måndag 15 april 2013

Blodets pest, AIDS

Artikeln publicerades på hemsidan för Kulturmagasinet Voltaire, den 1 december 2009

Det började med Anslagstavlan, public services ersättning för reklam-TV. Där mötte jag blodets pest för första gången. Aids var sjukdomen som skulle döda mer än 30 miljoner människor, slå samhällen i spillror och lägga in en ny dimension av rädsla och äckel kring sex och kroppsvätskor. Det var också en pest som skulle byta ansikte många gånger.

Det första Aidsfallet i Sverige hade upptäckts redan 1982, en svensk som smittats i USA, men sedan hade sjukdomen försvunnit in i garderoben tillsammans med den gayvärld som verkade drabbas av sjukdomen.

Det första ansiktet pesten visade var tärt, men stiligt. Med allvarlig stämma så drog Sighsten Herrgård en av de många vitsar som gick om honom; ”vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är därför att han snart skall gå bort. Det vi är rädda för, det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället!”.



Det var en chock, blandningen av självironi och allvar gav genomslag i ett betydligt mindre medievant Sverige.

Sighsten Herrgård var en framstående modedesigner som vunnit internationella priser med sina unisexkläder. Omskriven och uppmärksammad, levde han ett internationellt jet set liv, och arbetade som modellpappa i det tidiga 80-talets nyfunna öppenhet och internationalisering. Sighsten var också bisexuell. Den 30 juli 1987 höll han en dramatisk och känsloladdad presskonferens när han berättade om sin sjukdom. Hiv fick ett ansikte.

Den farliga sjukdomen kunde drabba vem som helst, inte bara någon undanskymd riskgrupp eller folk i länder långt borta. Sighsten Herrgård var modig som kom ut, och han fortsatte att med kraft engagera sig för att sprida kunskap. Aids drabbade många framstående män i offentligheten, men få vågade eller orkade ta steget ut även om de smittats. Mot alla odds levde Sighsten i två år till.

Hiv var den första postmoderna epidemin. Läkarkåren hade blivit van vid antibiotikans trygghet för att bota smittsamma infektioner. Nu fanns ingen bot. Medierna visade före- och efterbilder, där Aids på några månader förvandlade friska och starka till sjuka och svaga vrak.

Flera globala larm kom samtidigt; kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, det ständiga hotet från ett atomkrig mellan supermakterna, säldöden, skogsdöden och hålet i ozonlagret. Rädslan för epidemin fick extrema reaktioner. ”I det som händer ligger det väckelse”, skrev den kristna tidningen Dagen på ledarplats när det första svenska dödsfallet kom. Intrycken från den lössläppta sexualiteten på 60-talet var fortfarande stark, ”naturen själv slår tillbaka mot ett sådant levnadssätt”, predikade Dagen. Rädslan fick även grepp om enskilda läkare som rekommenderade både obligatoriska Hivtester varje halvår för alla över 15 år, samt varningstatueringar och karantänsläger för de smittade.

När vi ser kroppsvätskor blir vi oroliga, äcklade och rädda. Kroppsvätskorna skall vara inuti oss, om de syns utanför kroppen har oftast något gått fel. Det avspeglas i att många religioner finner kroppsvätskorna orena. Känslorna blandades också med tabun kring sexualiteten, särskilt den då långt mer okända och fruktade homosexualitet.

Det är lätt att blicka tillbaka och sätta sig till doms, i tider av epidemier så ställs frågor om mänskliga rättigheter mot samhällsansvar och allmänprevention på sin spets. Fördomar blandades med rädsla och politiska strömningar. Tillsammans piskade de upp en känsla av oberäkneliga och allomfattande faror, som känns igen från vår tids klimathot, svininfluensa och finanskris. Något måste vara fel med samhället om dessa plågor drabbar det.

Det officiella Sverige, med socialminister Gertrud Sigurdsen i spetsen, tog tydligt avstånd från extremismen. Humanism, värme och värdighet skulle vara ledorden hos myndigheter och intresseorganisationer, men det låg en speciellt svensk tanke bakom. I folkhälsoarbetet fanns kopplingar tillbaka till nykterhetsrörelsens metodik, och även en inställning om att sex inte får skiljas från kärlek. Aids angår alla! Myndigheter, intresseorganisationer och läkarkåren samlades i Aidsdelegationen år 1985, då fanns det 330 fall i landet. Delegationen skulle uppnå enighet och fokusera på praktiskt genomförbara lösningar.

Den omfattande smittskyddslagstiftningen som infördes innebar registrering och spårning för att kartlägga alla sexuella kontakter den smittade haft. Ansvaret om att informera om smittan ligger på den smittade, till skillnad från många andra länder där ansvaret är delat, och även de osmittade skall informera sig och skydda sig.

Aids utlöste en av de första moderna moralpanikerna. Dagens Nyheter rapporterade den 10 oktober 1986 från bastuklubben Viking, där män uppgavs ha oskyddat och framförallt anonymt sex med varandra. Krav hördes på att ”stänga aidsbordellerna” och ”släcka den pyrande manliga djuriskheten”. Följden blev 1987 bastuklubbslagen, ett förbud mot att driva en verksamhet som underlättade sexuella kontakter. Ur smittskyddssynpunkt var bastuklubbslagen ingen framgång, men den satte tonen för smittskyddslagens utformning med nolltolerans och rapporteringsplikt.

Gayrörelsen var splittrad, skulle den bejaka lusten eller riskera ett bakslag från ett samhälle skräckslaget av hiv? Aids fångade gaykulturen mitt i ett skifte, garderoben hade precis öppnats även om homosexualitet fortfarande sågs som skamligt. Det kanske gjorde gaykulturen extra promiskuös och anonym vid tidpunkten.

Förbudet var ett slag mot bilden av Sverige som sexuellt frigjort, även om den bilden varit överdriven. Någon större bastuklubbskultur fanns egentligen inte, den första hade öppnat bara ett tiotal år före lagen. Tidningen QX berättar i ”Sagan om bastuklubbslagen” att tidigare hade bögarna haft sexuella möten på vanliga badhus, vilket personalen ofta såg mellan fingrarna med så länge det skedde undanskymt. Det var när gaykulturen ”kom ut” i samband med den sexuella revolutionen som motreaktionen kom. Gaysaunorna fick fylla tomrummet från badhusen. När bastuklubbslagen avskaffades 2004 så kom inte en ny våg av bastuklubbar. Gaykulturen hade blivit mer accepterad och behövde inte längre gamla tiders undanskymda mötesplatser.

Användningen av kondom gjorde sitt definitiva genombrott. Under ytan började attityderna kring sexualitet och kroppsvätskor att förändras. Hiv sågs inte som den enskildes sjukdom utan som en symbol för en sjuk livsstil, och det även inom gayrörelsen skriver Anna-Maria Sörberg i sin bok ”Det sjuka”. Kontakt med kroppsvätskor, som påverkats av kristendomens tabun, blev än mer laddat. Gummihandskarna spreds till läkare, poliser och andra som hanterade riskpersoner, och dagens närmast maniska användning av läkarsprit har sina rötter i rädslan för smitta.

Kraften i rädslan kom från okunskapen kring sjukdomen. Även forskarna verkade osäkra på hur hiv smittade. Var hiv ett resultat av gaykulturens utbrännande livsstil, av droger, eller var det genetiskt betingat till homosexuella män? Kunde man få Aids av kyssar eller på en offentlig toalett? Bar myggor på hiv? Vad var säker sex? Gick det att hålla en aidssjuk i handen, utan att själv bli smittad? Den malande rädslan för smittan har skildrats av Henning Mankell i novellen ”Mangoplantan”, då han testade sig hemma i trygga Ystad och väntade med fasa på provsvaret. Hans afrikanska vänner, som verkligen befann sig i fara, visste inte ens om att det fanns test.

En särskilt skrämmande sida av hiv är att det kan ta flera år innan sjukdomen uppvisar några symptom. Tre månader efter smittotillfället har halten av antikroppar i blodet gått upp till en sådan nivå att infektionen kan påvisas med de vanligast förekommande testerna. Ett relativt säkert provsvar kan fås redan inom fyra veckor. Viruset angriper T-hjälparcellerna som ingår i immunförsvaret. När immunförsvaret bryts ned av viruset kan det inte längre bekämpa vanliga infektioner. Det är detta tillstånd som kallas aids, och kännetecknas av cancersjukdomar som orsakas av virus som Kaposis sarkom, febersvettningar och svullna körtlar.

Rädslan spreds än mer när smitta upptäcktes från blodtransfusioner och blodplasma på svenska sjukhus. Minst 194 personer insjuknade då blodet inte testats. Runt om i Europa skedde liknande skandaler, med höga skadeståndsbelopp som betalades ut. En rädsla för blodstransfusioner spred sig, och än idag tillåts inte män som haft sex med män att ge blod.

Forskningens upptäckt av hiv kantades av bråk. När de första fallen registrerades bland homosexuella i San Francisco, så märkte läkarna Luc Montaigner och Françoise Barré-Sinoussi att afrikanska män i Paris också blev sjuka. De började ta prover på smittade lymfkörtlar och fann ett nytt retrovirus. De franska läkarna behövde jämföra retroviruset med de amerikanska forskningsrönen. Genom en förväxling så fick cancerforskaren Robert Gallo möjlighet att jämföra sina prover med de franska proverna, och fann samma retrovirus. Vem hade egentligen funnit retroviruset först? Hade Gallo stått bakom förväxlingen av proverna? Anklagelserna släpptes senare, men forskarbråket kostade värdefull tid.

En kompromiss 1987 gjorde att de två världsledande forskarna äntligen kunde börja arbeta tillsammans igen. Barré-Sinoussi och Montaigner delade på nobelpriset i medicin 2008 för sin upptäckt. Till sin besvikelse fick inte Gallo dela på priset, och Montaigner underströk hans betydelse ”det var viktigt att bevisa att Hiv orsakar Aids och Gallo spelade en mycket viktig roll i det. Jag är mycket ledsen för Robert Gallos skull”.

En viktig pusselbit i gåtan kring virusets ursprung fanns gömd i skit. Forskarna Eric Delaporte och Martine Peeters undersökte 1989 avföring från en schimpans på ett zoo, och fann ett virus som liknade hiv hos människor. De följande åren genomletade de Kameruns djungler på schimpansspillning för att kunna studera förekomsten av antikroppar. De upptäckte att schimpansen var det djur som tidigare burit på smittan, med de första spåren av HIV som spridits från apa till människa kom ifrån 1930-talet. Viruset hade förmodligen försvunnit om det inte funnit människan som värd.

Forskningen slog hål på myterna kring sjukdomen. Hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret. Hiv kan smitta genom oskyddade samlag, kontakt med smittat blod, återanvända kanyler, från mor till barn under graviditet, förlossning eller amning samt via blodtransfusioner och organ- och spermadonationer. Det finns inga belägg för smitta vid kyssar, även om hiv har upptäckts i saliv.

Risken att smittas beror på mängden virus i blodet. Enligt amerikanska smittskyddsinstitutet CDC är smittorisken vid ett analt samlag 50 på 10.000 för den som penetreras, risken vid ett vaginalt samlag är 5 på 10.000 för män och 10 på 10 000 för kvinnor. Vid oralsex på en hivpositiv man är risken att smittas 1 på 10.000 och omätbart låg vid oralsex med en hivpositiv kvinna.

Den globala sjukdomen aids passade in med ett alltmer globaliserat mediaklimat. Mycket av vändningen i debatten kring hiv kom genom att kändisar som skådespelaren Richard Gere och sångarna Bob Geldof och Bono från U2 engagerade sig tillsammans med aktivisterna. FN började samarbeta med musikkanalen MTV om att sprida information om hiv. Konst- och kulturvärlden hade drabbats hårt, som snart började att behandla hiv som tema. Välgörenhetsstiftelser som Sighstens vänner mot Aids ordnade modevisningar och samlade in pengar till forskningen. När Tom Hanks spelade aidssjuk advokat i Hollywoodfilmen ”Philadelphia” var hiv etablerat i samhällets huvudfåra.

Nu bytte sjukdomen åter ansikte. Det blev exotiskt och farlig, närmast lockande där det blickade ut från kvällspressens löpsedlar 1998. Fantombilden var av en attraktiv och vältränad man, inte så avvikande i den flytande nöjesvärld som bildats runt Stureplan på 90-talet. Mehdi Tayeb var den förste hivmannen. Tayeb togs in för förhör och släpptes, för att sedan försvinna ur landet. Då hade han haft sexuella kontakter med 102 kvinnor och två män. Droger, våldtäkt, bisexualitet och bedrägeri verkade passa in i allmänhetens uppfattningar om det vackra folket kring Stureplan. Bara en person i utredningen var smittad.

Det farliga nattlivet var kopplat till hotet utifrån. I tidningarna ringades problemet diskret in, ”smittats utanför Sverige”. Fast många svenska reser utomlands, på gott och ont, för att uppleva en friare sexualitet.

Smittspridningen fortsatte även bland drogbrukare som återanvände varandras smutsiga kanyler. Sveriges repressiva narkotikalagstiftning blockerar de program för sprutbyten som anordnats i många europeiska storstäder.

Utredningsföretaget Health Consumer Powerhouse rankande år 2009 Sveriges aidsvård i klass med Ungern och Bulgarien. Det är förstås tillgången som spökar, när väl vård ges är den av högsta klass, men även kriminaliseringen av hivsmitta är ett problem. Det var först 2004 som Högsta Domstolen började granska uppsåtet bakom smittan. Synen på att smitta är lika med en dödsdom finns kvar genom informationskravet. Lagen blandar ihop våld med frivillig sex och dömer efter brottsbalken, därför döms smitta som mord och dråp. Det stigmatiserar, gör många rädda för att testa sig och sprider en falsk känsla av trygghet.

Sexköpslagen skapar också problem då den minskat kontakterna mellan sexarbetare och sociala myndigheter. På den internationella hivkonferensen i Mexico City år 2008 utpekades Sverige som ökänt för att döma hivsmittade som brottslingar.

Själva omfattningen av epidemin kan vara svår att förstå, jag tänker fortfarande på Sighstens ord ”ta reda på fakta istället!”.

Jag lyssnar på professor Hans Rosling då han talar om Aids på konferensen TED. Det är lätt att smittas av entusiasmen hos stjärnföreläsaren.

Den globala hiv-epidemin har nått en stabil nivå med en procent av den vuxna befolkningen smittad. Toppen nåddes redan 1996. Fortsatt lever mellan 30 till 36 miljoner människor i världen med hiv, men det beror på att de nu kan överleva i 10-15 år även i fattiga länder. I fattigare länder faller siffrorna av smittade, men det är för att sjuka dör då de inte får behandling. Efter två år är 60 procent ute ur behandling. Det är vården som är för dyr, inte medicinerna.

I tolv länder i Afrika söder om Sahara är sex procent eller mer av befolkningen smittad. Endast fyra procent av världens befolkning bor där, men där finns hälften av alla världens hivsmittade. Det finns stora skillnader mellan och inom afrikanska länder, många afrikanska länder har samma relativt låga nivåer som resten av världen.

Mycket av biståndet handlar om hiv och aids, och det påverkas av vilka lösningar som ses som önskvärda.”Bistånd används för att ge global charm åt våra älsklingsidéer” anser Hans Rosling. Det är meningslöst att ge människor dyra antivirala läkemedel om de sedan dör i lunginflammation för att de inte får antibiotika. Det är bättre att förebygga smittspridningen drastiskt.

Så sent som 1997 gick UNAIDS chef Peter Piot ut och varnade för en ny epidemi bland heterosexuella i Asien. Den kom inte. Enligt UNAIDS är problemet fattigdom och diskriminering, men i Afrika är aids en sjukdom för de relativt rika. Fattigdom påverkar tillgång till vård och prevention, med det bestämmer inte riskbeteenden. I Tanzania finns en smittofrekvens på 11 procent hos dem med högst inkomst, ned till 4 procent för dem med lägst.

Häromåret talade jag med den amerikanske smittskyddsprofessorn James Chin. Han är starkt tveksam till teorierna kring vidare spridning av hiv, ”i de flesta heterosexuella populationer är mönstren och frekvensen i partnerbytena inte tillräckliga för att upprätthålla epidemisk sexuell hivsmitta”. Livslånga äktenskap byttes ut mot seriell monogami. ”Det var mer politiskt korrekt att peka ut hela befolkningen”, anser Chin. Sedan år 2000 har uppskattningarna av antalet smittade fått skrivas ned, till och med halveras i länder som Kenya och Haiti.

Vad driver då hivsmittan? Malawi, ett litet land i södra Afrika ger ett förskräckande exempel. Aids, den vanligaste dödsorsaken, dödar 8 människor i timmen. I befolkningen på 14 miljoner lever 1 miljon med hiv. För den puritanske diktatorn Hastings Banda var aids tabu, det dröjde till först 1993 innan Malawi ens erkände problemet.

I statistiken skildras sexualiteten i ett djupt patriarkaliskt samhälle. Det anses som självklart att män skall kunna ha flera partners samtidigt, och där kvinnor inte får vägra sex.

Våldtäkt och övergrepp är vanliga, 20 procent av malawiskorna uppgav att de förlorade oskulden under tvång. Av alla vuxna har 40 procent flera sexpartners samtidigt. Hiv drabbar fyra gånger fler kvinnor i åldersgruppen 15-19 år, för att i åldrarna över 30 år drabba fler män än kvinnor. Fruar går i arv, även änkor vars män dött i aids. Våldsdåd förknippade med häxkonster är vanliga i Malawi, som att hugga av småpojkars penisar eller sex med en oskuld för att bli ren från hiv.

Är det en tidsfråga innan hiv börjar spridas bland heterosexuella tonåringar i Sverige på grund av oskyddade samlag och att man inte tar hiv på samma allvar som på 80-talet? En undersökning bland unga om hiv gjord av Sifo i år visar att 20 procent tror att hiv kan botas.

Mycket av debatten kring säker sex präglades, som folkhälsoforskaren Philip Alcabes påpekat, av överdriven rädsla och ren skräckpropaganda. Preventionen spelade liten roll för befolkningen som helhet, där fortsatte sexualvanorna att vara de samma.

I Sverige har cirka 8.200 fall av hivinfektion rapporterats, av vilka cirka 5.500 beräknas leva i landet idag. Sjukdomen har dock blivit vardag, ibland bryts tystnaden av nyheter kring vaccinforskningen, någon hivman eller dystra siffror från Afrika. Bromsmedicinerna kan hålla virushalten i blodet på en så låg nivå så att immunförsvaret inte slås ut och den smittade inte utvecklar aids. Smittsamheten vid en effektiv behandling minskar. Detta beror på att mängden virus i blodet minskar kraftigt och blir procentuellt så låg att smittrisken minskar.

Den förväntade livslängden för hivpositiva är i dag nästan lika hög som för hivnegativa. Det är med behandling möjligt att eliminera risken för att mödrar smittar sina ofödda barn. Rätt läkemedel och spermatvätt gör att hivpositiva män kan bli pappor utan att smitta mamma och barn. Sighsten Herrgård dog av komplikationer från infektioner av ett sådant slag vi inte ser längre i Sverige. På många håll bedrivs forskning i syfte att ta fram ett vaccin mot hiv. Det har visat sig vara svårt då viruset muterar mycket snabbt.

Det finns bland aktivister och myndigheter en oro för att om hiv åter blir en sjukdom som drabbar fattiga länder i Afrika, bi- och homosexuella män och sprutnarkomaner, så skulle förståelsen minska och läkemedelsindustrin inte vara lika intresserad av att forska. Det finns många andra globala hot som konkurrerar om resurserna. Bromsmedicinerna kommer också att behöva bli mer anpassade till individen för att förbättras. Kommer den offentliga vården att fortsätta betala de dyrare medicinerna?

Exemplen från Afrika och de sexuella minoriteterna i Sverige visar att utbildning och öppenhet kring sex och samlevnad inte leder till mer promiskuitet, snarare tvärtom. Avhållsamhet har oftast betonats, istället för återhållsamhet med vem och hur man har sex. Frigörelse och spänning ställdes mot närhet och gemenskap. Det är i konservativa, patriarkala samhällen med sin undanskymda sexualitet som omfattande spridning av hiv skett.

Som Sighsten sade, låt oss fortsätta ”ta reda på fakta istället”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intressant

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...