tisdag 2 februari 2010

Livet är allvarligt, konsten är glad. Tjugo år efter Berlinmurens fall

Jag skriver artikeln Livet är allvarligt, konsten är glad. Tjugo år efter Berlinmurens fall i Tidningen Kulturen den 10 januari 2010.

Kulturavantgardet trängs på de mörka och multnande fabriksgårdarna. Graffitti täcker det nedslitna trapphuset till inrökta Neurotitan Shop & Gallery vid trendiga Hackesche Höfe. Till tjugoårsfirandet av Berlinsmurens fall vill stadens starka turistindustri visa upp utställningar som Feedback.

Här visar konstnären Danielle de Picciotto upp Berlins kulturliv när det är spännande, alternativt och visionärt. Picciotto var en av visionärerna som startade Love parade. Techno var Berlins första bidrag till kulturen efter återföreningen. På första Love Parade i juli 1989 dansade bara 150 personer på Kurfürstendamm, men 1999 hade rave och techno blivit så vitt spridda att mer än en och halv miljon dansande på Tiergarten.

Feedback handlar om samspelet mellan musik och bildkonst. Sex popsurrealistiska konstnärer som Tina Winkhaus, Petra Wende och Claudia Drake ställer ut sina målningar tillsammans med Picciotto, och sju musiker tolkar verken musikaliskt. Picciotto har redan tidigare samarbetat med sin make Alexander Hacke, musiker från indiegruppen Einstürzende Neubauten, och haft performance med det surrealistiska bandet Tiger Lillies. De musikaliska tolkningarna kan höras genom hörlurar till respektive bild. Konstnärerna och musikerna har inte haft kontakt med varandra under arbetet, all återkoppling sker hos betraktaren.

Popsurrealismens naivistiska stil har väckt kontrovers i USA sedan 80-talet. Först nu börjar den att vinna mark även i Europa. Lowbrow, som stilen också kallas, tar upp seriernas, punkens och hårdrockens kitsch som avantgardistisk och satirisk samtidskommentar.

Fattigt men sexigt och bohemiskt, och kanske är det just fattigdomen som gör Berlin kulturellt attraktivt. Precis som 1920-talets Paris drar låga levnadsomkostnader till sig konstnärer och intellektuella. Berlin är inte trimmat och polerat, och innehåller många olika miljöer och mikrosamhällen.

Popsurrealism, Hackesche Höfe och techno är påminnelser från när Berlins storhetstid kulminerade med die Wende, återföreningen. Västberlin hade blivit en kulturell frizon, omgivet av det grå kommunistiska Östtyskland. Författaren Franz Kroetz kallade Östtyskland för ”det yttersta Mongoliet”, så långt borta var DDR från kulturhorizonten.

När muren föll tycktes allt möjligt. Berlin skulle bli Europas politiska, kulturella och ekonomiska huvudstad i början av 00-talet. En sådan utveckling verkar i efterhand osannolik. Västberlin levde på bidrag, och Östberlin var bankrutt. Staden fick kostnader med att förena två stora förvaltningar, och omkring en tiondel av alla långtidsarbetslösa i Tyskland bor i Berlin.

Det fusionerade kulturlivet mellan öst och väst söker nya former. Det får kosta. Förbundsstaten lägger omkring 420 miljoner euro på Berlins kulturliv, medan staden själv bara ger 350 miljoner euro. Det är mycket pengar till kulturen för en stad med skulder på 60 miljarder euro.

Wolfgang Müller arbetar på den marknadsliberala tankesmedjan Institut für Unternehmerische Freiheit i Schöneberg, Västberlins gamla maktcentrum. Han ser tillbaka på tiden efter återföreningen. “Vad som är svårt att förstå idag är att alla blev överraskade. Även de som förordat återföreningen under kalla kriget var oförberedda”. Politikerna i öst och väst tvekade, medan många östtyskar bestämde sig för att lämna DDR. Omkring 2.500 personer om dagen röstade med fötterna på vilket system de föredrog. Müller anser att politikernas tveksamhet var skadlig, “de verkade inte ha förstått att DDR inte var en fungerande statsbildning. De ville inte se det, kanske för att de inte ville se att köer, tiggeri och mutor var en del av vardagen”. Müller påpekar, “för att förstå tillståndet i Östtysklands ekonomi kan vi titta på arbetskraftens produktivitet. År 1990 låg en östtysk arbetares produktivitet på mellan 16-20 procent av västtysks. Det var inte konkurrenskraftigt, och även det östtyska planeringsministeriet såg ekonomin som konkursmässig”.

Den stora förändringen skedde när ekonomin och valutorna förenades sommaren 1990. Varje DDR-mark växlades in till en västtysk mark. Då skedde något tidigare okänt för östtyskarna, företag gick i konkurs och arbetslösheten spred sig. Var det västs fel? Nej, säger Müller, ”genom återföreningen fick öst möta konkurrens inte bara från väst, utan från hela världen”. ”Det är svårt att förstå vad det gjorde med många östtyskars självbild, när de förstod att de hade levt i en propagandakuliss, snarare än den ekonomiska framgångssaga som regimen hävdat”.

Förbundskansler Helmut Kohl instiftade en tillfällig skatt, solidaritetspålägget på 5,5 procent på inkomstskatten, för att hjälpa öst. Skatten finns kvar än idag. Hushållen i öst har nått 80 procent av västs levnadsstandard, skillnaderna liknar dem mellan de rikaste och fattigaste delstaterna i nord och syd. Medellivslängden är numer nästan lika lång i öst som i väst. Det kostade på, mellan 1991 till 2005 överfördes tio tusen miljarder kronor till öst, fem procent av Tysklands BNP. ”Bara 10 procent gick till att främja ekonomisk tillväxt, 67 procent gick till att upprätthålla östtyskarnas kollapsade välfärd”, tillägger Wolfgang Müller oroat när han tänker på framtiden. ”Produktiviteten i näringslivet är 80 procent av västs, men bruttonationalprodukten är bara 72 procent, med dubbelt så hög arbetslöshet och en äldre befolkning. Femtiotusen unga flyttar varje år”.

Hur kommer det sig att städer som Leipzig kan se så nya ut? Spårvagnen ut till bostadsområdet där konstnärerna Edith Tar och Radjo Monk bor är hypermodern och fräsch. Wolfgang Müller anmärkte att ”städerna har förändrats mycket på tjugo år. Idag kan det vara svårt att direkt känna vilka som varit en del av kommunistiska DDR, men myndigheterna räknar nu med att det kommer att ta till 2019 för levnadsvillkoren i öst att ha nått västs nivåer”.

”Demonstrationerna mot regimen startade i Leipzig, då staden hade kvar ett liberalt arv från tiden som handelscentrum”, säger Radjo Monk. Tillsammans med Edith Tar bor han i en vacker konstnärsstudio i ett jugendkvarter som också var viktigt för att hålla oppositionen vid liv. Här kunde människor umgås i en blandad stadsmiljö, och allt eftersom den fruktade säkerhetspolisen Stasi försvagades, även planera demonstrationer tillsammans.

Radjo Monk är diktare, tecknare och videokonstnär. Edith Tar började inom fotografin, och arbetar nu med installationer. Radjo minns i sin poetiska dagbok Blende 89 att ”när perestrojka kom 1986 så påverkades inte partiledningen i DDR av det politiska tövädret. Partiet var så avskärmat från vardagslivet. Få fick ställa ut i väst. Censuren var så hård då Stasi såg allt de inte kontrollerade som en konspiration”. I september 1989 hade bönemötena hos pastor Christian Führer i Nikolaikyrkan växt i antal och storlek till 400.000 deltagare. Det var inte så organiserat som Charta 77-rörelsen i Tjeckoslovakien. Kraven var så enkla som att den pressfrihet, resefrihet och demokrati som fanns i DDR-författningen skulle respekteras.

Regimen var redo att slå ned demonstrationerna med våld, men partiet vågade inte då Sovjets ledare Mikhail Gorbatjov inte gav sitt stöd. När det blev tydligt att ordet segrade över våldet så föll hela diktaturens apparat samman.

Edith Tar och Radjo Monk har producerat ett fascinerande konstverk, "Revolutionstisch- eine soziale Plastik". Revolutionsbordet är en dokumentärfilm om de konstnärer som umgicks och skyddade varandra under demonstrationerna. Med en plasmabrännare på 8.000 grader svetsar Edith samman bordet och stolarna de brukade sitta kring till konstverk. Edith tog många av de fotografier av demonstrationerna som blev berömda för eftervärlden, och filmen tar upp händelserna utan de klichéer som tillskrivits under tjugo år. De har turnerat internationellt med sitt konstverk, och hållit kontakten med sina bekanta från den tiden. ”Leipzig är ett av de ställen där mänskligheten segrat. Det finns för få sådana ställen”, säger de. ”Det var en rolig tid, där vi sällan tänkte på faran”, kanske också en personlig kontrapunkt för den sista generationen som växte upp under diktaturen.

Mycket av det specifikt östtyska både politiskt, kulturellt och socialt försvann direkt vid återföreningen. Allt från partier, konstnärliga inriktningar och sociala institutioner fick importeras. Det skapade motreaktionen, Ostalgie, att det ”inte hade varit så dåligt” på DDR-tiden. Men finns det en Westalgie? Förbundsrepubliken Tyskland mellan 1949-1990 var den mest framgångsrika tyska statsbildningen genom historien. Det var tiden för det ekonomiska undret, och ett växande inflytande på Europa.

Novemberregnet piskar kylslaget den tusenhövdade publiken som samlats för Fest der Freiheit vid Berlins Brandenburger Tor. Hårdrocksbandet Scorpions powerballad "Wind of Change", återföreningens signaturmelodi, drar med sig folkmassan att nynna med. Fast några fransmän skämtar om att tyskarna kunde väl ha rivit muren på sommaren.

Statsmännen håller tal. President Barack Obama har inte kommit till ceremonin vid Brandenburger Tor, Rysslands president Dmitri Medvedev försöker sig på att muntra upp stämningen och förbundskansler Angela Merkel verkar trots sitt personliga engagemang mer glad över att ha vunnit det senaste valet. Jubileumet borde kännas något passé. Berlinmuren borde inte vara den här politikergenerationens stora fråga.

Europa påverkas ändå fortfarande av 1989. Kalla kriget uppfattades ge en mer stabil global situation än de världskrig som präglat den första halvan av 1900-talet. Det som förestod var inte historiens slut, utan snarare historiens omstart. Den gamle Solidaritetsledaren Lech Walesa välter ceremoniellt den första av en lång rad meterhöga dominobrickor, som rullar med ett dån över Unter den Linden.

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Sociologen Claus Leggewie påpekade i antologin "Neues Deutschland" att data visar en ”rätt odramatisk bild av läget mellan öst och väst, vilket i dagens debatt är en riktig sensation”. Tysklands folksjäl är kopplad till materiella framsteg. De sågs som tecken på att samhället hade klarat av världskriget, både i Västtyskland och Östtyskland.

Nu kan Tyskland behöva koppla sin själ till kulturen, ”livet är allvarligt, konsten är glad” som dramatikern Friedrich Schiller skrev. Det var kulturen och konsten som fanns i förgrunden för omvälvningarna vid murens fall och är tidens termometer på hur väl Tyskland gått vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!

Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen å...