söndag 30 mars 2014

Futurismen som filosofi

Futurismen var en mycket bred rörelse. Idag låter futurismens anslag bombastiskt, närmast löjligt men dess koppling till masskulturen gjorde att delar av ligger kvar i grunderna för reklam, film, fotografi, industridesign etc. Motiven finns inte kvar, men en del av futurismens manér. Jubileumen av manifestet år 1909 brukar uppmärksammas, men vankelmodigt.



Futurismen kopplades politiskt till fascismen. Det går att diskutera om det var nödvändigt givet riktningens idéer, men med Marinetti som dominant frontfigur var vägen utstakad. Det låg förstås en del opportunism från Marinettis sida, men inte enbart, likheter fanns i många av de rörelser och riktningar som spirade i Italien på 1910-talet.

Marinetti strävade förstås att futurismen skulle bli den fascistiska regimens officiella konstsmak, vilket diktatorn Benito Mussolini inte lät den bli. Precis som med futurismens arkitektoniska kusin razionalismo, var Mussolini mer lagd åt en pompös klassicism. Till skillnad från Adolf Hitler lämnade han ett utrymme åt fler konstriktningar om de tjänade hans syften, futurismen sågs däremot av nazisterna som ”degenererad konst, Entartete Kunst”.

Futurismens fick betala för Marinettis dominans. Han såg det som det radikala steget att stödja Mussolini även när han störtats från makten och grundade sin marionettstat Salòrepubliken. När sedan Marinetti dog av en hjärtattack 1944, så tog riktningen tvärt slut och var försvunnen efter kriget.



Riccardo Campa, en sociolog som undervisar vid Jagellonska universitetet, har skrivit en bok om denna antifilosofiska rörelse och försökt gräva fram dess filosofiska rötter från manifesten, dikterna, böckerna och essäerna. Finns det en egen position? Mycket är handlingsmystik men Campa gör jämförelsen med Aristoteles metafysik och dess uppfattning av under, häpnad, fascination för det okända och nyhetens behag. Från nyhetens behag går det till innovation, då Campa beskriver den futuristiska filosofin som ett ställningstagande mot den tyska idealismen, särskilt synlig i filosofen Benedetto Croces verk som vid tidpunkten dominerade den akademiska filosofin i Italien. Inspiration kommer från t.ex. Nietzsche.


Campa ser den futuristiska ansatsen som en fortsättning av filosofin, genom att den bevarar ett intresse för metafysiken. Mycket av filosofin begränsas sedan till språkspel, reflektioner över det egna tillståndet eller definitioner av den vetenskapliga metoden. Under den andra halvan av 1900-talet blir filosofin så begränsad att frågor om fysik och metafysik snarast tas över av fysiker och teologer. Futuristerna sätter tekniken i rollen som frälsare och helare, enligt Campa. De är också bättre rustade att närma sig döden som koncept, vilket den samtida filosofin hade börjat få svårt för genom sitt avskiljande från kristendomen. Futuristernas förandligande av teknik och handling tar dem tillbaka till en pansofisk, allomfattande, filosofi som närmast påminner Campa om de klassiska grekerna eller renässansen.

Författaren gör en intressant läsning av futuristerna, även om vissa bitar i pusslet han lägger känns något inpressade. Det mest värdefulla är utmaningen som futuristerna slungar mot vår tid.

Modernismen blev en mycket fransk rörelse. Det futuristiska manifestet publicerades i den konservativa dagstidningen Le Figaro, och reaktionerna från konstnärerna och de intellektuella var tämligen kyliga. Futurismen hamnade i periferin, i Italien och det tidiga Sovjetunionen.

Även i Frankrike, konstens bubblande kittel de första årtiondena av 1900-talet, kändes en önskan för rörelse, av uppbrott och omfattande förändring. Däremot tog den sig uttryck genom kubismen. Guillame Apollinaire, själv påverkad av futurismen, ansåg att dess ”fetisch” av tingen skulle leda till att futuristerna bara skulle bli ”plakatmålare”. Pablo Picasso förlorade mot Marcel Duchamp, som vägledde konsten ut ur kulturen. Apollinaire hade en poäng, men den modernism som överlevde efter kriget saknade idéerna och snart nog även relevansen och vitaliteten.

Då blir det tydligare varför futurismen går på tvärs med samtiden, och beskylls för dogmatism och nihilism då den tar sig an frågor om att förändra samhället och bemästra naturen. Det finns alltså anledning att, medveten om tidigare misstag, damma av delar av futurismens estetiska, tekniska och politiska nyfikenhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...