Den smarta staden, en ny generation

De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans med vad stadsplaneringen kan göra för att förbättra stadsrummet och att den stora recessionen satt mer press på cost-benefit analyserna. För det behövs logistik i kombination med uthållig energiförsörjning, vattenhantering och att börja se stadens avfall som en resurs.

I början av 10-talet låg fokus på hur IT och data kunde användas, hur kunde system integreras med varandra? Byggnadsbranschen har inte varit så framstående som trott i fråga om att innovera och integrera. Det allmängiltiga problem finns där med säkerhet och massiv datainsamling som för andra exempel på sakernas internet (se industrin) och med tekniska trösklar (se smarta elnät), men intrycket är att det ofta varit svårt att få en tydlig förståelse av affärerna, riskerna och möjligheterna. Branschen har inte behövt en djupare förståelse av detaljerna inom IKT tidigare eller koppla till andra sorters system än fysisk infrastruktur.

LivingPlanIT gav intressanta idéer, men problemen var synliga. Den första generationens smarta städer var mycket teknikdrivna, låsta i kampen för att tilltala Richard Floridas “kreativa klass”, och det var ofta teknikföretag som låg bakom dem. Nästa generation av smarta städer, några år in på 10-talet, tänkte mer på att tekniken skulle lösa befintliga problem och förbättra livskvaliteten, snarare än att bygga helt nya städer från grunden. Rio de Janeiros samarbete med IBM var ett exempel på den andra generationen.

Nu börjar den tredje generationens smarta städer att kunna anas, den medborgarledda smarta staden. Det är inte bara att insamlade data används för att planera staden utan att de boendes data även påverkar de faktiska utfallen som i städer som Wien, Vancouver, Seoul och Medellin.

Framtiden för den smarta staden är förvisso att det finns teknisk infrastruktur, e-förvaltning och m-förvaltning på plats och en god användning av sakernas internet men det blir allt tydligare att den smarta staden aldrig bara kunde handla om teknik.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, samhälle, stadsplanering, byggnads, förvaltning, forskning

Intressant

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även en viss ekonomisk förmåga. Idag, i mitten av 10-talet, skulle få bära en t-shirt med en stor företagslogga på (kanske för något annat värde).

Slutet av 00-talet gjorde lyx folkligt, relativt sett. De stora modehusen satte sin logga på det mesta och tjänar idag mer pengar på det än själva kläderna. Allvar, pretentioner och substans kom tillbaka i kulturen, fast som modetillbehör för att uttrycka status. Den ekologiskt odlade maten visar att köparen har råd att tänka på sin kost.

Elizabeth Currid-Halkett skriver på BBC om oansenlig statuskonsumtion, en vändning från statuskonsumtionen. Artikeln är intressant då den pekar ut vad som anses vara statusbyggande idag. Det handlar som vanligt om USA, men det finns en global påverkan.

Artikeln tar nämligen upp att de rikaste köper mer av utbildning, pensioner och hälsa- och sjukvård snarare än nya lakan i siden, designerörhängen eller en smartphone. Den sortens konsumtion har alltid funnits hos de rikaste men nu är den än mer av en kulturell signal, en inträdesbiljett alla inte kan få. Ett exemplar av The Economist som sticker upp ur portföljen visar att läsaren minsann har haft råd med så mycket utbildning för att kunna förstå innehållet i tidskriften. Själva tidskriften är inte lika dyr som att skaffa sig medlen att förstå den. Andra företeelser som beskrivs, som att amma sina barn, handlar än mindre om en produkt utan där handlar statuskonsumtionen om att ha befunnit sig i de kostsamma sociala sammanhang där detta är norm.

Trenden kan innebära positiva effekter, att det blir "inne" att vara bildad, välmående och frisk även om artikeln ser det som negativt för att det förstärker skillnader i samhället. Alla kan köpa en flaska dyr champagne om de har pengarna, men alla kan inte ta till sig oansenlig statuskonsumtion även om de lägger ned mycket pengar. Fast å andra sidan kan det även bli för mycket av det goda.

Frågan är om nästa steg blir human enhancement, en förbättring av den mänskliga kroppen och sinnet?

Samtidigt är det slående att den oansenliga statuskonsumtionen sker på tjänster och sammanhang där 1900-talet instiftade de stora likriktande systemen för utbildning och sjukvård, som idag inte fungerar för att ge valmöjligheterna till att maximera antalet alternativ för individen och de grupper de bildar för att upptäcka och följa sin egen lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, ekonomi, framtid, samhälle, sjukvård, hälsa

Intressant

Läkemedelsindustrins förnyelse börjar i tillverkningen

Om då inte digital health har motsvarat förväntningarna, varifrån kommer då utvecklingen i läkemedelsbranschen?

Medtech blir allt viktigare och det passar in i sjukvården kedja. Det går inte bara att arbeta på ett läkemedel, det behövs mer värde i produkten, som diagnos och övervakning för att hålla ordning på om patienten verkligen tar medicinen. Det ger en del intressant nytänkande, som bioelektroniska implantat. Det är alltså lättare att få igenom en specifik maskin som gör en funktion, än en allmängiltig app.

Utvecklingen till att kräva värdebaserad vård, istället för att bara behandla kliniska tillstånd, fortsätter. Då måste läkemedelsföretag vara tydliga med hur de skapar värde för vårdkedjan och blir lättare om de kan visa att de behärska en viss aspekt av branschen.

På tillverkningssidan kommer en stor förändring om medtech blir viktigare. Dagens produktionsmetoder grundar sig på partivis tillverkning, precis som på Old Pharmas 1900-tal. Det betyder att olika delar av tillverkningen görs på olika anläggningar, blandningen av pulver på en plats, pressande till ett piller på en annan, paketering på en tredje o.s.v. Tidsödande, ineffektivt, brist på flexibilitet och produkterna blir i alla flyttar känsliga för förorening.

Continouos manifacturing har varit omtalat länge i läkemedelsindustrin, men få har tänkt vidare på följderna särskilt med spridandet av chemputer, 3d-skrivare, i åtanke. Utvecklingen ger möjlighet för mindre företag att ta sig fram, då de inte kunnat skaffa sig så stora anläggningar att de kunnat hålla lägsta effektiva skala och i många fall varit tvungna att lita på tredje parts legotillverkare.

Blir fabrikerna mindre, effektivare och får snabbare tillverkningsprocesser så kan de tillverka läkemedlen närmare där de behövs och medtech kan läggas till från början, och inte som ett eget steg. Det förbättrar logistiken också.

Troligen är det starkare småföretag i branschen som har bättre möjlighet att komma igenom regleringsprocessen och kunna förnya medicinen.

Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, ekonomi, teknik, tillverkning, forskning, medicin, medtech

Intressant

Artificiell Intelligens i samtidsdebatten

Det var intressant att tala om artificiell intelligens och transhumanism på Automata:bieffekter, Den Reflekterande Ingenjören och Teologiska Högskolan Stockholm. Några spridda tankar.

Automatiseringen handlar inte om att ta bort folk idag. Det var den äldre automatiseringen i löpande bandet. Arbeten förändras och automatisering går mot att förstärka människans förmåga genom att roboten samarbetar som en medhjälpare i att lösa arbetsuppgiften, snarare än att ersätta rutinjobb. Ett exempel är 360 Scheduling. Robotarna gör det fysiska arbetet, människorna skapar mervärdet.

Samtidens debatt kring automatisering behöver mer diskussion om Moravecs paradox (abstrakt tänkande behöver mindre datakraft än sensoriska och motoriska uppgifter). Problemet är inte att jobben försvinner, för det har jobb alltid gjort, utan att så få nya jobb skapas. I kombination med extremt billigt kapital driver det automatiseringen framåt. Den lösning som samtidsdebatten brukar ta upp är mer och längre utbildning, men livslångt lärande är svårt vid ständiga förändringar. Varannan vecka fördubblas mängden data som finns, även om 90 procent är ostrukturerad.

Nick Boströms argument om AI finns väl spritt i debatten, men AI-forskaren Ben Goertzel har en god poäng om att riskerna i belöningsmaximerande AI dras ut till att bli problem för AI i allmänhet, snarare än just det belöningsmaximerande paradigmet för att bygga superintelligent AI. Antaganden om en förutsättningslös intelligens “open ended intelligence” pekar på en mycket öppen och komplicerad framtid än vad samtidens debattörer om AI verkar förutsätta. Superintelligent AI är troligen det bästa sättet att möta framtidens globala katastrofala risker och kunna ta vara på framtidens möjligheter till fullo.

AI diskuteras allt mindre som science fiction, men ses fortfarande som något avlägset. Det är sammanfattningsvis problemet med samtidens debatt. Det är viktigt att medvetenheten om teknikens möjligheter sprids. Det inte bara för att få större förståelse, men för att många av dagens stora AI-lösningar är så dyra att det behövs mycket stora mängder data för att investeringarna ska återbetala sig i effektivitet. Kunskapen gör att även botar och analysprogram diskuteras och att det avdramatiserar tillämpningen av AI i hela samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om it, transhumanism, artificiell intelligens, etik, teknik, forskning, framtid, politik

Intressant