onsdag 20 juni 2018

Fördelningspolitiska reformer för 2020-talet


via GIPHY

Den rikaste tiondelen har nästan lika stor del av den totala disponibla inkomsten som den halva av befolkningen som har lägst inkomst. Ojämlikhet har alltid funnits, men den senaste tidens stora förändringar är svåra att förklara.

Den växande ojämlikheten är nämligen ofta ett oförutsett resultat av fördelningspolitik, politik för att skydda sparare från negativa ekonomiska effekter samt politikers ovilja att göra prioriteringar. Ofta förväxlas försvar av marknadsekonomin som princip med ett försvar av samtiden argumentet ”lika möjligheter, inte lika utfall”. Problemet är att de växande klyftorna alltmer sällan är resultatet av ett rättvist utfall på marknaden.

För att kunna finansiera omfattande statliga ingripanden behövs höga skatter på låga löner, särskilt om socialförsäkringarna ska vara inkomstupprätthållande snarare än ge en minimistandard. Det bland låg- och medelinkomsttagare de stora skatteuttagen finns för Skatteverket. Risken är att förstärka de höga trösklarna mellan bidrag och arbete. Ju högre skatterna blir, desto ofta tas de ut indirekt. Rika tjänar inte sina pengar på arbetsinkomster främst utan på värderingen av företag och tillgångar som de äger. De tillgångarna förblir relativt obeskattade om de inte säljs, vilket de inte gör. Möjligheten att kunna påverka sin skatt är öppen för den som har resurser att anpassa sina investeringar och ta rätt experter till hjälp med komplicerade regleringar. Då skatten är hushållens största utgift gör det skillnad för dem som inte har råd.

Bankstödet löste ut rika ägare när de gått dåligt. Kvantitativa lättnader, där centralbanken skapar pengar ur intet, går direkt till finanssektorn och pressar upp priset på tillgångarna, vilket gynnar dem som äger tillgångarna. Bankerna skapar själva sina pengar genom att låna ut dem, det finns alltså inga pengar som banken själv garanterar lånet med. Ju mer pengar som finns desto högre stiger priserna, men de stiger inte jämnt utan där nya pengar skapas. Lönerna stiger inte lika snabbt som skuldsättningen, men småspararna accepterade nollränta på sitt konto genom bankgarantins försäkringar.

De olika måtten på konsumentprisindex KPI, mäter inflationen på vissa konsumtionsvaror, men de stora prishöjningarna sker inte där, utan på egendom och finansiella tillgångarna där de nytryckta pengarna hamnar. Billiga krediter gynnar den som redan har kredit, men de låga räntorna gör att investeringar förräntar sig när man investerar mycket och riskabelt. Det driver på stora felinvesteringar i ekonomin.

Nollränta sänker kostnaden för skuldsättning. Skuldsättning är numer något som gynnar den redan välbemedlade, vilket uppmuntrar till mer skuldsättning och högre priser för alla. Varför subventioneras skuldsättning? Ett skäl är att höga skatter gynnar låga räntor. Om du har pengarna i handen idag, så måste du skatta för dem. Om du skjuter dem på framtiden är de mer värda. Lägre skatter gör det mer lönsamt att tjäna pengarna idag. Därför är de skattesänkningar USA:s president Donald Trump vill genomföra värda att observera, de kan leda till räntehöjningar.

För att klara EU:s klimatmål kommer det att behövas omfattande politiska ingrepp. Vissa tekniker kommer att behöva förbjudas, koldioxidskatter införas och bidrag till förnyelsebara energikällor ökas. Dagens koldioxidpris behöver tiodubblas och det kommer att få fördelningspolitiska effekter. Den som inte har råd med elbil eller att investera i solceller, trots bidragen från myndigheterna, får betala högre skatter. Förmögna som betalar en lägre andel av sin inkomst för energi och de har råd att investera i att undvika fossilbränslen med hjälp av bidrag och krediter. De kan därmed undvika skatterna, eller skjuta över kostnaderna på konsumenterna, så trycket faller oproportionerligt på låginkomsttagare. EU:s observatorium för energifattigdom EPOV definierar energifattigdom som att mer än 10 procent av inkomsten går åt till att betala energi, vilket då omfattar 50 miljoner européer.

När klimatpolitik beslutas brukar näringslivet, fackföreningarna inom de branscher som berörs, producenterna av förnyelsebar energi och miljöorganisationerna vara med i samtalet, men inte konsumenterna och då tas inte fördelningspolitiken med i beräkningen. Exempelvis borde energieffektivitet uppmuntras, inte enskilda teknologier, då energieffektivitet lättar på de energiskatter låginkomsttagare har svårt att undvika.

Det är ett exempel på hur politik med till synes rimliga motiveringar kan slå snett. Det går igen på många olika områden genom gradvisa utvidgningar av politikens storlek och omfattning snarare än att försöka uppnå specifika mål. Det är en viktig insikt att både fördelningspolitiken och modellen av privata utförare med skattepengar behöver reformeras och nya idéer ges utrymme. 

TransVision 2018 in Madrid