Premiärminister Matteo Renzi har tagit världen med storm sedan han tillträdde i februari 2014. Efter ett lyckat val till Europaparlamentet fick han ett flygande förtroende för sin regering. Otroligt nog har Renzi lyckats att stabilisera Italiens kaotiska politiska landskap runt sitt parti Partito Democratico. PD har blivit en mycket brett maktparti långt mer än att kallas ett mitten-vänsterparti. Det har gjort att Renzi har kunnat hålla fackföreningarna och vänstern i schack, han har inte omedelbart behov av dem för att regera.
Högern är uppsplittrad. Silvio Berlusconi sitter som en propp i sitt parti Forza Italia. Berlusconi är för komprometterad, för visionslös, för mycket inriktad på att behålla kontrollen över sitt eget parti för att kunna ladda om och ta partiet från 10 procent av väljarna till de 20 procent man brukade ha förr. Lega Nord skjuter vilt på den populistiska arenan med en mix av "hårdare tag" och "mera bidrag": stoppa invandringen, Italien ut ur euron, upprätta tullar mot "orättvis konkurrens" från utlandet, hårdare banklagstiftning och mera pengar till polisen. Matteo Salvini har kanske lyckats rädda Lega Nord från att trilla av banan, men mer än 15 procent av väljarna räcker inte hans bräckliga trovärdighet till. Lägger vi till det Beppe Grillos förvirrade Movimento 5 Stelle som lyckats bli utmanövrerade trots 20 procent av rösterna (och som nu tappar väljare till Renzi) märker vi att det måste till en mycket bred och konstig koalition för att ens matcha Renzi.
Matteo Renzis relativt fina läge beror alltså motståndarnas svaghet och en bra skjuts från ECBs kvantitativa lättnader och negativa utlåningsräntor, vilket gett honom många nytryckta euro. Det låga oljepriset är också till fördel för den italienska ekonomin. Det gav en bra start.
Nu är smekmånaden över. De konstitutionella reformerna som Renzi lagt mycket politiskt krut på handlar lite för mycket om att stärka hans egen makt snarare än att sparka gång Italiens politik. Felet ligger inte i maktdelningens princip utan i senatens sklerotiska uppbyggnad.
Det är nu som Renzi borde sätta in en full stöt på att reformera byråkratin, bygga upp viktig digital infrastruktur, minska kostnaderna genom att ta bort gammalt valfläsk och förenkla det diaboliska skattesystemet. Han har den politiska styrkan för att göra det och Mario Draghi har sett till att budgetunderskottet kan finansieras till mycket låga räntor. Statsobligationerna ligger på 0,1 procents ränta för tre månader till 1,7 procent för en förfallotid på tio år.
Här skulle Renzi lagt sitt krut, minska budgetunderskottet. Det gör stor skillnad att skuldsättningen nu ligger på över 130 procent av BNP mot under 130 procent av BNP för i fjol. Räntekostnaderna tömmer ut handlingsutrymmet och Renzi planerar att höja momsen från 22 procent till 25,5 procent för att få ihop mer intäkter till staten.
Det är tillväxt som måste till men prognosen ligger på att den italienska ekonomin bara ökar med 0,6 procent i år. Renzi säger att resten av Europa bara ser flyktingvågen över Medelhavet som ett italienskt problem, fast oavsett det inger inte avsaknaden av strategi något förtroende för regeringens politik.
Nej, det är inte samma turbulens som 2011 när Berlusconi avsattes efter påtryckningar från de andra EU-länderna. Det handlar om att en god start efter omständigheterna nu kan gå i kvav, vilket det inte finns marginaler för.
Läs även andra bloggares åsikter om italien, politik, europa, ekonomi, kris, risk, medelhavet
Intressant
