NIC-länder och utvecklingsländer kommer att stå för mer än fyra femtedelar av koldioxiden under det här århundradet. Indien och Kina tänker inte börja att riskera sin industriella utveckling, och har satt hårt mot hårt att USA och EU nu måste samla ihop pengarna till att börja betala 100 miljarder dollar om året i bistånd efter 2020. Läget för fonden är skakigt för både USA och EU är finansiellt pressade. Trots president Barack Obamas tal om hur viktigt mötet i Paris är, så märks det på utrikesminister John Kerry att USA inte är entusiastiskt över att börja betala. EU säger sig vara villigt att minska sina utsläpp med 40 procent till 2030, men bara på villkor att avtalet i Paris skulle lagligt bindande för alla länder. EUs nya medlemsländer i Östeuropa är fortfarande beroende av kolkraft för sin energiförsörjning och bakom kulisserna splittras EUs politik upp alltmer.
Hellre än att sätta fasta begränsningar av utsläppen av växthusgaser, har varje nation uppmanats att lägga fram sin egna föreslag om hur de ska nå sänkningar för ett mål de satt själva. Summan av dessa nationella förslag anses vara ett "avtal".
När det gäller Kina, med världens största utsläpp, är åtagandet i form av att man ska minska sina utsläpp när man nått topp omkring år 2030. Indien har inte ens engagerat sig som ännu. Det är en minoritet av de totalt 194 länder som åker till Paris som har stora utsläpp. De flesta länder har väldigt låga CO2-nivåer då de är fattiga utvecklingsländer.
Så det blir en överenskommelse i Paris, men den betyder väldigt lite. En negativ aspekt av att sätta mål är att beslutsfattare fokuserar på att möta dem utan att ta hänsyn till helheten.
Problemet med klimatpolitiken EU valde var att åtgärderna pekade ut hur mål skulle uppfyllas för förnyelsebar energi. EU ställde inte upp ett vettigt regelverk för att låta marknader och innovation lösa problemen. Fossila bränslen skulle göras så dyra att ingen skulle vilja använda dem, men EU glömde att om alternativen inte finns så kommer industri och samhälle fortsätta använda fossila bränslen. Elräkningarna och priset på bränsle stiger, och finns inte alternativet blir man tvungen att köpa ändå, om man inte kan flytta dit billigare energi finns.
Problemet är också att debattörer som Naomi Klein och andra har låst debatten till att handla om revolutionär samhällsomvandling, en enda möjlig lösning, inte om kostnadseffektivitet och teknik. För i händelse av att de mer extrema klimatscenarierna inte inträffar, skulle det finnas mindre anledning att oroa sig över bortkastade pengar och förlorade möjligheter. Det inte minst i en värld som balanserar på en mycket allvarlig skuldkris och marginalerna inte är särskilt stora.
Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, paris, cop21, klimat, energi, samhälle, politik, eu, usa, framtid, miljö, bistånd, ekonomi
Intressant
