Intet nytt under solen. År 1755 drabbades Lissabon av en svår jordbävning, som engagerade den tidens främsta tänkare. Den franske tänkaren Voltaire blev så skakad att han slutgiltigt övergav optimismen, att allt som händer sker för något överordnat gott enligt de fysiska och moraliska lagar en tillbakadragen gud lagt in i skapelsen. Om nu gud var så god, varför skedde fasansfulla saker som jordbävningen i Lissabon? Voltaires tankar låg till grund för hans roman Candide.
Jean-Jacques Rousseau lade istället ansvaret för jordbävningen på människans bristande moral, och Immanuel Kant visade på det gryende vetenskapliga tänkandet i Europa. Kant skrev inte om moral eller världens beskaffenhet, utan om de konkreta omständigheter som gjort katastrofen värre, att Lissabon byggt på en lerig flodbädd.
Portugal styrdes vid den här tiden av markisen av Pombal, en man som var en av upplysningstidens viktigaste personer. Med rätt hårda nypor ville han modernisera landet, och jordbävningen gav honom möjligheten att omorganisera statsförvaltningen till att arbeta med räddningsarbete och att bygga upp staden. Det var en roll som inte dåtidens monarkier spelade, de brydde sig sällan om sina undersåtar. Ombildningen av den portugisiska staten efter markisens reformer befriade den även från den katolska kyrkans stora inflytande. Den moderna staten var sekulär.
Nu tog ju Portugals historia en annan riktning, men det pekar på att det inte finns någon inbyggd mening i naturkatastroferna. De tolkas utifrån det samhälle de inträffar i. Kanske att dagens jordbävningar och vulkanutbrott pekar på en ny öppenhet och sammankoppling via sociala medier, men det sker för att tillräckligt många människor väljer att se dessa möjligheter.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, jordbävning, vulkan, frankrike, upplysningen, samhälle, förnuft, risker, portugal
Intressant
