Tennessee monkey bill: vetenskap, klimat och politik

Den viktigaste vetenskapskommunikationen sker i skolorna. Där läggs grunden för hur elever, ofta även under sitt vuxna liv, kommer att uppfatta naturvetenskaperna.

Klotet i Sverige Radio P1 sände ett reportage om klimatskeptisk undervisning i USA:s skolor. Delstaten Tennessee

tillåter och uppmuntrar lärare att undervisa den ”andra sidan” av klimatförändringen – alltså att den konstaterade globala uppvärmningen inte skulle bero på mänskliga utsläpp av koldioxid utan av naturliga svängningar i klimatet

Claes Andreasson på Klotet länkar vid artikeln till lagtexten. Lagen verkar ge intryck att förbjuda politiker och administratörer i delstatens skolor från att hindra lärare som pekar ut att allt inte är säkert i vetenskapliga sammanhang. Det låter inte som politikerna uppmuntrar någon sida de vetenskapliga debatterna. En del låter bra, att lärare ska ge eleverna det bästa sättet att ”objektiv värdera” bevisen.

Det är en på sina håll hård debatt i USA, där TIME:s krönikör har en poäng: politikerna går in för mycket i detaljerna om hur skolorna ska skötas med den här lagen. Det är ett problem, även om det inte går att utläsa någon Tennessee Monkey Bill ur lagen (efter the Scopes Monkey Trial).

Kan det ligga ytterligare politiska syften bakom med att påverka hur undervisningen i naturvetenskap går till i Tennessees skolor? Kanske, en del andra lagförslag som stannat vid just förslag har gått i en konservativ riktning t.ex. runt om att diskutera homosexualitet i klassrummet.

Det är konstigt att kunskap ställs upp som två sidor i vetenskapen. Vetenskapen ger en högst tillfällig syn efter sin forskning. Ett av de stora problemen i skolan är att för att lära sig grunderna i naturvetenskap och matematik så har en auktoritetsdriven syn på vetenskap ofta förts fram som undervisning.

Vetenskapens tillfälliga natur inom vetenskapsteorin, en metasyn, är svår att förstå. Handlade inte naturvetenskap om rätt och fel? Många naturkunskapslärare i skolan har nog svårt med det synsättet själva eller saknar utbildningen för att undervisa om det på ett bra sätt.

Det är inte ovanligt att statsmakterna ingriper i klassrummet. I Sverige är vi vana vid att politiken går rätt långt in i klassrummet. Skolorna, de kommunala såväl friskolorna, måste följa lagar samt läroplanen och vad den säger ska läras ut och hur.

Fast idag är inte den metadiskussionen och faktakollen så svår att göra. Datorer och internet ger eleverna tillgång till andra åsikter snabbare och enklare än tidigare och då går det att undersöka vad läraren säger.

Den förstärkta växthuseffekten som står bakom klimatförändringarna har inte heller några slutgiltiga bevis. Den är den bästa förklaringen hittills på mönstret av stigande temperaturer under de senaste hundra åren. Förklaringen understöds av indicier från fältet och resultaten av körningar på datamodeller av klimatet som tar hänsyn till tidigare förändringar. Det är den graden av visshet all vetenskap arbetar med. Frågan är istället hur länge det kommer att dröja innan problematiska klimatförändringar sker, och hur allvarliga skador de kan åstadkomma. Här är forskningen osäker och beslutet att skydda sig mot problem beror på sannolikhetsberäkningar. Exempelvis, om det finns en låg risk för att vissa mycket allvarliga katastrofer inträffar ska vi då gardera oss och handla mot den risken? I sådana fall hur?

Ovanstående är inte så svårt för en högstadieelev att själv ta fram. Vetenskap är inte en samling fakta att acceptera och plugga in. Det kritiska tänkandet är grunden, inte kunskaperna i sig. Skolans uppgift ligger nära det som författaren Pär Rådström sade "vi skall inte ge barn någonting att tro på, utan en solid grund till tvivel".

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, tennessee, usa, forskning, skolan, barn, klimatforskning, politik, media

Intressant