Senator Elizabeth Warren chockade lite policykretsarna i Washington DC förra året. Warren är en av de centrala politikerna inom det demokratiska partiet och hon blev topp tunnor rasande över en rapport från Brookings. Hon gick till angrepp rapporten om reglering av finansiella rådgivare, inte genom att ta upp sin politiska linje och peka på hur regleringar är en mycket bättre linje för att konsumenten utan genom att angripa en av författarna, policyveteranen Robert Litan skulle ha tagit emot 40.000 dollar från ett investmentbolag som en del av att finansiera studiens produktion.
Brookings är en klassisk första generationens tankesmedja, med en liten lutning åt demokraternas sida. I Washington DC är tillgång till kongressen guldstandarden efter vilken tankesmedja mäts, man kunde inte riskera en konflikt med Warren då hon fördelar tillgången till politikerna.
Litan verkar ha gått emot några nya regler hos Brookings och att leta pengar och propagandister är en gammal sport, men en legitim politisk strid avbryts genom att leda in debatten på att endast det bakomliggande intresset är relevant för rapportens innehåll. Det är inte ens nödvändigt att gå in på sakfrågan.
#BrookingsFightClub @SenWarren #KO #winning
Miljön för tankesmedjor har förändrats sedan finanskrisen. Alejandro Chaufen, chef för Atlas Network som är ett nätverk för tankesmedjor, påpekar att anslagen sjunkit. Mindre pengar gör tankesmedjor på gott och ont mer beroende av antingen anslag för korta projekt, där givaren kan driva på sin linje eller av att ha en stor intressent bakom sig.
Då blir också pressen större på den andra generationens tankesmedjor att gå ut och skapa nyheter själva. Man behandlar inte längre frågor som "hur ser en bra arbetsmarknadspolitik ut på 2020-talet?" eller "hur sker finansiering av sjukvård i en tid där hälsan blir allt mer individuellt?" med policyrekommendationer. Det slår inte igenom bruset på det sätt som en negativ kommentar av regeringens senaste politik kan göra genom mediernas IQ-förlust och pdf:ens långsamma död.
Finanskrisen såg nedgången för de "boutique think tanks" som började komma fram i början av 90-talet som behandlade kluster av frågor; utbildningspolitik, budgetpolicy, handelsfrågor, miljöfråger eller tech policy. Nu verkar det svårare att nå fram med politiska argument ens till politiker. Det kommer inte ens fram till en ideologisk debatt. Istället tog den tredje generationen inriktningen av att följa samtidsdebatten och dess opinioner, inte leda den. Samma effekt kan ses även på tidningarnas ledarsidor.
Vår samtid är inte postideologisk, och inte postpolitisk, men den präglas av stora tysta majoriteter (då det finns många saker att vara intresserad av) och brist på idéer. Många av de grupper som finns kvar i politiken är där som tillbehör för sin identitet. Det är därför Sarah Palins tal till stöd av Donald Trumps kandidatur är tidstypisk. På Facebook ser man de populistiska tänkarna posta artikel på artikel om enskilda händelser i den lilla vardagen och försöka få upp det till att vara allmängiltigt. Effekten blir mer som Sarah Palin ett upprepande av bekräftande identitetsmarkörer, inte att komma med en sammanhängande tanke.
Det är inte någon tankesmedja i någon politisk riktning som kommit på Donald Trumps idé om 45 procent strafftullar på kinesiska varor. Ingen tankesmedja skulle ställa sig bakom, för man skulle bränna upp sin trovärdighet. När populistiska partier och politiker väl behöver en praktisk policy så kan de lätt gå till ett särintresse eller ha en längre kontakt med en PR-byrå och hitta policyn där.
Brookings är en klassisk första generationens tankesmedja, med en liten lutning åt demokraternas sida. I Washington DC är tillgång till kongressen guldstandarden efter vilken tankesmedja mäts, man kunde inte riskera en konflikt med Warren då hon fördelar tillgången till politikerna.
Litan verkar ha gått emot några nya regler hos Brookings och att leta pengar och propagandister är en gammal sport, men en legitim politisk strid avbryts genom att leda in debatten på att endast det bakomliggande intresset är relevant för rapportens innehåll. Det är inte ens nödvändigt att gå in på sakfrågan.
#BrookingsFightClub @SenWarren #KO #winning
Miljön för tankesmedjor har förändrats sedan finanskrisen. Alejandro Chaufen, chef för Atlas Network som är ett nätverk för tankesmedjor, påpekar att anslagen sjunkit. Mindre pengar gör tankesmedjor på gott och ont mer beroende av antingen anslag för korta projekt, där givaren kan driva på sin linje eller av att ha en stor intressent bakom sig.
Då blir också pressen större på den andra generationens tankesmedjor att gå ut och skapa nyheter själva. Man behandlar inte längre frågor som "hur ser en bra arbetsmarknadspolitik ut på 2020-talet?" eller "hur sker finansiering av sjukvård i en tid där hälsan blir allt mer individuellt?" med policyrekommendationer. Det slår inte igenom bruset på det sätt som en negativ kommentar av regeringens senaste politik kan göra genom mediernas IQ-förlust och pdf:ens långsamma död.
Finanskrisen såg nedgången för de "boutique think tanks" som började komma fram i början av 90-talet som behandlade kluster av frågor; utbildningspolitik, budgetpolicy, handelsfrågor, miljöfråger eller tech policy. Nu verkar det svårare att nå fram med politiska argument ens till politiker. Det kommer inte ens fram till en ideologisk debatt. Istället tog den tredje generationen inriktningen av att följa samtidsdebatten och dess opinioner, inte leda den. Samma effekt kan ses även på tidningarnas ledarsidor.
Vår samtid är inte postideologisk, och inte postpolitisk, men den präglas av stora tysta majoriteter (då det finns många saker att vara intresserad av) och brist på idéer. Många av de grupper som finns kvar i politiken är där som tillbehör för sin identitet. Det är därför Sarah Palins tal till stöd av Donald Trumps kandidatur är tidstypisk. På Facebook ser man de populistiska tänkarna posta artikel på artikel om enskilda händelser i den lilla vardagen och försöka få upp det till att vara allmängiltigt. Effekten blir mer som Sarah Palin ett upprepande av bekräftande identitetsmarkörer, inte att komma med en sammanhängande tanke.
Det är inte någon tankesmedja i någon politisk riktning som kommit på Donald Trumps idé om 45 procent strafftullar på kinesiska varor. Ingen tankesmedja skulle ställa sig bakom, för man skulle bränna upp sin trovärdighet. När populistiska partier och politiker väl behöver en praktisk policy så kan de lätt gå till ett särintresse eller ha en längre kontakt med en PR-byrå och hitta policyn där.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, tankesmedjor, usa, samhälle, populism, trender, forskning, värdegrund
Intressant
