Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är.
I Tandlöst möte i Durban på Newsmill den 12 december 2011 skriver jag om klimatförhandlingars stötesten. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa.
Klimatkonferensen i Durban hade två möjliga utfall. Ett var en total politisk härdsmälta som skulle ha varit pinsam på kort sikt men som på lång sikt skulle ha banat väg för mer hoppfull utveckling. Det andra var att en sy ihop ett pseudoavtal för att undvika kortsiktiga pinsamheter, för större problem på längre sikt. Gissa vilket som förhandlarna valde, precis som i Cancun?
Förhandlarna har nu arbetat i två veckor på COP17 i Durban, och det gällde att visa upp ett avtal. Gärna med en försening, precis som Cancun och Köpenhamn, så att allmänheten ser att förhandlarna jobbar hårt. Den symboliska förseningen blir allt längre dessutom.
Nu kommer man överens om att man ska komma överens till 2015 för ett avtal som ska gälla från 2020. Det är långt in i framtiden ur en politisk synvinkel, där mycket kan hända tills dess. Det är dessutom ingen fortsättning på Kyotoavtalet. UNFCCC-processen räddar ett minimum av diplomatisk trovärdighet så att det blir ett COP18 i Qatar också.
Det är en rätt behaglig utveckling för många parter. President Barack Obama kan föra bort fokus från sina många misslyckanden på klimatområdet. EU och miljöminister Lena Ek kan säga att de går före, medan de sitter och väntar på att Kina och Indien ska göra något. U-länderna kan fortsätta skicka sina delegationer till prestigefyllda möten.
Tuvalu i Söderhavet skickade en delegation på tio personer till COP17. Det är i allmänhet en stor delegation, än mer för ett land med 10.000 invånare (det är som om miljöminister Lena Ek hade åkt till Durban i sällskap med 9.500 byråkrater till Durban). Undrar om Tuvalu betalade resorna själva?
Det är inte ovanligt att FN-processer faller ned i svarta hål, se på WTO-förhandlingarna. Under tiden drar processen politiskt kapital från miljörörelsen och från Europeiska Unionen. Även de så kallade skeptikerna borde vara oroade över debaclet i Durban. Skeptikerna har främst angripit forskningen bakom klimatförändringarna. Kampen kanske blir hårdare än många trott men för allmänheten låter det bara som en kryptisk holmgång mellan forskare om komplicerade väderfenomen, tung matematik och datamodellering och kaotiska system. Då avgår ortodoxin med segern i slutändan.
Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa.
Vetenskapen har prioriterats i debatten för att det ska gå att svälja ett orealistiskt klimatavtal med absurda kostnader. USA skulle alltså betala miljarder dollar till Nordkorea, Sudan och Iran för deras klimatomställning? EU skulle börja betala pengar till Ryssland och Syrien mitt i eurokrisen? Kina, Indien och Brasilien skulle skära ned på sin tillväxt?
Klimatförändringarna kan definitivt innebära stora problem, fast det hindrar inte att världen måste ställa några frågor. Vi måste ställa oss frågan om kostnaden för att inte göra något är alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det lättare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på kommunens gator, som för att skriva en klimatkonvention.
Om kostnaden för att inte göra något uppgår till världens undergång, så tittar ingen på alternativkostnaderna för de föreslagna åtgärderna. Självfallet tittar alla länder i världen på alternativkostnaderna nu när en svår ekonomisk kris står inför dörren. Då är fortsatta årliga klimatkonferenser för tjänstemän ett billigt pris för att inte få till stånd några omöjliga klimatavtal.
Klimatkonferensen i Durban hade två möjliga utfall. Ett var en total politisk härdsmälta som skulle ha varit pinsam på kort sikt men som på lång sikt skulle ha banat väg för mer hoppfull utveckling. Det andra var att en sy ihop ett pseudoavtal för att undvika kortsiktiga pinsamheter, för större problem på längre sikt. Gissa vilket som förhandlarna valde, precis som i Cancun?
Förhandlarna har nu arbetat i två veckor på COP17 i Durban, och det gällde att visa upp ett avtal. Gärna med en försening, precis som Cancun och Köpenhamn, så att allmänheten ser att förhandlarna jobbar hårt. Den symboliska förseningen blir allt längre dessutom.
Nu kommer man överens om att man ska komma överens till 2015 för ett avtal som ska gälla från 2020. Det är långt in i framtiden ur en politisk synvinkel, där mycket kan hända tills dess. Det är dessutom ingen fortsättning på Kyotoavtalet. UNFCCC-processen räddar ett minimum av diplomatisk trovärdighet så att det blir ett COP18 i Qatar också.
Det är en rätt behaglig utveckling för många parter. President Barack Obama kan föra bort fokus från sina många misslyckanden på klimatområdet. EU och miljöminister Lena Ek kan säga att de går före, medan de sitter och väntar på att Kina och Indien ska göra något. U-länderna kan fortsätta skicka sina delegationer till prestigefyllda möten.
Tuvalu i Söderhavet skickade en delegation på tio personer till COP17. Det är i allmänhet en stor delegation, än mer för ett land med 10.000 invånare (det är som om miljöminister Lena Ek hade åkt till Durban i sällskap med 9.500 byråkrater till Durban). Undrar om Tuvalu betalade resorna själva?
Det är inte ovanligt att FN-processer faller ned i svarta hål, se på WTO-förhandlingarna. Under tiden drar processen politiskt kapital från miljörörelsen och från Europeiska Unionen. Även de så kallade skeptikerna borde vara oroade över debaclet i Durban. Skeptikerna har främst angripit forskningen bakom klimatförändringarna. Kampen kanske blir hårdare än många trott men för allmänheten låter det bara som en kryptisk holmgång mellan forskare om komplicerade väderfenomen, tung matematik och datamodellering och kaotiska system. Då avgår ortodoxin med segern i slutändan.
Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa.
Vetenskapen har prioriterats i debatten för att det ska gå att svälja ett orealistiskt klimatavtal med absurda kostnader. USA skulle alltså betala miljarder dollar till Nordkorea, Sudan och Iran för deras klimatomställning? EU skulle börja betala pengar till Ryssland och Syrien mitt i eurokrisen? Kina, Indien och Brasilien skulle skära ned på sin tillväxt?
Klimatförändringarna kan definitivt innebära stora problem, fast det hindrar inte att världen måste ställa några frågor. Vi måste ställa oss frågan om kostnaden för att inte göra något är alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det lättare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på kommunens gator, som för att skriva en klimatkonvention.
Om kostnaden för att inte göra något uppgår till världens undergång, så tittar ingen på alternativkostnaderna för de föreslagna åtgärderna. Självfallet tittar alla länder i världen på alternativkostnaderna nu när en svår ekonomisk kris står inför dörren. Då är fortsatta årliga klimatkonferenser för tjänstemän ett billigt pris för att inte få till stånd några omöjliga klimatavtal.
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, politik, Durban, COP17, klimatpolitik, samhälle, Sydafrika, FN, UNFCCC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar