CSR- boten är värre än soten

En hand kupad för att skydda eller daska till?

Finns det ett entydigt gott handlande? I samtidens alltmer osäkra och kulturellt varierade tankevärld läggs frågor om etik under standarder och program. Alltmer storslagna deklarationer görs, men handlar de om rätt saker? Uppförandekoder som kallas CSR, Corporate Social Responsibility, appliceras allt oftare men är de snarare till skada för samhället?

Adam Sandberg har skrivit EU-lagstiftning om Corporate Social Responsibility – Hur påverkas välståndet i fattiga länder? som presenterades på ett intressant seminarium. Sandberg berättade om ett förslag inom EU att företagen ska vara skyldiga att redovisa sitt CSR-arbete i sina årsredovisningar, vilket sägs underlätta för investerare och skapa tillväxt. Frågan som inte diskuterats är vilka effekterna egentligen blir för utvecklingen i fattiga länder om lagen ständigt ger mer stöd och pengar till CSR-organisationerna? Sandberg argumenterade att mycket talar för att ökade krav har negativa effekter för dem som har de allra mest utsatta arbetena i den informella sektorn.

Cecilia Wikström, europaparlamentariker för Folkpartiet, visade som opponent att Sandberg har en poäng. Hon var där för att försvara lagförslaget, fast ändå inte för hon var inte rapportör och lagförslaget handlar inte om CSR fast CSR är mycket bra.

Kluvenheten och förvirringen har sina orsaker. Politiker gillar CSR just för att det är en lifestyle-markör om att man är god. Så fort CSR handlar om att diskutera konkreta fakta så är det svårare för politiker att ta ansvar för konsekvenserna. I den här miljö blir strumpdockorna, folkrörelserna utan folk, mycket mäktiga.

Det visar sig tydligt i att Cecilia Wikström gång på gång underströk att alla i Europaparlamentet är eniga om lagstiftningen om CSR (som inte är CSR) och endast extremistpartier som Vlaams Belang röstar emot.

Motsatsen hade varit konstig. Europaparlamentets arbete i utskotten handlar nämligen om att få till en skrivning som precis alla partier i utskottet kan ena sig om. De största ideologiska skillnaderna och hårdaste politiska striderna inträffar långt bakom kulisserna. För vad vi väljare vet kan den hårdaste striden, där de politiska knivarna vässats, ha skett inom ALDE - Cecilia Wikströms och Folkpartiets egen grupp i Europaparlamentet.

När väl frågan kommer upp till votering i parlamentet så är förslaget så fluffigt att alla gemensamt kan sjunga "we shall overcome". För den vanlige väljaren blir konsensuspolitiken obegriplig, där formas "Bryssel", uppfattningen om europapolitiken som en elit mest lojal med sig själv. Vilket inte är så fel ute, strävan efter konsensus drivs av rädslan för att Europaparlamentet ska splittras efter nationella linjer. Lösningen borde vara mer politik, fler ideologiska skillnader. Då blir tyvärr den enda oppositionen, de som uppfattas ta politiken på allvar, just obehagliga partier som Vlaams Belang som vinner billiga poänger.

Läs även andra bloggares åsikter om csr, etik, politik, eu, handel, industri, folkpartiet, europa

Intressant