I söndagens val i Italien verkar högerkoalitionen av Silvio Berlusconis Forza Italia, Matteo Salvinis Lega och Giorgia Melonis Fratelli D’Italia, inställd på att ta en avgörande seger. Motståndarna PD har inte gjort dåligt ifrån sig i opinionsundersökningarna tidigare, men det går dåligt för dess möjliga regeringspartners, och utan en effektiv koalition kommer det bli nederlag.
Ledande i opinionsmätningarna är Fratelli d’Italia, ett parti som har sitt ursprung i fascismen efter Benito Mussolini. I valet 2018 fick FdI bara 4,4% av rösterna. Idag söndag kan det mycket väl sexdubbla den andelen. Hösten 2022, hundra år efter det fascistiska maktövertagandet, torde Italiens första kvinnliga premiärminister bli Giorgia Meloni, som i sin ungdom hyllade Mussolini som en stor ledare och som tar inspiration från Ungerns autokrat Viktor Orban.
Jämfört med 2018 verkar det som att Fratelli kommer att vinna sin framgång genom att de andra konservativa partierna blöder väljare. Det är stor skillnad på att ha politiker och politik för ett parti med 4,4% och ett med 25% samt regeringsmakt. Det märks på dels bristen på begriplig politik inom stora och svåra områden som ekonomi och statsskuldshantering, dels på att FdI nu sista tiden drivit fram en debatt om barnprogrammet Greta Gris och dess avbildning av homosexuella isbjörnar. Det är identitärt kulturkrig 1.0, en enkel operation för att hundvissla till sympatisörerna. Det säger mycket att Silvio Berlusconi, som vanligt inriktad på personlig vinning, är statsmannen och förnuftets röst i en kommande regering.
Utsikterna till Melonis seger är oroande och det väcker frågan om vem som röstar på detta parti och varför mitten-vänstern verkar gå så dåligt.
Det finns små skillnader mellan kvinnor och män när det gäller partipreferenser, där kvinnor något mer föredrar Lega och Forza Italia. Män föredrar något mer PD och FdI. Den stora skillnaden är att en mycket större andel kvinnor är osäkra på om de kommer att rösta överhuvudtaget.
Med hänsyn till ålder är det slående att PD klarar sig bra hos de yngsta väljarna. PD får också särskilt bra resultat bland de över 65, som troligen är väljare som följt med sedan partiet var kommunistpartiet och därför att PD garanterar den italienska välfärdsstatens kärna: pensionerna.
Femstjärnerörelsen väger tungt mot ungdomsrösterna och bland arbetslösa, M5S är medborgarlönens arkitekt och då M5S “äger” socialpolitiken är FdI mycket mindre inriktat på vidsträckt bidragspolitik som motsvarande partier brukar vara. Fratelli d’Italia koncentrerar sitt stöd till medelålders väljare. Denna tendens är ännu mer uttalad för Lega.
Bland dem med universitetsexamen kommer PD sannolikt att få fler röster än FdI, FI och Lega tillsammans. Det bekräftas när vi tittar på yrke. Mitten-vänster-PD klarar sig bäst bland de fria yrkena, tjänstemän och lärare. Det går dåligt bland arbetare och arbetslösa. Det som ger Fratelli deras sannolika framgång är att de klarar sig relativt bra i alla yrken och får låga siffror bara bland studerande.
Eftersom arbetare utgör 30 procent av väljarna gynnar detta mönster starkt högerkoalitionen. Den som har en lön på över 5.000 euro per månad har nästan tre gånger så hög sannolikhet att rösta på PD som den som tjänar mindre än 1.000 euro i månaden.
Den stora vändningen, då arbetarrösterna gick från vänster till höger, skedde redan efter den första republikens fall. Den andra republikens höger var inte ideologisk, och att den faller ihop inför FdI är ett mönster som sedan gått igenom Europa. Religion spelar roll, inte till sin dogm, men som kulturell beskrivning och referenspunkt för omkring 20% av befolkningen. Där finns mycket av FI och Legas styrka, men FdI gör inte dåligt ifrån sig där heller. Däremot splittrar gruppen kristdemokrater ofta PD, då de har svårt för progressiva radikaler, socialdemokrater och socialliberaler.
Femstjärnerörelsen tar fortfarande många av rösterna från låginkomsttagare och ungdomar som annars kunde vara tillgängliga för PD. PD representerar de utbildade och högre inkomstklasserna, men får svårt att bygga en hållbar majoritet.
Styrkan hos FdI däremot, ligger i deras förmåga att mobilisera stöd från allt ifrån moderata konservativa och liberaler, över till identitära och auktoritära. Själva innehållet i politiken hänger inte ihop, men de interna grupperna gör det och det är den parlamentariska demokratins stora problem idag. Gruppen går före politiken.
