillismo) är på väg tillbaka både i högern och vänstern. Hugo Chavez i Venezuela och Alvaro Uribe i Colombia är presidenter som anpassar demokratin så att de blir återvalda.

Utan att måla läget i för ljusa färger ser Moya en förbättring av villkoren för litteraturen.

- Fiktion dödar inte längre i Latinamerika. Ord kan få dig dödad, men det är journalistik och fakta som är hotade. Makthavarna har förstått att lägga repressionen på en annan nivå, och det går att säga mer och ta upp fler samhällsfrågor som fiktion i nuläget. Moya känner till skillnaden, hans nuvarande landsflykt beror på ett mordhot för ett fiktivt verk han skrev för tolv år sedan.

Den spanskspråkiga litteraturen är en minst lika stor marknad som den engelskspråkiga. När dess stora latinamerikanska gren nu varierar sig både i teman och stil, så öppnar det för att locka fler läsare i Sverige. Då blir det inte lika mycket fråga om en utpräglat spanskspråkig litteratur, som god litteratur.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, bokmässan, Horacio Castellanos Moya, El Salvador, latinamerika, politik, kultur

Intressant