Hur kan antalet vårdskador minskas? Hur kan medicinen och åldringsvården förbättras? I Svenska Dagbladet den 30 april 2013 medföljer bilagan Säkrare vård & omsorg: patienten i fokus. I bilagan har jag skrivit följande artiklar:
Patientsäkerhet, till vems nytta? Patientsäkerhet handlar om att skydda patienterna från att skadas när de vårdas. För det behövs en process som balanserar öppenhet och integritet.
Kvalitetsregister gör skillnad.
Medicin som både atom och bit. Från att medicinera då sjukdomen brutit ut, blir det allt viktigare att sätta in en förebyggande behandling anpassad till den enskilde individen.
Kan bra äldreomsorg säkras? Fler blir äldre och är friska högt upp i åldrarna. när vård behövs blir kraven höga. Kan äldreomsorgen bli mer flexibel och lätt att mäta?
Svetten lackar, stanken av fruktan väger tung runt bordet. Vapenoljans doft blir stickande av stundens allvar. Den ensamma patronen faller tungt ned i revolverns trumma. Snart är du lika ensam när du hör trummans vinande snurr och känner den släta mynningen mot din vitglödgade tinnings bultande.
Läs mer i Med livet som insats - vinst fem gånger av sex i Kulturmagasinet Voltaire, det stora numret om spel och dobbel för januari/februari 2011.
Den katolska kyrkan är världens största kristna samfund, med mer än en miljard anhängare. I mer än två tusen år har påven i Rom ansetts vara den direkta efterföljaren till Jesus främste apostel Petrus. Påvens tolkning av Guds vilja påverkar vardagen för miljontals människor. Kyrkans världsliga makt och strikta hierarki har i århundraden väckt kontrovers och strid.
Läs mer i Vatikanens vacklan mellan vidskepelse och vetenskap i Kulturmagasinet Voltaire, den stora numret om Gud för november/december 2010.
Det finns forskare som anser att vi kan instinktivt koppla samman ett ljud med ett visst sinnestryck. Ordets ljud får oss att känna formen på något ”taggigt” eller ana att ordet ”hashiru” på japanska låter som någon springer snarare än går. Hade Noam Chomsky rätt om den grundläggande grammatiken, eller är språket en fråga om evolution.
Med den massproducerade cykeln kunde landsbygdens folk flytta sig efter var det fanns arbete, och var man kunde hitta likasinnade i folkrörelserna eller nöjen. Ungefär som internet gör för oss idag. Det finns en subkultur som fortsätter den viktorianska arvet. Är steampunk bakåtblickande reaktionärt eller framåtblickande radikalt?
Läs mer om steampunk i Stål, ånga, urverk - hur en framtid som aldrig inträffade kan visa på en bättre morgondag i Kulturmagasinet Voltaire, tema: vad finns i den svarta lådan? för juli/augusti 2010.
Artikeln har publicerats på hemsidan för Kulturmagasinet Voltaire, den 15 augusti 2010.
Intrycket från bandet på scenen är en frontalkrock mellan punkare, luftpirater ur någon Jules Verne-roman och besökare från framtiden. De är klädda i härdat läder, tyll, overaller, krinoliner och flygarglasögon. Musiken låter som om postpunken hade uppstått under drottning Victorias styre och inte Margaret Thatchers.
Abney Park är steampunkmusikens förgrundsband. Det var ett av de första banden som kallade sig steampunk och har stått för förnyelse inom genren (de introducerade magdansen). De uppmärksammas i medierna, har turnerat runt i Amerika och Europa samt har spelat i London, Paris och Budapest. På sina spelningar har de samlat upp till 6.000 åskådare i publiken. De har uppmärksammats på MTV, i amerikanska dagstidningar och nyhetsmagasinet Time.
Är Abney Park bara ett band med en skruvad look, som David Bowie hade under sin Ziggy Stardust-period? Är steampunkmusiken en ploj, eller har den också ett budskap?
Sångaren Robert Browns scenpersonlighet är Captain Robert, skyarnas skräck. Över vårt samtal så släpper Robert på sin image som luftpirat, men steampunkens idéer håller han fast vid.
Varifrån kommer steampunk som musikgenre? Vilka är Abney Parks rötter? För att få svar behöver vi gå tillbaka till staden Seattle i mitten av 90-talet. Det var en industristad som börjat att växla över till de nya kreativa industrierna inom mjukvara, IT och telekommunikation. Grungerocken, som gjort staden kände över världen, hade skapat upp en stor musikscen men efter att band som Nirvana och Soundgarden upplösts så splittrades scenen i många olika riktningar.
En av riktningarna som tog fart var gothrocken från England. Goth är en svårmodig romantisk musik som uppstod efter punkens glanstid. Goth inspirerades av författare som Mary Shelley, Edgar Allan Poe och Bram Stoker. Den viktorianska inspirationen av romantik och resignerat, elegant förfall följde efter punkens anarkistiska uppror. Om allt ändå skulle gå åt helvete, kunde man göra det med stil. Gothrocken fick många egna förgreningar i takt med att den spreds och fler band kom till.
Det förklarar några av bandets litterära inspirationskällor. Robert Browns favoritbok är en bok han fick i sin barndom, The Collected Works of Arthur Conan Doyle. ”Han skrev inte bara om Sherlock Holmes utan även viktiga verk inom scientific romance”. I början av 90-talet studerade Robert vid University of London, just under gothrockens höjdpunkt, och bodde i närheten av den gamla 1800-tals kyrkogården Abney Park.
När han kom tillbaka till sin födelsestad Seattle tog han sina intryck av gothrocken med sig, och grundade 1997 bandet Abney Park. Bandet såg en stor omsättning av medlemmar, delvis för att Abney Park letade efter sin stil. ”När började kallades vi för goth. För att vara ärlig hade jag aldrig hört talas om steampunk, men goth passade heller inte riktigt in på oss”. De gick tidigt i en egen riktning, en av de första låtarna hette Change cage där ”prognosmakaren” sjunger om en ny tid driven av ånga.
”I början av 2004 diskuterade vi en ny skiva och att vi hade börjat att gå utanför gothrockens gränser”. Deras look var brunt istället för svart, härdat läder istället för sammet, mässing istället för silver. Abney Park började titta mer på 1800-talets fantasifulla äventyr än gotikens romantiska trängtan, och de fick höra från sin publik att ”ni är ju steampunk”. Vernian process, ett band som Robert kände till, hade redan börjat experimentera med steampunk. Det var inte ett stort steg, säger Robert, ”okej, då är vi väl ett steampunkband”.
Blev det fler inslag av folkmusik? ”Nej, snarare orientalisk musik, östeuropeisk, de många stilar som är kopplade till äventyr”. Stämningsmässigt eftersträvas ”en viktoriansk estetik, romantik och urverk, en känsla för under”.
Albumet Lost Horizons från 2008 blev en milstolpe inom steampunk. Abney Park skapade upp en hel mytologi runt bandet och musiken. Berättelsen gick ut på att de hittat det förunderliga tidsresande luftskeppet Ophelia som konstruerats av en viss Dr. Caligari. Sedan dess präglas deras texter av luftpirater, mekaniska ballerinor och vetenskapsmän som uppfinner ångdrivna månraketer. Musiken av säregna arrangemang av sång, gitarrer, bas, keyboard, violin, mandolin, darbuka-trumma, magdeburg-dragspel, tromboner och vid ett tillfälle flygel.
Många steampunkmusiker har en fiktiv bakgrund till sin musik och skillnaderna dem emellan är stora. Abney Parks stil ligger mer mot hållet av rucklare, rumlare och äventyrare än strikta ”ladies and gentlemen”. De har sjungit in gamla låtar, som ”Take me up in your airship, Willie” från 1904 och ”Come Josephine in my flying machine” från 1906, men det mesta av materialet skrivs av Captain Robert.
Vad förenar genren? ”Steampunk är elegant och vacker, den är upprorisk, men främst i funktion och form”. Punken kommer snarare från cyberpunk, en litterär genre om den mörka undersidan av ett högteknologiskt samhälle, där folk i samhällets utkanter modifierade högteknologi för att passa deras egna syften. Cyberpunk nådde inte samma spridning som subkultur som steampunk. ”Steampunk är mer positiv i sin inställning”, och kanske knöt den an till större kretsar via internet.
Är steampunk lika antikapitalistisk som punk? Nej, men steampunk har en del kontroverser med hur kapitalismen ser ut idag. Den ser på samhället efter en annan värdegrund, mindre akademiskt och mer hantverksmässigt med fokus på framsteg och värdighet snarare än yttre framgång och effektivitet.
Det genomgående temat är gör-det-själv tanken. Scenen försöker att förändra den moderna världens idé om masstillverkning och massunderhållning, därför bygger banden sina egna instrument och gör sina egna dräkter. Fansen följer efter. ”Vi har fantasifulla fans som ständigt överraskar mig med sin påhittighet och tekniska skicklighet. En favorit var en kvinna på en av våra konserter med en hög hatt som rymde en bubblande tekanna. Steampunk drar till sig konstnärer”.
Många i musikbranschen klagar över att konserter idag har blivit rena rama Kiviks marknad. I fildelningens och den minskade skivförsäljningens spår blir tröjförsäljare, kiosker, korvgubbar och sidoshower allt viktigare i det alltmer intensiva turnélivet. ”Det gillar vi”, för Robert ser likheterna med 1800-talets vaudeville-teater. Vaudeville-föreställningar varvade musik, trollkonster, föreläsningar, akrobater och komiker på kvällsföreställningar på teatern. Föreställningarna försvann med radio och ljudfilmen; ”en konsert ska vara ett spektakel, inte bara en konsert. Vi tillåter försäljare, konstnärer och grupper som passar in i steampunkscenen. Då återkopplar vi till våra fans, som betyder så mycket för oss”.
Återkopplingen till fansen är viktig för steampunk. Går något sönder finns det alltid steampunkare nära till hands med skiftnycklar och skruvmejslar. Det är en kultur som dragit stor nytta av internets samlande funktion, och Abney Park har varit aktiva i kulturföreningen The Seattle Steamrats träffar.
Hur ställer sig steampunk till 1800-talets viktiga frågor om klass, ras, och könsskillnader? Robert tycker inte man ska skönmåla; "orättvisorna och fattigdomen under den viktorianska tiden var fasansfulla”, ”fast där viktorianska kvinnor var förtryckta är kvinnor i steampunk raka motsatsen. De är tuffa äventyrare”. Bara för att man är en fin dam behöver man inte vara passiv och undergiven. Det var ju också under 1800-talet det ens gick att börja tänka på reformer.
Robert beklagar förlusten av föreningen av praktisk nytta och skönhet genom standardisering och massproduktion, ”i Europa är det inte lika illa som i USA, men ni börjar också förlora äldre miljöer i onödan”.
”Vi har spelat ombord på ångbåten Queen Mary. Ironiskt, eller hur? Om någon hade skrivit för hundra år sedan om ett band musiker som turnerade världen runt i flygande maskiner och sjöng om sina äventyr på lönnkrogar, zeppelinare och oceangående ångbåtar hade det varit någon slags science fiction- fast det är ju vår vardag.”
Uppmärksamheten i medierna har varit relativt stor för en subkultur, men kan steampunk bli så mycket mer? ”Vi frågar oss hela tiden hur länge det här kommer att växa” säger Robert fundersamt, och påpekar att genren nu har funnits i många år. ”Steampunk har varit starkast i Amerika, nu växer vi även i Europa och i Asien, inom kort kommer vi spela i Mexiko”. Den senaste skivan var Aether Shanties, och Robert berättar att ”vår nästa skiva kommer i slutet av året”.
Abney Park är duktiga musiker, och har en bra scennärvaro, men det är ändå något som saknas i förklaringarna. Varför har deras steampunk börjat att hitta ut till en större publik idag? Borde inte steampunk förbli en fluga på videosajten YouTube, där intresset vandrar vidare?
Medievetaren Henry Jenkins kan vara svaret på spåren i sin bok Konvergenskulturen, där gamla och nya medier kolliderar från 2008. ”Berättande har i allt högre grad förvandlats till konsten att skapa världar” skriver han. I den intensiva konkurrensen om uppmärksamheten inom medierna, vinner de som kopplar samman många olika delar av sin kultur.
Den som enbart lyssnar på Abney Parks musik, missar stora delar av steampunkupplevelsen. Den hör ihop intimt ihop med litteraturen, med konventen, med de hemmagjorda kugghjulsförsedda instrumenten, gemenskapen på nätforumen och salongerna. Den värld som Abney Park byggt upp öppnar för fansen att själva vara med och skapa.
Regeringen i Guatemala planerar att använda det seismiskt aktiva området runt vulkanen Pacaya som energikälla till 2022. Det skulle kunna täcka åtminstone 60 procent av landets energibehov med geotermisk energi.
Det israeliska företaget Ormat Technologies bygger de geotermiska kraftstationerna, som använder värmen som alstras av de tektoniska plattorna som förorsakar vulkanutbrott.
Hur fungerar det då?
Temperaturen i jordskorpan ökar med djupet, i genomsnitt 30 grader per kilometer. I områden med vulkanisk verksamhet kan värmen öka med 100 grader. Elproduktionen sker som en slag omvänt kylskåp, med en slang som hämtar upp värmen ur berget och sänder vidare värmen med en värmepump och värmeväxlare. Nackdelen är att det är dyrt att bygga och att systemet kan bli överlastat, som när Pacaya fick utbrott i maj 2010.
I Sverige finns inte en så stark vulkanisk aktivitet, så temperaturen ökar bara med 15 grader längre ned i jordskorpan. Det är i alla fall nog för att kunna användas för uppvärmning av bostäder.
Tänk om du möter en gammal barndomsvän och märker att ni inte längre har något gemensamt? Har du haft den gnagande känslan att den nya ledningen på jobbet förändrat dina medarbetares sätt att vara? Att ungdomar inte går att förstå sig på längre, eller att många främmande människor flyttar in i ditt kvarter? Tänk om någon tog över ditt liv och utgav sig för att vara du?
Läs mer om filmen "The Invasion of the Body Snatchers" och dess många skepnader i artikeln Ett frö är sått från Kulturmagasinet Voltaire, tema: monster för maj/juni 2010.
Den första och enklaste känslan vi finner i det mänskliga sinnet är nyfikenheten
Edmund Burke
Mänsklighetens äldsta och starkaste känsla är fruktan, och den äldsta och starkaste sortens fruktan är fruktan för det okända
Howard Phillips Lovecraft
Artikeln har publicerats på hemsidan för Kulturmagasinet Voltaire, den 15 juni 2010
Han är grön, han är gigantisk, han är slemmig, han bringar fram världens undergång.
Han sover en dödlös sömn i en stad på havets botten, tills dess stjärnorna står rätt. Han föraktar fysikens lagar, är överstepräst i en egen religion, och älskas av både språkbesatta litteraturvetare och skräckhungriga nördar. Han upplevs både som fasansfullt äcklig och rörande gullig.
Han är Cthuhlu, den besynnerlige författaren Howard Phillips Lovecrafts (1890-1937) skapelse. HP Lovecraft skrev bara en berättelse om monstret. Under det mesta av berättelsen så sover Cthuhlu, ändå har detta monster lämnat ett djupt avtryck i våra dagars litteratur och populärkultur. Ett intryck så djupt, att samtidens skräcklitteratur sannolikt inte skulle se ut som den gör utan Cthuhlu.
Novellen The Call of Cthuhlu (Cthuhlus lockrop) skrevs 1926. Den är för sin längd en rätt komplicerad berättelse, som presenteras som ett manuskript funnet i dödsboet efter antropologen Francis Wayland Thurston. Berättelsen går ut på att Thurston läser om de mystiska efterforskningar som hans farbror, professor George Gammell Angell, gjorde innan han blev dödad i en mystisk olycka. Professor Angell hade funnit en underlig staty av okänt i en butik. Vem eller vad statyn föreställer är svårt att riktigt avgöra, en varelse liknande en blandning mellan en uppsvälld människa med fjäll och klor, en köttig massa av tentakler istället för mun och med små fladdermusliknande vingar på ryggen. Statyn skulpterades efter att konstnären sett varelsen i sina mardrömmar och blivit vansinnig. Varelsen bodde i en stad av gigantiska mått, byggd av väldiga stenblock och med monoliter som hänger fritt i luften, och indräkt i grönt slem och fasa. Professor Angell kopplar händelsen till liknande vansinnesutbrott runt om i världen vid samma tidpunkt, och drivs av sin nyfikenhet att söka efter liknande statyer.
Händelserna verkar ha en koppling till en historia Angell hört talas om många år tidigare, då en poliskommissarie Legrasse visade honom en liknande staty på en arkeologisk forskningskonferens. Kommissarie Legrasse hade beslagtagit statyn från en voodookult i Louisianas träskmarker. Kulten offrade kvinnor och barn, och bestod av utfattiga och degenererade mulatter. De hade kallat avgudabilden för den store Cthuhlu, en gud som vandrade på jorden före människans tidsålder och som visade sig i mörka drömmar för sektmedlemmarna. Nu sades Cthuhlu vila i ett tillstånd mellan dröm och död i en stad på havets botten, men när stjärnorna stod rätt skulle han vakna. Då förtär Cthuhlu människornas sinnen och slukar världen, men sektmedlemmarna hoppades att kunna blidka honom med människooffer och mässande på ett obegripligt språk. Arkeologerna på konferensen kunde inte svara på Legrasses frågor, men en av professor Angells kollegor tyckte sig se likheter med en djävulsdyrkarkult bland eskimåerna på Grönland.
Thurston förstår att hans farbror Angell nog inte dog i en olycka, utan måste ha blivit mördad för sin kunskap om Cthuhlu-kulten. Den sista biten i den rysliga berättelsen fogas av en tidningsartikel om en ensam överlevande från skonaren Emma, den norske sjömannen Gustaf Johansen. Emma hade sjunkit efter en strid i Stilla havet med infödingar som vaktade en dittills okänd ö. Thurston försöker hitta Johansen i Oslo, men han redan blivit mördad. Bland hans kvarlevor återfinns berättelsen om hur Emmas besättning landsteg på ön där den fruktansvärda staden R'lyeh ligger, indränkt i slem, lera och gjord i ett okänt material med obeskrivliga geometriska former. Cthuhlu vaknar till lite grann ur sin sömn och slukar hela besättningen. Johansen beskriver Cthuhlu som ”tinget som inte kan beskrivas”, när det väldiga monstret väller fram ur en portspringa. Johansen lyckas ta sig tillbaka till båten och kör i jakten över Cthuhlu med den. Cthuhlu överlever att bli delad på mitten av båten, men återgår till sin djupa sömn. Thurston avslutar sin berättelse med att han vet för mycket, och att Cthuhlu-kulten nog snart kommer att finna honom. Åtminstone är mänskligheten skenbart trygg i sin okunnighet, tills nästa gång Cthuhlu vaknar.
Lovecraft föddes in i en gammal fin familj i Providence, Rhode Island. Han levde ett bohemiskt liv, ofta isolerad, efter ett nervsammanbrott i artonårsåldern. Under sitt korta liv blev han främst publicerad i den tidens kioskmagasin, tryckta för en enklare spänningssökande publik. I dag utges han i den prestigefyllda bokserien Penguin Classics och omnämns av den litterära kritikens högdjur som Umberto Eco och Harold Bloom.
Lovecraft har kallats för ”skräckens Kopernikus”. Han vände på genrens världsbild på samma sätt som 1500-tals astronomen vände på solsystemet. Skräck handlade före Lovecraft om något skrämmande och mystiskt, men ändå personligt och i viss mån begripligt. Kallt stål skrämmer trollet, vitlöken håller vampyren ute, silverkulor dödar varulven. Djävulen var farlig, men hade ett syfte med sina frestelser som gick att förstå. Han förde skräcken från den övernaturliga till det okända.
Lovecraft ter sig säregen i sin stil då man på hans tid inte gjorde skillnad mellan vad som idag kallas skräck, science fiction och fantasy. Just specialiseringen i olika genrer har hjälpt till att göra Lovecraft mer framstående som skräckförfattare.
Han är en författares författare. Språkekvilibristen Jorge Luis Borges har skrivit en novell till hans minne och den franska litteraturens enfant terrible Michel Houellebecq gav ut en essäbok om Lovecraft. Beatniken William S. Burroughs, punklegenden Patti Smith, Neil Gaiman och Alan Moore är några av dem som har Lovecraft att tacka för mycket. Berättelserna känns igen även i det Maine som Stephen King beskriver, Ridley Scotts film Alien eller Dan Browns konspirationer i Da Vincikoden. Lovecrafts världsbygge fortsätter att utöva ett stort inflytande över hela världen inom litteratur, film, musik, dataspel som inspiration åt hängivna läsare och uttolkare.
Lovecrafts berättelser samlades ihop under ett genomgripande tema, den så kallade Cthulhu-mytologin. Mytologin berättar om att universum och naturlagarna är fullständigt likgiltiga inför mänskligheten. Det finns varelser som ofattbara för oss, då människan inte har full kunskap om vare sig världens natur eller historia. Det är bara en tidsfråga tills att ofattbart kraftiga varelser från andra delar av universum kan bryta igenom verklighetens tunna slöja och krossa vardagen.
Skärvor av kunskapen om dessa varelser lever kvar hos degenererade folkspillror och i bibliotek med förbjudna böcker som Lovecraft och hans författarvänner med förtjusning fantiserade ihop, som Necronomicon av den galne araben Abdul Al-Hazred, Unaussprechlichen Kulten av von Juntz, eller De Vermis Mysteriis.
Cthuhlu skrevs under en tid då många rycktes upp från sin rötter, sin tro och trygghet. Många konstnärer och författare försökte ge gestalt åt den lika oroliga som dynamiska brytningstiden mellan resterna av 1800-talets borgerliga konventioner och det moderna massamhällets fragmenterade virrvarr och byråkratiska anonymitet. Alienation och excentricitet var ledorden för namn som Franz Kafka, Hermann Hesse, Elias Canetti och Samuel Beckett. Första världskrigets vansinne hade rubbat tron på att mänskligheten styrde sitt öde. De välbekanta monstren från romantiken och folktron försvann in i industrialismens och massamhällets anonymitet.
Inspirationen till själva berättelsen om Cthuhlu fick HP Lovecraft från The Kraken, en dikt av den engelske poeten Alfred Tennyson (han som skrev Nyårsklockorna) om en legend bland norska fiskare att ett bläckfiskliknande sjömonster sover på havets botten. Tennyson tolkade Krakens uppvaknande ur djupet som en symbol för världens undergång.
Lovecraft var en materialist som noga följde naturvetenskapens utvecklingar. Själv trodde han inte på vare sig gudar eller monster. Meningslösheten i tillvaron som darwinismen och den nya fysiken verkade peka på var dock känslomässigt störande för Lovecraft, precis som för många andra i hans samtid.
HP Lovecraft var rasist, även för att vara amerikan i början av 1900-talet. Det var en tid då många såg rasbiologin som vetenskaplig. Rasismen var en del av hans tema om mänsklighetens förfall. Upplysningstidens England var enligt honom mänsklighetens kulturella höjdpunkt, som han identifierade sig starkt med. Invandringen till USA och försöken att assimilera invandringen genom rasblandning skulle leda till att det som återstod av förnuft och kulturell förfining skulle gå under. Mycket av rädslan av förfallet är inte främst riktat mot de underlägsna raserna, som upptäckten att man är själv är en av dem. Lovecrafts far dog galen av syfilis, och Lovecraft kan själv ha drabbats av faderns sjukdom.
En viktig bit av Lovecrafts myt är lånad från teosofin. Teosofin var en lära som försökte blanda darwinismen med hinduismens mytologi. Mediet Helena Blavatsky framhöll att över årmiljonerna hade flera sorters intelligenta varelser levt och dött på vår planet. Dessa arter förföll från ren ande till ren materia. Vår mänsklighet, den femte i ordningen, är den lägst stående och minst andliga hittills. I början av 1900-talet fick teosofin ett förvånansvärt stort inflytande på många intellektuella och än idag är teosofin grunden för mycket i New Age och alternativrörelsen. Lovecraft var kritisk mot teosofin, men lekte med dess teman i sin litteratur.
En annan av hans berättelser, Vid vansinnets berg, handlar om en vetenskaplig expedition till Antarktis som upptäcker rymdvarelser som bott länge på jorden. Här finns välkända teman som mysterier på Antarktis, forntida astronauter, nedtystade hemligheter, samt utomjordiska experiment som omvandlar Frankensteins monster till en genmanipulerad skapelse.
Hans bästa berättelser är de som står precis på gränsen mellan det normala och det fasansfulla. Lovecrafts verkliga styrka är ge den moderna känslan av otrygghet en mystisk och poetisk tolkning. Inte fruktan för det okända, utan en malande skräck för det som man egentligen alltid känt till.
När vi idag läser brevväxlingen mellan Lovecraft och hans författarkrets känns de underligt lika dagens bloggare. De läser och recenserar varandra, lånar karaktärer och händelser, och skriver om slutet på varandras berättelser. Ibland tar de med varandra i berättelserna, under någon tunn fernissa, och låter skojfriskt de andra dö på ohyggliga sätt. Det är ibland svårt att se vad i en berättelse som skrivits av Lovecraft, August Derleth, Robert Bloch (som senare skrev Psycho) eller Robert E. Howard (Conan Barbarens skapare).
Efter Lovecrafts död hamnade hans verk i händerna på August Derleth som gav urskiljningslöst ut vartenda ord som Lovecraft skrivit, även ungdomsverk och misslyckanden. Derleth fyllde på antologierna med hyllningar och imitationer och skötte Lovecrafts författarskap som en blandning mellan religiös sekt och ungdomsförening. År 1945 uttalade den amerikanska litterära kritikens nestor Edmund Wilson sin dödsdom “Lovecraftsekten fruktar jag befinner sig på en än mer barnslig nivå än Sherlock Holmes-beundrarna”. Det bestämde den seriösa kritikens inställning under lång tid framöver. Dödsstöten för ett författarskap kan vara att ha sina egna beundrare som okritiska redaktörer och förläggare.
På senare tid har Cthuhlu blivit en populärkulturell ikon och det skämtas rätt friskt med honom. Otaliga gulliga små dockor görs av den kosmiska fasan, och hans brutala nihilism tillskrivs en närmast godmodig personlighet. Lovecraft hade nog gillat ironin, de kosmiska fasorna blir sakta men säkert en del av vardagen.
Vi och Cthuhlu har fängelset gemensamt. Han sin vattniga grav, vi vår egen lilla del av universum med våra små kunskaper. Den människa som ser tillvaron tydligt kan ändå inte göra något åt det, fast med den kunskapen blir inget som förr igen. Deprimerande? Jämför det hur darwinismen ser på människans utveckling. Där finns inte ett syfte med vår utveckling, bara slumpmässiga förändringar som rensas ut över lång tid i mötet med miljön.
Tänk om fysikerna har rätt? Tänk om kvantmekaniken stämmer? Det borde egentligen vara en revolution för hur vi tänker på världen i klass med Kopernikus och Charles Darwins. Om vi tar 1900-talets fysik på allvar, så kan vi inte tänka att föremål befinner sig på ett fast ställe. En stol finns där bara när du sitter på den, när den interagerar med något annat, och då har stolen bara den positionen jämfört med dig. Stolen saknar fortfarande position jämfört med allt annat i världen.
Det är Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken som fysikern Niels Bohr gjorde. Oftast brukar en brasklapp stoppas in om att kvantmekaniken bara gäller på atomskalan, fast världen är kvantmekanisk till sin natur. Det är en världsbild även fysiker kan ha svårt för. Vissa tycker att den gör fysiken till filosofisk spekulation och använder bara kvantmekanikens resultat utan att tolka dem. Albert Einstein förkastade kvantmekaniken med orden ”Gud spelar inte tärning” med universum. Fast även Einsteins relativitetsteori uttrycker att en fråga som "vad händer just nu på en främmande planet?" är betydelselös. Det finns inget "just nu" i universum, ändå så uppfattar vi världen som att det finns en gemensam klocka för hela universum som håller en fast nutid.
När vi talar om tid och rum, använder vi koncept som vi människor har utvecklat i vår egen omgivning av låg hastighet och låg energi. Mer kan vi inte uppfatta, ungefär som en insekt på gräsmattan bara ser grässtrån och barr. Många av de teorier som fysiken lägger fram har inte bara problemet att de är svåra att undersöka i experiment, men även att de begränsas av att forskarna formulerar dem från en världsbild som inte riktigt kan greppa kvantmekanik och relativitet.
Den moderna skräcken är medvetenheten om att världsproblemen har djupa och svårbegripliga orsaker. De går inte att lösa i en handvändning, och ofta ger mer kunskap om dem förståelse om hur lite man visste från början. Farorna från klimathotet, finanskrisen, kärnvapenkriget, superpandemin, farorna mot din integritet på internet och samhällsomvälvningarna är svåra att förstå på ett personligt plan. Det finns en naggande känsla av att auktoriteterna inte heller vet vad de skall göra, men spelar teater och låtsas handla. Känslan av maktlöshet inför hotet leder till uppgivenhet och ett plågat sinne, samt en önskan att få gå tillbaka till okunskap. Samtida skräck och deckare handlar ofta om mord och blod, men det finns en förklaring. Ondskan får ett ansikte där. Seriemördare och hemsökta hus är rena avkopplingen jämfört med Lovecrafts kosmiska fasa.
Det är bara att hoppas att klimatförändringen inte är så stor, att atombomber inte fälls och Cthuhlu ligger kvar på havets botten. Eller så står stjärnorna rätt.
Läkemedel är en vara. Det verkar kanske konstigt att påpeka det, för du går ju och köper läkemedel på ett apotek precis som du går till en butik och köper något. Men läkemedel behandlas inte som andra varor idag.
I talet hämtade jag många idéer från min tidigare skrift Världens väntan på antibiotika. I Sverige har vi erfarenhet av en period då endast staten kunde sälja läkemedel, vilka läkemedel kunden får köpa är begränsat och informationen kring läkemedel till konsument är inte heller fri.
Det är en viktig punkt att slå fast, nu när jag debatterade om patent på läkemedel med europaparlamentarikern Amelia Andersdotter (länk till Amelias syn på debatten) på Utrikespolitiska föreningens konvent 2013 i Linköping. Fredrik Hed modererade debatten.
Läget på marknaden är resultatet av en lång utveckling. Patentväsendet har varierat med tid och plats. Ibland har patent varit viktiga, ibland har de inte behövts. Statsmakten har pressat på för striktare lagstiftning kring tester av säkerhet och effektivitet, företag har genom lobbying förlängt patentens längd och omfattning. Delvis har läget anpassat sig till spontana utvecklingar på läkemedelsmarknaden. Det har varit en vindlande, ofta svårtydd process med en del tyst kunskap som vävts in och som nu kan vara svår att ta loss.
Patenten är sammanväxta med dagens sjukvård, de skapades en tid då vård och preparat såg likadana ut med en process av diagnos, förskrivning och behandling som alla kunde gå igenom. Fjärran från personlig medicin. I USA fanns möjligheten till läkemedelspatent redan i konstitutionen, då det gick att patentera kemiska produkter. USA såg patentet som en pragmatisk stimulans till innovation, till skillnad mot naturrätten där skaparen anses ha ensamrätt att förfoga över sin skapelse. Kritiken mot naturrätten på patentområdet har ofta handlat om att det blir allt svårare att se en enskild upphovsman till ett nytt läkemedel, även om upphovsmannen skulle vara en juridisk person som ett företag.
I Europa var det alltsom ofta bara processen att framställa läkemedel som kunde patenteras, inte preparatet i sig. Så var det i Frankrike (som ändå haft naturrätten som sin grund för patenten) vid den första lagstiftningen 1844 för att gradvis gå mot patent i 1959 års lag. I Italien och Spanien kom läkemedelspatent först på 80-talet (för Spanien egentligen först med EU-inträdet). De italienska och spanska läkemedelsindustrierna arbetade med generika, men de kunde visa upp en del innovationer.
Det är alltså att tillverkning, distribution och försäljning av läkemedel nu är sammanlänkat med sjukvårdssystemet som är statligt finansierat och kontrollerat. Läkemedel ses som en positiv rättighet med prisstyrning, introduktion av nya produkter ska övervakas, tester, kostnadskontroll istället för konsumentval och efterfrågan.
De forskande läkemedelsföretagen gör ett fantastiskt arbete, de står bakom 15 procent av den totala mängden forskning och utveckling alla kategorier i EU. Den tysta överenskommelsen mellan staterna i Europa har varit att läkemedelsföretagen får dra in sina stora vinster i USA mot att leverera läkemedel i långsammare takt till lägre priser i Europa. Nu när läkemedelsföretagen uppfattas göra stora vinster, dra ned på forskningen i Europa och introducera färre nya läkemedel ropas det på högre skatter och licensieringsobligatorium, vilket tillsammans med fler tester driver på bolagskoncentration. Frågan om läkemedelspatent och fattiga länder är ett sidospår från patent.
Andelarna för USA och EU minskar från hälften respektive en tredjedel av marknaden för år 2000 till omkring en tredjedel respektive mindre än en femtedel av världsmarknaden idag. Det är en ökande marknad där E7-länderna blir viktigare.
Varför kommer det färre nya läkemedel? Ett av flera skäl är att vi beskriver innovation som något omvälvande, ett nytt penicillin varje år. Mycket av utvecklingen bygger vidare på äldre produkter, ta bort en biverkning, få fram en ny användning av ett gammalt preparat eller en bättre användning av det i vården eller en individualiserad behandling. Vi har inte heller sjukdomar som riktigt kan lösas med en innovation: ”botemedlet mot cancer”, ”parkinsonmedicinen”. Vår samtids stora svåra sjukdomar beror på mycket komplicerade orsaker, ofta kopplade till att vi lever så länge nuförtiden att vi hinner utveckla dem.
Min farmor dog av en magcancer hon troligen överlevt med dagens medicin. Den otroliga minskningen av dödlighet, utrotning av sjukdomar, utplåningen av barnadödligheten är alldeles för lätt att ta för given. Det har kommit läkemedel även mot dagens stora sjukdomar som hjärt- kärlsjukdomarna. Vaccin utrotar polio, TBC bekämpas eller titthålskirurgi som gjort operationer lätta att genomföra. Reumatikeravdelningar behövs inte längre. Dessa lösningar är svåra att planera från ovan, de måste testas fram.
Nu kommer USA genom den obligatoriska sjukförsäkringen inte längre finansiera de europeiska marknadernas prissubventioner. Kopplat till ett FDA som förhandsreglerar introduktionen och försäljningen av nya läkemedel, tillsammans med delstatliga regleringar av sjukförsäkringarna kommer den amerikanska marknaden snöpas av alltmer.
Skillnaden är tydlig jämfört med medicintekniken där EU med The New Approach inte haft en förhandsprövning. Där är Europa mer innovativt, och produkterna kommer snabbare till konsument.
Det är priset för försiktigheten vi betalar i Europa. Riskanalys, istället för farobedömning, borde vägleda EU istället för försiktighetsprincipen. Säkerhet är något relativt, inte något absolut, säkerhet måste upptäckas. Vi observerar ändå i sjukvården för vad som är godtagbara skador och dödsfall redan idag, trial and error har omtolkats till att det inte får ske någon trial om det inte finns garanti mot error. Ett viktigt skäl till att läkemedelsföretagen blivit allt större och växt genom uppköp av konkurrenter är att företagen pressas till att vara så stora för att kunna klara de administrativa kostnaderna och pressen från patentsystemet.
Misstag görs oerhört kostsamma för företagen. Då blir det mindre information på marknaden och det pressar läkemedelsföretag till att bli väldigt gamiga med sina patent och information kring dem, – kom ihåg, det finns och har funnits mycket olika patentregimer.
Vi vet inte vad vi missar. Reglerare och företag har olika incitament. Om man godkänner ett läkemedel som visar problem får man bassning, men om man inte godkänner ett läkemedel som kunde ha räddat folk så är det svårt att avgöra och regleraren får ingen belöning (se vidare i Bart Maddens bok om läkemedel). Det har fördubblat tiden och kostnaden att godkänna läkemedel i USA, så det är klart det blir mycket Följa John från forskande företag, John-läkemedlet kom ju igenom godkännandeprocessen.
Då är det inte konstigt att marknaden anklagas för att nya läkemedel inte är tillgängliga för alla, samtidigt som marknaden anklagas för att inte vara innovativ. Jämlikheten i tillgång och pris kväver spridningen av nya läkemedel, vilket Europa är ett gott exempel på. Priserna styrs i förhandlingar där staterna har ett monopsoni, är den enda köparen eller så ger staten prisbidrag till konsumenten via skatten. Läkemedlen är omkring 10 procent av vårdkostnader men läkemedelspriset är synligt för patienten som inte ser andra vårdkostnader. Ju mer prisreglering, desto mindre FoU.
Rika konsumenter är försökskaniner och kan köpa nya och osäkra läkemedel. Det är ett bra skäl till mer konkurrens på marknaden. En friare marknad ger också en prispress från generika, generika är billigare i USA än EU genom att marknadsandelen för generika är en tjugondel i EU mot hälften i USA. Generika ger inte alltid lägre priser, i Argentina är inte läkemedelspatent tillåtna men ändå var priserna 60 procent högre än motsvarande patenterade läkemedel.
Patentsystemet som det ser ut idag är inte alltid en bra och välfungerande idé, men det saknas alternativa affärsmodeller då patentsystemet är ihopväxt med läkemedelsersättningar och statlig vårdstyrning. Det är inte så lätt att komma ifrån med mindre att man ändrar på hur vården är organiserad idag (se Tekniken befriar kroppen).
Det finns anledning att vara orolig över att brist skapas på konstgjord väg genom HTA-analyser av kostnadseffektivitet för att hålla kostnaderna nere. Tyvärr verkar också läkemedelsindustrin luta sig på att få statliga pengar, som vid kommissionens och EFPIA när det gällde antibiotika.
Det borde finnas mer transparens i priserna, särskilt till konsument, genom exempelvis vouchersystem. Det sätter press på att innovationen ska komma från forskare och tillverkare inte från EMA.
Det gäller att låta tusen blommor blomma. Ibland fungerar patentsystemet, ibland behövs andra patentmodeller eller registreringsmodeller med förlängningsklausuler. Open source utveckling provas redan, pristävlingar kan anordnas eller street performer protocol användas (motsvarigheten att lägga fram hatten och inte börja utveckla förrän man fått en viss summa). Problemet med dessa alternativ är att många företag skulle uppfatta att det är riskabelt och att det inte är tillräckligt mycket pengar. Risken är hög även i patentsystemet.
Piratpartiet har ett bra läge för att föra fram frågan, men kommer till det från bara upphovsrättssidan. Om piratpartiet tänkte fullt ut, skulle det kunna komma fram till en riktigt intressant politik. Kopplingen mellan dagens patentsystem på läkemedel och dagens sjukvårdssystem är stark och det går inte bara att ändra patentregimen. Utrymmet för nya affärsmodeller måste också skapas, och då talar vi vårdpolitik med öppen information till patienterna och teknikinnovation. Man måste hacka hela systemet för att hacket ska funka.
Är vetenskapen god? Hur långt sträcker sig dess ansvar? Bör vetenskapen hjälpa till att genomföra moraliskt tveksamma handlingar? Hur bör vetenskapen varna för faror på bästa sätt? Är de stora konferenserna är vetenskapen möter politiken och det civila samhället ett framsteg eller ett problem?
Läs mer i Är vetenskapen god i Kulturmagasinet Voltaire, tema: Arthur Koestler för mars/april 2010.
Hur utvecklades dagens kriminalteknik? Vad kan kriminaltekniken göra och vad kan den få reda på genom att undersöka en brottsplats? Hur har kriminaltekniken skildrats i litteratur och media? Hur har mediebilden påverkat våra uppfattningar kring tekniken och rättvisans gång?
Läs mer i CSI ser dig: kriminaltekniken rör sig mellan dikt och verklighet - du och ditt DNA är i fokus i Kulturmagasinet Voltaire, tema: kroppsvätskor för december 2009/januari och februari 2010.
Ett modeord, Big data, har kommit att beskriva behandlingen av väldiga mängder uppgifter i ett stort system som hela internet. Effekterna från Big data kommer att bli mycket stora och överraskande. Mängden, hastigheten på inflödet och olikheterna från de många källorna gör det svårt för vanlig mjukvara för databaser att samla in och analysera Big data.
Datorn brukade vara en burk som stod på ett bord med skärm och mus, man "sitter vid datorn". Nu blir datorn något man alltid har med sig, eller den processkraft som byggs in i alltfler föremål i vår omgivning. IT-gurus som Nicholas Negroponte och Steve Jobs utropade ett ”sakernas internet” och en ”era efter PC:n”.
Nu kan de få rätt. Smartphones blir en dator mer än en telefon, TV-apparaten blir en uppkoppling till internet, sensorer i hushållsapparater spelar in alltmer information om sin omvärld. De sociala medierna lägger upp allt mer information på nätet. Det blir allt billigare att lagra allt större mängder information.
Sensorerna och processkraften skapar väldiga mängder information. Idag passerar det mer data på en sekund genom internet än vad som fanns lagrat på hela nätet i början av 90-talet. Problemet är att kunna sålla i flödet mellan signal och brus, att förstå och översätta till begriplig information.
Ett vardagligt exempel är nätbokhandeln Amazon. Före datorerna kunde en bokhandlare se i sin lagerbok vilka böcker som sålde och vilka som var hyllvärmare. Men vem köpte vad, och hur? Var det någon speciell tidpunkt som en viss titel sålde mycket? Amazon kan se vem som köpt vad på sajten, vad de tittat på före köpet och vad som påverkade deras beslut.
Informationen ger tillräckligt mycket för att kunna bygga ett program som rekommenderar titlar till kunden. Även rekommendationer som blir fel ger mer information om köpvanorna. Vad brukar 45-åriga kvinnor i Sundsvalls postnummerområden titta på efter att de inte klickat på någon av de rekommenderade boktitlarna? Kanske köper de med stor sannolikhet en deckare då, om det är en fredag.
Byråkrati är databehandling. Det kostar att låta tjänstemännen samla in data från verksamheten och de har svårt att få överblick på resultatet. Det fanns en poäng i att samla allt beslutsfattare hos chefen i toppen på organisationen. Chefen tar in stora mängder information på kort tid och fattar beslut på samma sätt varje gång.
Fast om mängden information som produceras är stor och bearbetningen blir lättare så förändras även beslutsfattandet. Det blir lättare att samla in och bearbeta informationen ute i verksamheten, nära erfarenheten och det enskilda fallet. Det går att göra experiment och utvärderingar i realtid.
Det har talats om hur databehandlingen kan påverka försäljning, tillverkning och produktutveckling. Sjukvården kan upptäcka epidemier tidigt genom när många användare börja googla på något symptom.
En annan användning är journalistiken. Jens Finnäs arbetar med Journalism++, ett europeiskt nätverk för datadriven journalistik. Finnäs förklarar ”i grunden handlar datajournalistik om två saker: research och presentation. Om att kunna analysera och bearbeta data och åskådliggöra den på ett så bra sätt som möjligt”.
Ett exempel är att Journalism++ kunde strukturera data som Aftonbladet redan hade om alla livstidsdömda fångar. Då kunde tidningen visa upp mönster för vem som döms till livstid, för vilka brott och för hur länge de sitter i fängelse.
Grafik på internet som läsarna kan påverka eller att bearbeta deras reaktioner och svar för att lösa ett problem, är en ny form av berättande där journalister och utvecklare måste kunna arbeta tillsammans.
Ännu ser inte Finnäs att journalistiken arbetar med Big data, utan det gäller att dra större nytta av de små- och medelstora datamängder som redan finns.
Går det att äga data? Kan individen få tillgång till sina egna data? Hur väl går det att koppla uppgifter till en viss person? Kritik har redan framförts mot att myndigheter, sjukvården och finansmarknaden är för öppna med data de samlar in, vilka kan läggas ihop av andra användare. Integritetsfrågan har funnits med personnumren och Datalagen sedan 70-talet, och blir viktigare med Big data. Om beslutsfattandet automatiseras längre ned i systemet, kanske inte beslutsfattare behövs?
Konstnären Pablo Picasso sa i en ofta citerad intervju att datorer var meningslösa, för de kan bara ge svar. Där hade Picasso en poäng, för med Big data så blir det viktigare att bestämma syftet med svaren och ställa de rätta frågorna. Svar finns det för många av.
Vacciner är ett av de mest värdefulla och kostnadseffektiva verktyg som läkarvetenskapen utvecklat. Smittkoppor, polio, mässling, påssjuka, kikhosta var alla sjukdomar som slog hårt mot barnen. Nu har de kommit under kontroll, även utrotats.
Ändå har de ofta varit kontroversiella. Ofta handlar det om säkerheten. Vacciner testas på tusentals försökspersoner, som ofta är friska och därför blir farliga biverkningar lättare att upptäcka.
År 1998 briserade en bomb då läkaren Andrew Wakefield och medförfattare i Lancet sade sig ha funnit en koppling mellan trippelvaccinet MPR och autism. Studien var rätt liten (tolv barn) och osäker. Kritiken var stark från början från andra forskare, men ledde till att många föräldrar i Storbritannien och USA, och till viss del även Sverige inte ville vaccinera sina barn. Vacciner fungerar bäst när de är allmänna, att många immuniseras samtidigt.
Reportern Brian Deer granskade Wakefield. Det var än mer talande, att redan 2004 publicerade tio av Wakefields medförfattare en kort dementi i Lancet, mot slutsatsen att deras studie visat kopplingen till autism. Lancet drog in artikeln, men inte på vetenskapliga grunder utan på grund av otillräcklig behandling av testpersonerna i studien.
I en artikel i BMJ pekade Brian Deer på att Wakefield inte bara varit slarvig eller presenterat slutsatsen bedrägligt, utan också manipulerat resultaten.
Upplösningen är ingen överraskning för de forskare som har följt frågan nära. Wakefield fick tidigare mycket god press i media, i lite för många fall utan att granskas, för att nu ställas på schavotten. Det sker inte helt i god tro om de egna tillkortakommandena.
Bristerna i den vetenskapliga kvalitetskontrollen tillät Wakefield att fortsätta sin forskning och undervisning, och bli godkänd för publicering i en väl ansedd medicinsk tidskrift. De brittiska hälsovårdsmyndigheterna var oroliga för att de fått en ny "galna-ko sjukan" på halsen, och tvekade att stöta sig med uppskrämda föräldrar. Anklagelser mot media är på sin plats, men de borde handla om hur vi får fram mer, inte mindre debatt om vetenskapsfrågor.
Wakefield fick ett genomslag då det passade in i tanken om det riskfria samhället. Vi lever i en värld där vi har en dålig uppfattning om hur stora risker är, och inte accepterar dessa. Särskilt inte för våra barn.
Alla idéer börjar i det lilla. De största politiska och sociala rörelserna, världsreligionerna och de senaste flugorna. De har alla börjat med att någon fick en idé. Fast att någon får en idé är bara början, det är när idén stöts och blöts av många som den formas till att bli något eget. Något som lever sitt eget liv och vandrar runt från människa till människa.
Det är så en rörelse uppstår. Det kan gälla kommunism, hinduism, freudiansk psykologi, åsikter om personlig hygien, fia med knuff eller köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken. Alla genomgår ungefär samma stadier i sin utveckling. En del tankar har jag samlat ihop från litteraturen, andra från personliga erfarenheter.
I början finns det förstås bara en person som omfattar idén, den som kom på idén. Det är självfallet ett ensamt stadium och idén är tämligen grumlig då den inte har prövats ens mot någon annans tankegångar. Ofta överlever inte idén ens en första prövning från den som fick idén.
Det första svåra steget är att få någon annan att börja tro på idén, oftast genom att två personer pusslar ihop två liknande tankar de haft och sedan gemensamt tar in föreställningar från omvärlden och sätter ord på dem. Det är därför som många upplever sitt möte med en idé som omskakande, som "en upptäckt", som "igenkänning", som något "naturligt", något man "alltid varit". Tillsammans fyller man i luckorna i idén och ger den form.
När idén blivit så artikulerad, är det rätt lätt att börja övertyga en mindre grupp i sin närhet. Detta då människors bekantskapskrets ofta består av personer som är lika varandra i temperament, intressen och övertygelser. Idén verkar passa in för fler och snart finns en liten grupp med samma intresse.
Gruppen är en bekantskapskrets. Visst är idén viktig men ofta blandas dess betydelse ihop med gruppen och kamratskapet. Det kan bli hårda argument om idén, men alla känner alla och ofta kan personliga egenskaper spela mycket stor roll. Relativt stora kontroverser kan jämnas ut av personliga egenskaper: "vilken knäpp tanke att ta bort offside i fotboll, men Bengt-Åke är en juste kompis ändå".
Bekantskapskretsen upplevs ofta som "pratig", alla "snackar bara" - "mycket snack, lite verkstad". Snacket, det ständiga stötandet och blötandet, beror på att idén håller på att formas och konkretiseras: "vilken är Guds sanna natur?", "är regeln att spelpjäsen ska står kvar på brädet när spelaren slagit en sexa på tärningen bra?", "hur kan nootropika användas och vad vill vi uppnå?", "varför är fildelning så bra, egentligen?".
Ofta kan frågorna inom bekantskapskretsens hägn dra sig till ytterligheter för att testa gränserna: "rätten att äga en atombomb är en grundläggande mänsklig rättighet", "Black power", "tango borde vara obligatorisk i skolan". Bekantskapskretsen tänker rätt sällan på strategi eller hur idén skulle expandera, ibland kommer det till någon ny i gruppen eller någon försvinner. De flesta har satsat rätt lite prestige och personliga resurser i bekantskapskretsen, det är okej att aktiviteter och verksamhet sköts rätt valhänt. Ett exempel, Jesus och hans lärjungar.
Särskilt idag genom internet, vidsträckta kommunikationer och lätthet att resa omkring i världen, är det svårare att hålla idén inom bekantskapskretsen. Snart så stöter man på andra ensamma individer, andra bekantskapskretsar eller till och med hela rörelser kring idéerna som uppstått helt utanför bekantskapskretsens kännedom.
Det är ett av de svåraste stegen att gå från bekantskapskrets till rörelse. Det är ett möte med personer som kommit fram till idén från andra bakgrunder och med en annan utveckling och som kan ha prioriterat andra aspekter av idén: "kyrkan i Alingsås har inte brytt sig om Guds sanna natur särskilt mycket utan diskuterar hela tiden dopets betydelse, du vet den där debatten som vi klarade av redan på 90-talet". Mötet med de egna idéerna sedda genom en annan erfarenhet kan vara berikande men också kusligt.
Plötsligt är det inte möjligt att känna alla i rörelsen personligen eller att vara bekant med alla delar av den numer rätt komplexa och genomarbetade idén: "det här var en utmärkt bok om Ayn Rand, men jag har aldrig hört talas om författaren tidigare!". Nu uppstår många problem, hur ska man växa och vad ska man säga till yttervärlden? Handling och organisation blir viktigare än diskussion. Det börjar bli en uppdelning mellan kaffekokare, intellektuella och administratörer. Frågor ställs om det finns delar av idén som bör betonas eller tonas ned, "kan vi skippa atombombsdebatterna och fokusera på demonstrationen"?
Förlusten av personlig koppling kan bli svår för många i bekantskapskretsen. Någon eller några tar den mysiga klubben ifrån dem, ofta följt av passiv aggressivt beteende från dem som inte gillar den utökade aktiviteten. Idén kan visa sig vara attraktiv och kraftfull, den hade bara nackdelen att hamna i fel bekantskapskrets. Ett exempel: aposteln Paulus tar Jesus idéer och spinner vidare på dem. Paulus fyller i luckor, bygger en stor organisation och anpassar kristendomen till att bli en världsreligion snarare än en liten judisk sekt.
Idén börjar att möta externt motstånd från andra idéer som kan ha positioner att bevaka. Dessa rivaler kan ta i utan silkesvantar och skrämma tillbaka rörelsen till bekantskapskretsar, ofta genom att rörelsen splittras i mindre fraktioner. Den egna lilla rättrogna fraktionen är kanske maktlös, men det är mycket lättare att fortsätta fungera efter bekantskapskretsens regler än att möta starkare meningsmotståndare på riktigt.
När rörelsen blir större och får en fastare struktur så måste den bli mer ordnad och professionell för att kunna fungera och samordna sig. Det ger en enorm styrka jämfört med bekantskapskretsen, plötsligt så måste även de som avskyr religionen, dansen, forskningsriktningen, hårtrenden eller vad nu idén handlar om lyssna noggrant när rörelsen talar.
Alla personer som gillar idén behöver inte längre vara trevliga bekantskaper. Många tvister går inte längre att lösa bara på personliga egenskaper, utan måste debatteras genomgående. Rörelsen kan börja att tala till de relevanta intellektuella och organisatoriska talangerna i samhället som så många idéer slåss om. Fler börjar att investera mycket av tid, ansträngning och karriärmöjligheter i idén och organisationen. Då tolererar de inte längre bekantskapskretsens mer tillbakalutade inställning till genomförandet. Rörelsen får de gamla bekantskapskretsarna att överleva när viktiga och pådrivande personer inte vill eller kan delta längre. I rörelsen fylls den platsen av en ny pådrivande person.
Rörelsen kan nå ut på en helt ny skala med idén. En del av dem som nås blir lika engagerade och entusiastiska som dem från bekantskapskretsen, men man kan inte längre räkna med att de nya är eld och lågor. De flesta nya ser intresset som något de betalar medlemsavgift till, de går på något möte när det verkligen är ett intressant tema, de är öppna om att de är medlemmar och intresserade men de talar inte hela tiden om idén. En del i rörelsen är där främst för organisationens egen skull "Bandy? Det är väl okej. Spela själv? Nej, jag jobbar ju bara här på kansliet". Självfallet är dessa personer också viktiga, de ger en större publik. Om inte annat kan många som gör lite se till att något alltid blir gjort, vilket är ett av bekantskapskretsens problem.
För det är rörelser som har många olika miljöer och verksamheter inom sig som klarar sig bäst i längden. Rörelsen som bara arbetar med "samla, skola, slussa" blir ofta mycket tunga i toppen, "för många hövdingar och för få indianer" som ordspråket säger. När det finns både tänkare, plakatbärare och hantverkare kan miljöerna leva både tillsammans och var för sig om något skulle förändras i den yttre miljö utanför idéns ramar.
Gary van der Merwe / CC BY-SA Artikeln publicerades på hemsidan för Kulturmagasinet Voltaire, den 1 december 2009
Det började med Anslagstavlan, public services ersättning för reklam-TV. Där mötte jag blodets pest för första gången. Aids var sjukdomen som skulle döda mer än 30 miljoner människor, slå samhällen i spillror och lägga in en ny dimension av rädsla och äckel kring sex och kroppsvätskor. Det var också en pest som skulle byta ansikte många gånger.
Det första Aidsfallet i Sverige hade upptäckts redan 1982, en svensk som smittats i USA, men sedan hade sjukdomen försvunnit in i garderoben tillsammans med den gayvärld som verkade drabbas av sjukdomen.
Det första ansiktet pesten visade var tärt, men stiligt. Med allvarlig stämma så drog Sighsten Herrgård en av de många vitsar som gick om honom; ”vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är därför att han snart skall gå bort. Det vi är rädda för, det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället!”.
Det var en chock, blandningen av självironi och allvar gav genomslag i ett betydligt mindre medievant Sverige.
Sighsten Herrgård var en framstående modedesigner som vunnit internationella priser med sina unisexkläder. Omskriven och uppmärksammad, levde han ett internationellt jet set liv, och arbetade som modellpappa i det tidiga 80-talets nyfunna öppenhet och internationalisering. Sighsten var också bisexuell. Den 30 juli 1987 höll han en dramatisk och känsloladdad presskonferens när han berättade om sin sjukdom. Hiv fick ett ansikte.
Den farliga sjukdomen kunde drabba vem som helst, inte bara någon undanskymd riskgrupp eller folk i länder långt borta. Sighsten Herrgård var modig som kom ut, och han fortsatte att med kraft engagera sig för att sprida kunskap. Aids drabbade många framstående män i offentligheten, men få vågade eller orkade ta steget ut även om de smittats. Mot alla odds levde Sighsten i två år till.
Hiv var den första postmoderna epidemin. Läkarkåren hade blivit van vid antibiotikans trygghet för att bota smittsamma infektioner. Nu fanns ingen bot. Medierna visade före- och efterbilder, där Aids på några månader förvandlade friska och starka till sjuka och svaga vrak.
Flera globala larm kom samtidigt; kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, det ständiga hotet från ett atomkrig mellan supermakterna, säldöden, skogsdöden och hålet i ozonlagret. Rädslan för epidemin fick extrema reaktioner. ”I det som händer ligger det väckelse”, skrev den kristna tidningen Dagen på ledarplats när det första svenska dödsfallet kom. Intrycken från den lössläppta sexualiteten på 60-talet var fortfarande stark, ”naturen själv slår tillbaka mot ett sådant levnadssätt”, predikade Dagen. Rädslan fick även grepp om enskilda läkare som rekommenderade både obligatoriska Hivtester varje halvår för alla över 15 år, samt varningstatueringar och karantänsläger för de smittade.
När vi ser kroppsvätskor blir vi oroliga, äcklade och rädda. Kroppsvätskorna skall vara inuti oss, om de syns utanför kroppen har oftast något gått fel. Det avspeglas i att många religioner finner kroppsvätskorna orena. Känslorna blandades också med tabun kring sexualiteten, särskilt den då långt mer okända och fruktade homosexualitet.
Det är lätt att blicka tillbaka och sätta sig till doms, i tider av epidemier så ställs frågor om mänskliga rättigheter mot samhällsansvar och allmänprevention på sin spets. Fördomar blandades med rädsla och politiska strömningar. Tillsammans piskade de upp en känsla av oberäkneliga och allomfattande faror, som känns igen från vår tids klimathot, svininfluensa och finanskris. Något måste vara fel med samhället om dessa plågor drabbar det.
Det officiella Sverige, med socialminister Gertrud Sigurdsen i spetsen, tog tydligt avstånd från extremismen. Humanism, värme och värdighet skulle vara ledorden hos myndigheter och intresseorganisationer, men det låg en speciellt svensk tanke bakom. I folkhälsoarbetet fanns kopplingar tillbaka till nykterhetsrörelsens metodik, och även en inställning om att sex inte får skiljas från kärlek. Aids angår alla! Myndigheter, intresseorganisationer och läkarkåren samlades i Aidsdelegationen år 1985, då fanns det 330 fall i landet. Delegationen skulle uppnå enighet och fokusera på praktiskt genomförbara lösningar.
Den omfattande smittskyddslagstiftningen som infördes innebar registrering och spårning för att kartlägga alla sexuella kontakter den smittade haft. Ansvaret om att informera om smittan ligger på den smittade, till skillnad från många andra länder där ansvaret är delat, och även de osmittade skall informera sig och skydda sig.
Aids utlöste en av de första moderna moralpanikerna. Dagens Nyheter rapporterade den 10 oktober 1986 från bastuklubben Viking, där män uppgavs ha oskyddat och framförallt anonymt sex med varandra. Krav hördes på att ”stänga aidsbordellerna” och ”släcka den pyrande manliga djuriskheten”. Följden blev 1987 bastuklubbslagen, ett förbud mot att driva en verksamhet som underlättade sexuella kontakter. Ur smittskyddssynpunkt var bastuklubbslagen ingen framgång, men den satte tonen för smittskyddslagens utformning med nolltolerans och rapporteringsplikt.
Gayrörelsen var splittrad, skulle den bejaka lusten eller riskera ett bakslag från ett samhälle skräckslaget av hiv? Aids fångade gaykulturen mitt i ett skifte, garderoben hade precis öppnats även om homosexualitet fortfarande sågs som skamligt. Det kanske gjorde gaykulturen extra promiskuös och anonym vid tidpunkten.
Förbudet var ett slag mot bilden av Sverige som sexuellt frigjort, även om den bilden varit överdriven. Någon större bastuklubbskultur fanns egentligen inte, den första hade öppnat bara ett tiotal år före lagen. Tidningen QX berättar i ”Sagan om bastuklubbslagen” att tidigare hade bögarna haft sexuella möten på vanliga badhus, vilket personalen ofta såg mellan fingrarna med så länge det skedde undanskymt. Det var när gaykulturen ”kom ut” i samband med den sexuella revolutionen som motreaktionen kom. Gaysaunorna fick fylla tomrummet från badhusen. När bastuklubbslagen avskaffades 2004 så kom inte en ny våg av bastuklubbar. Gaykulturen hade blivit mer accepterad och behövde inte längre gamla tiders undanskymda mötesplatser.
Användningen av kondom gjorde sitt definitiva genombrott. Under ytan började attityderna kring sexualitet och kroppsvätskor att förändras. Hiv sågs inte som den enskildes sjukdom utan som en symbol för en sjuk livsstil, och det även inom gayrörelsen skriver Anna-Maria Sörberg i sin bok ”Det sjuka”. Kontakt med kroppsvätskor, som påverkats av kristendomens tabun, blev än mer laddat. Gummihandskarna spreds till läkare, poliser och andra som hanterade riskpersoner, och dagens närmast maniska användning av läkarsprit har sina rötter i rädslan för smitta.
Kraften i rädslan kom från okunskapen kring sjukdomen. Även forskarna verkade osäkra på hur hiv smittade. Var hiv ett resultat av gaykulturens utbrännande livsstil, av droger, eller var det genetiskt betingat till homosexuella män? Kunde man få Aids av kyssar eller på en offentlig toalett? Bar myggor på hiv? Vad var säker sex? Gick det att hålla en aidssjuk i handen, utan att själv bli smittad? Den malande rädslan för smittan har skildrats av Henning Mankell i novellen ”Mangoplantan”, då han testade sig hemma i trygga Ystad och väntade med fasa på provsvaret. Hans afrikanska vänner, som verkligen befann sig i fara, visste inte ens om att det fanns test.
En särskilt skrämmande sida av hiv är att det kan ta flera år innan sjukdomen uppvisar några symptom. Tre månader efter smittotillfället har halten av antikroppar i blodet gått upp till en sådan nivå att infektionen kan påvisas med de vanligast förekommande testerna. Ett relativt säkert provsvar kan fås redan inom fyra veckor. Viruset angriper T-hjälparcellerna som ingår i immunförsvaret. När immunförsvaret bryts ned av viruset kan det inte längre bekämpa vanliga infektioner. Det är detta tillstånd som kallas aids, och kännetecknas av cancersjukdomar som orsakas av virus som Kaposis sarkom, febersvettningar och svullna körtlar.
Rädslan spreds än mer när smitta upptäcktes från blodtransfusioner och blodplasma på svenska sjukhus. Minst 194 personer insjuknade då blodet inte testats. Runt om i Europa skedde liknande skandaler, med höga skadeståndsbelopp som betalades ut. En rädsla för blodstransfusioner spred sig, och än idag tillåts inte män som haft sex med män att ge blod.
Forskningens upptäckt av hiv kantades av bråk. När de första fallen registrerades bland homosexuella i San Francisco, så märkte läkarna Luc Montaigner och Françoise Barré-Sinoussi att afrikanska män i Paris också blev sjuka. De började ta prover på smittade lymfkörtlar och fann ett nytt retrovirus. De franska läkarna behövde jämföra retroviruset med de amerikanska forskningsrönen. Genom en förväxling så fick cancerforskaren Robert Gallo möjlighet att jämföra sina prover med de franska proverna, och fann samma retrovirus. Vem hade egentligen funnit retroviruset först? Hade Gallo stått bakom förväxlingen av proverna? Anklagelserna släpptes senare, men forskarbråket kostade värdefull tid.
En kompromiss 1987 gjorde att de två världsledande forskarna äntligen kunde börja arbeta tillsammans igen. Barré-Sinoussi och Montaigner delade på nobelpriset i medicin 2008 för sin upptäckt. Till sin besvikelse fick inte Gallo dela på priset, och Montaigner underströk hans betydelse ”det var viktigt att bevisa att Hiv orsakar Aids och Gallo spelade en mycket viktig roll i det. Jag är mycket ledsen för Robert Gallos skull”.
En viktig pusselbit i gåtan kring virusets ursprung fanns gömd i skit. Forskarna Eric Delaporte och Martine Peeters undersökte 1989 avföring från en schimpans på ett zoo, och fann ett virus som liknade hiv hos människor. De följande åren genomletade de Kameruns djungler på schimpansspillning för att kunna studera förekomsten av antikroppar. De upptäckte att schimpansen var det djur som tidigare burit på smittan, med de första spåren av HIV som spridits från apa till människa kom ifrån 1930-talet. Viruset hade förmodligen försvunnit om det inte funnit människan som värd.
Forskningen slog hål på myterna kring sjukdomen. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret. Hiv kan smitta genom oskyddade samlag, kontakt med smittat blod, återanvända kanyler, från mor till barn under graviditet, förlossning eller amning samt via blodtransfusioner och organ- och spermadonationer. Det finns inga belägg för smitta vid kyssar, även om hiv har upptäckts i saliv.
Risken att smittas beror på mängden virus i blodet. Enligt amerikanska smittskyddsinstitutet CDC är smittorisken vid ett analt samlag 50 på 10.000 för den som penetreras, risken vid ett vaginalt samlag är 5 på 10.000 för män och 10 på 10 000 för kvinnor. Vid oralsex på en hivpositiv man är risken att smittas 1 på 10.000 och omätbart låg vid oralsex med en hivpositiv kvinna.
Den globala sjukdomen aids passade in med ett alltmer globaliserat mediaklimat. Mycket av vändningen i debatten kring hiv kom genom att kändisar som skådespelaren Richard Gere och sångarna Bob Geldof och Bono från U2 engagerade sig tillsammans med aktivisterna. FN började samarbeta med musikkanalen MTV om att sprida information om hiv. Konst- och kulturvärlden hade drabbats hårt, som snart började att behandla hiv som tema. Välgörenhetsstiftelser som Sighstens vänner mot Aids ordnade modevisningar och samlade in pengar till forskningen. När Tom Hanks spelade aidssjuk advokat i Hollywoodfilmen ”Philadelphia” var hiv etablerat i samhällets huvudfåra.
Nu bytte sjukdomen åter ansikte. Det blev exotiskt och farlig, närmast lockande där det blickade ut från kvällspressens löpsedlar 1998. Fantombilden var av en attraktiv och vältränad man, inte så avvikande i den flytande nöjesvärld som bildats runt Stureplan på 90-talet. Mehdi Tayeb var den förste hivmannen. Tayeb togs in för förhör och släpptes, för att sedan försvinna ur landet. Då hade han haft sexuella kontakter med 102 kvinnor och två män. Droger, våldtäkt, bisexualitet och bedrägeri verkade passa in i allmänhetens uppfattningar om det vackra folket kring Stureplan. Bara en person i utredningen var smittad.
Det farliga nattlivet var kopplat till hotet utifrån. I tidningarna ringades problemet diskret in, ”smittats utanför Sverige”. Fast många svenska reser utomlands, på gott och ont, för att uppleva en friare sexualitet.
Smittspridningen fortsatte även bland drogbrukare som återanvände varandras smutsiga kanyler. Sveriges repressiva narkotikalagstiftning blockerar de program för sprutbyten som anordnats i många europeiska storstäder.
Utredningsföretaget Health Consumer Powerhouse rankande år 2009 Sveriges aidsvård i klass med Ungern och Bulgarien. Det är förstås tillgången som spökar, när väl vård ges är den av högsta klass, men även kriminaliseringen av hivsmitta är ett problem. Det var först 2004 som Högsta Domstolen började granska uppsåtet bakom smittan. Synen på att smitta är lika med en dödsdom finns kvar genom informationskravet. Lagen blandar ihop våld med frivillig sex och dömer efter brottsbalken, därför döms smitta som mord och dråp. Det stigmatiserar, gör många rädda för att testa sig och sprider en falsk känsla av trygghet.
Sexköpslagen skapar också problem då den minskat kontakterna mellan sexarbetare och sociala myndigheter. På den internationella hivkonferensen i Mexico City år 2008 utpekades Sverige som ökänt för att döma hivsmittade som brottslingar.
Själva omfattningen av epidemin kan vara svår att förstå, jag tänker fortfarande på Sighstens ord ”ta reda på fakta istället!”.
Jag lyssnar på professor Hans Rosling då han talar om Aids på konferensen TED. Det är lätt att smittas av stjärnföreläsarens entusiasm.
Den globala hiv-epidemin har nått en stabil nivå med en procent av den vuxna befolkningen smittad. Toppen nåddes redan 1996. Fortsatt lever mellan 30 till 36 miljoner människor i världen med hiv, men det beror på att de nu kan överleva i 10-15 år även i fattiga länder. I fattigare länder faller siffrorna av smittade, men det är för att sjuka dör då de inte får behandling. Efter två år är 60 procent ute ur behandling. Det är vården som är för dyr, inte medicinerna.
I tolv länder i Afrika söder om Sahara är sex procent eller mer av befolkningen smittad. Endast fyra procent av världens befolkning bor där, men där finns hälften av alla världens hivsmittade. Det finns stora skillnader mellan och inom afrikanska länder, många afrikanska länder har samma relativt låga nivåer som resten av världen.
Mycket av biståndet handlar om hiv och aids, och det påverkas av vilka lösningar som ses som önskvärda.”Bistånd används för att ge global charm åt våra älsklingsidéer” anser Hans Rosling. Det är meningslöst att ge människor dyra antivirala läkemedel om de sedan dör i lunginflammation för att de inte får antibiotika. Det är bättre att förebygga smittspridningen drastiskt.
Så sent som 1997 gick UNAIDS chef Peter Piot ut och varnade för en ny epidemi bland heterosexuella i Asien. Den kom inte. Enligt UNAIDS är problemet fattigdom och diskriminering, men i Afrika är aids en sjukdom för de relativt rika. Fattigdom påverkar tillgång till vård och prevention, med det bestämmer inte riskbeteenden. I Tanzania finns en smittofrekvens på 11 procent hos dem med högst inkomst, ned till 4 procent för dem med lägst.
Häromåret talade jag med den amerikanske smittskyddsprofessorn James Chin. Han är starkt tveksam till teorierna kring vidare spridning av hiv, ”i de flesta heterosexuella populationer är mönstren och frekvensen i partnerbytena inte tillräckliga för att upprätthålla epidemisk sexuell hivsmitta”. Livslånga äktenskap byttes ut mot seriell monogami. ”Det var mer politiskt korrekt att peka ut hela befolkningen”, anser Chin. Sedan år 2000 har uppskattningarna av antalet smittade fått skrivas ned, till och med halveras i länder som Kenya och Haiti.
Vad driver då hivsmittan? Malawi, ett litet land i södra Afrika ger ett förskräckande exempel. Aids, den vanligaste dödsorsaken, dödar 8 människor i timmen. I befolkningen på 14 miljoner lever 1 miljon med hiv. För den puritanske diktatorn Hastings Banda var aids tabu, det dröjde till först 1993 innan Malawi ens erkände problemet.
I statistiken skildras sexualiteten i ett djupt patriarkaliskt samhälle. Det anses som självklart att män skall kunna ha flera partners samtidigt och där kvinnor inte får vägra att ha sex.
Våldtäkt och övergrepp är vanliga, 20 procent av malawiskorna uppgav att de förlorade oskulden under tvång. Av alla vuxna har 40 procent flera sexpartners samtidigt. Hiv drabbar fyra gånger fler kvinnor i åldersgruppen 15-19 år, för att i åldrarna över 30 år drabba fler män än kvinnor. Fruar går i arv, även änkor vars män dött i aids. Våldsdåd förknippade med häxkonster är vanliga i Malawi, som att hugga av småpojkars penisar eller sex med en oskuld för att bli ren från hiv.
Är det en tidsfråga innan hiv börjar spridas bland heterosexuella tonåringar i Sverige på grund av oskyddade samlag och att man inte tar hiv på samma allvar som på 80-talet? En undersökning bland unga om hiv gjord av Sifo i år visar att 20 procent tror att hiv kan botas.
Mycket av debatten kring säker sex präglades, som folkhälsoforskaren Philip Alcabes påpekat, av överdriven rädsla och ren skräckpropaganda. Preventionen spelade liten roll för befolkningen som helhet, där fortsatte sexualvanorna att vara de samma.
I Sverige har cirka 8.200 fall av hivinfektion rapporterats, av vilka cirka 5.500 beräknas leva i landet idag. Sjukdomen har dock blivit vardag, ibland bryts tystnaden av nyheter kring vaccinforskningen, någon hivman eller dystra siffror från Afrika. Bromsmedicinerna kan hålla virushalten i blodet på en så låg nivå så att immunförsvaret inte slås ut och den smittade inte utvecklar aids. Smittsamheten vid en effektiv behandling minskar. Detta beror på att mängden virus i blodet minskar kraftigt och blir procentuellt så låg att smittrisken minskar.
Den förväntade livslängden för hivpositiva är i dag nästan lika hög som för hivnegativa. Det är med behandling möjligt att eliminera risken för att mödrar smittar sina ofödda barn. Rätt läkemedel och spermatvätt gör att hivpositiva män kan bli pappor utan att smitta mamma och barn. Sighsten Herrgård dog av komplikationer från infektioner av ett sådant slag vi inte ser längre i Sverige. På många håll bedrivs forskning i syfte att ta fram ett vaccin mot hiv. Det har visat sig vara svårt då viruset muterar mycket snabbt.
Det finns bland aktivister och myndigheter en oro för att om hiv åter blir en sjukdom som drabbar fattiga länder i Afrika, bi- och homosexuella män och sprutnarkomaner, så skulle förståelsen minska och läkemedelsindustrin inte vara lika intresserad av att forska. Det finns många andra globala hot som konkurrerar om resurserna. Bromsmedicinerna kommer också att behöva bli mer anpassade till individen för att förbättras. Kommer den offentliga vården att fortsätta betala de dyrare medicinerna?
Exemplen från Afrika och de sexuella minoriteterna i Sverige visar att utbildning och öppenhet kring sex och samlevnad inte leder till mer promiskuitet, snarare tvärtom. Avhållsamhet har oftast betonats, istället för återhållsamhet med vem och hur man har sex. Frigörelse och spänning ställdes mot närhet och gemenskap. Det är i konservativa, patriarkala samhällen med sin undanskymda sexualitet som omfattande spridning av hiv skett.
Som Sighsten sade, låt oss fortsätta ”ta reda på fakta istället”.
Teknologin utökade staternas räckvidd. Tidigare statsbildningar handlade mest om att samla in skatterna. Härskaren kunde inte ständigt ha kontrollen över hela sitt rike. Trupper sändes in när skatter inte kom eller ett uppror var i görningen, men den ingående kontrollen för ett modernt folkmord hade de inte.
Så kom 1900-talets teknik med hålkortsmaskiner som kunde hålla reda på hur många som mördades i Auschwitz, med radio som hetsade till folkmord i Rwanda och med general Kalashnikovs gevär AK47 som än idag är ett dödens verktyg runt om i världen.
Läs mer i Ondskans maskiner, nydanande vetenskap och modern teknik i folkmordets tjänst i Kulturmagasinet Voltaire, tema: folkmord för oktober/november 2009.
