tisdag 29 juni 2010

Jonathan Zittrain och piratrörelsens nedgång

Jag skriver på Netopia den 28 juni 2010 om Jonathan Zittrain och hans bok The Future of the Internet and How to Stop It i artikeln Hur kan man stoppa internets framtid?

Den här artikeln har en bakgrundshistoria för min del, nämligen i Nicklas Lundblads Utan sociala normer rasar nätet samman. Jag fann frågan intressant, men inget som den nätpolitiska debatten diskuterade. Nu fick jag tillfälle att gå tillbaka till Zittrain och se vad som skett med hans budskap.

Jag har också gått över till Mac. Det är för att få mer tid med det jag vill åstadkomma med datorn, snarare än att lägga tid på att få datorn att fungera. Fast är det något jag ger upp?

Jonathan Zittrain, professor vid Harvard beskriver konflikten i sin provokativa bok The Future of the Internet and How to Stop It. Vilken framtid är det Zittrain vill stoppa?

Zittrain ställer upp två visioner om internets framtid mot varandra. Det generativa nätet som tillåter användaren att påverka hur tekniken fungerar, och som uppmuntrar kreativt bruk. Det nätet har uppstått genom en lyckosam blandning av samarbete och konkurrens mellan entusiaster och företag, öppen källkod, öppet innehåll och proprietära system.

Användaren kan skriva sin egen mjukvara till datorn, och alla kan kommunicera med alla. Det är en plattform som bjuder in till en gör-det-själv attityd och utveckling genom samarbete. Ingen enskild part kunde dominera internet, de enkla protokollen som lade grunden för internet var öppna för alla utveckla. 

Boken beskriver hur PC-revolutionen genom sin mångsidighet, sammankoppling och anpasslighet till användarens kreativitet slog ut centraliserade stordatorer med ”dumma” terminaler och slutna system som CompuServe, franska Minitel och svenska Teleguiden.

Zittrain är pessimistisk om utvecklingen. Risken finns att det öppna nätet kraschar. Internet hotas av virus, malware, skräpmejl, hackers, identitetsstölder, nätverkande terrorister och barnporr. Rädslan för det öppna nätets baksidor driver oss mot en steril vision av nätet. Företag och organisationer lockar med löften om säkerhet och låser in användarna i apparater de inte kan påverka, och terminaler där mjukvara och hårdvara sitter ihop. Utvecklingen mot datormolnet för över processorkraft, lagring och funktioner till att bli tjänster på Internet. Användaren behöver inte ha den tekniska kunskapen, men mister kontrollen då de ligger på ett företags server.

Den sterila kontrarevolutionens slutna nätverk har bara några få av de mest kraftfulla egenskaperna hos dagens internet. Det begränsar innovationsutrymmet och stoppar dela-med-sig kulturen. Internet är inte bara till för affärsverksamhet i galleria, men även för att fostra en slags medborgaranda och värderingsgrund bland användarna.

Slutsatsen i boken är att internets och PC:ns problem måste lösas med en blandning av smart teknologi och ökat samarbete användarna emellan. Om marknaden fastnar i ett fåtal stängda molnbyar, där ägarna kontrollerar allt skapande av ny kod, anser Zittrain att det kan bli nödvändigt att se till att undvika diskriminering. Zittrain nämner allt från regleringar av nätneutralitet, till skatterabatter som tvingar företagen att hålla spelfältet öppet.

Visionerna kring internet är viktiga, men Zittrain tar i för hårt och han ställer upp en falsk motsättning. Gränserna mellan det generativa och det slutna nätet har blivit mindre tydliga. De slutna näten sätter gränser för kreativiteten, men skapar också strukturer som är lättare att ta till sig.

Det känns konstigt att beskriva den tidiga PC-åldern som en svunnen generativ guldålder. Det var ju tiden då Microsoft anklagades för låsa in oss i Windowsmiljön. En viktig förändring har varit den vanlige användarens intåg. Lamerns tidsålder kännetecknas av användare som tycker om IT och vill få det att fungera, men inte nödvändigtvis vill ha allt.

Slutenheten har fungerat. I mitten av 90-talet gick det dåligt för Apple. Företaget kallade åter in legenden Steve Jobs. Jobs knöt företagets proprietära mjukvara hårt till dessa proprietära hårdvara, istället för att satsa på öppenhet och interoperabilitet. Vill du lyssna på din nya låt från iTunes? Då är du tvungen att spela dem på din iPod-spelare från Apple. Vill du köra Mac OS X? Då får du köpa en Macdator. Vill du byta batterier på din iPhone? Då får du göra det på en Applebutik.

Det var så hela databranschen fungerade en gång i tiden. Sir Clive Sinclair och Atari gjorde datorer som bara kunde köra en mjukvara anpassad till just deras hårdvara.

För contentindustrin har det blivit hårda förhandlingar, men Apples modell har gett dem fungerande kanal. För konsumenterna gillar Jobs stängda trädgård. Det är bra att iPod och iTunes är sammanlänkade, för då fungerar de ju bra ihop. Det för över PC-användare till Apples ekosystem.

Vi betalar fortfarande för access, inte tjänster. Kanske curated computing också ger fler möjligheter för kreatörerna? Tillgången till ett funktionellt distributionssystem kan underlätta mikrobetalningar och ge förtroendet att planera för framtiden och skapa nya attraktiva tjänster.

Det talas om det svenska appundret. Det finns företag i Sverige som har blivit uppmärksammade för sina produkter. I nuläget är det bäst att vara försiktigt positiv, det är en marknad med hög konkurrens. Delvis finns inte alla strukturer klara ännu. Länder som står utan officiell tillgång till betalappar på Android Market, som Sverige, går miste om mer än en tredjedel av alla tillgängliga appar. Delvis är det en fråga om kultur. Oftast är det svårt att tjäna pengar på att sälja själva applikationen, för många har vant sig vid gratismaterial. Istället är det viktigt att ta fram tjänster som gratisapparna ger tillgång till.

Det finns ett elitistiskt drag över Zittrains argument. Användarna fattar inte internet. Det har skapat mycket skepsis mot fria marknader och intellektuell egendom, och en ganska stor öppenhet för att statliga ingrepp skall lösa dilemman om hur internet borde fungera. Fast det är inte rädsla som är den främsta drivkraften, utan att användarna vill ha enkelhet och funktionalitet. Nätet öppnas för användare som tidigare hade stått utanför.

Det går nog att finna medelvägar, förmodligen fler än en. Då är det bättre att släppa fram experiment och låta internets framtid avgöras av vad användarna väljer, inte någon påtvingad API-neutralitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Skicka en kommentar

Nudge – en frihetlig knuff?

Vinnaren av årets Nobelpris i ekonomi, Richard Thaler från University of Chicago, har varit ett delvis kontroversiellt val. Thaler är känd ...