söndag 21 april 2013

Ingen kommer undan Cthuhlu

Den första och enklaste känslan vi finner i det mänskliga sinnet är nyfikenheten
Edmund Burke

Mänsklighetens äldsta och starkaste känsla är fruktan, och den äldsta och starkaste sortens fruktan är fruktan för det okända
Howard Phillips Lovecraft

Artikeln har publicerats på hemsidan för Kulturmagasinet Voltaire, den 15 juni 2010

Han är grön, han är gigantisk, han är slemmig, han bringar fram världens undergång.

Han sover en dödlös sömn i en stad på havets botten, tills dess stjärnorna står rätt. Han föraktar fysikens lagar, är överstepräst i en egen religion, och älskas av både språkbesatta litteraturvetare och skräckhungriga nördar. Han upplevs både som fasansfullt äcklig och rörande gullig.

Han är Cthuhlu, den besynnerlige författaren Howard Phillips Lovecrafts (1890-1937) skapelse. HP Lovecraft skrev bara en berättelse om monstret. Under det mesta av berättelsen så sover Cthuhlu, ändå har detta monster lämnat ett djupt avtryck i våra dagars litteratur och populärkultur. Ett intryck så djupt, att samtidens skräcklitteratur sannolikt inte skulle se ut som den gör utan Cthuhlu.

Novellen The Call of Cthuhlu (Cthuhlus lockrop) skrevs 1926. Den är för sin längd en rätt komplicerad berättelse, som presenteras som ett manuskript funnet i dödsboet efter antropologen Francis Wayland Thurston. Berättelsen går ut på att Thurston läser om de mystiska efterforskningar som hans farbror, professor George Gammell Angell, gjorde innan han blev dödad i en mystisk olycka. Professor Angell hade funnit en underlig staty av okänt i en butik. Vem eller vad statyn föreställer är svårt att riktigt avgöra, en varelse liknande en blandning mellan en uppsvälld människa med fjäll och klor, en köttig massa av tentakler istället för mun och med små fladdermusliknande vingar på ryggen. Statyn skulpterades efter att konstnären sett varelsen i sina mardrömmar och blivit vansinnig. Varelsen bodde i en stad av gigantiska mått, byggd av väldiga stenblock och med monoliter som hänger fritt i luften, och indräkt i grönt slem och fasa. Professor Angell kopplar händelsen till liknande vansinnesutbrott runt om i världen vid samma tidpunkt, och drivs av sin nyfikenhet att söka efter liknande statyer.

Händelserna verkar ha en koppling till en historia Angell hört talas om många år tidigare, då en poliskommissarie Legrasse visade honom en liknande staty på en arkeologisk forskningskonferens. Kommissarie Legrasse hade beslagtagit statyn från en voodookult i Louisianas träskmarker. Kulten offrade kvinnor och barn, och bestod av utfattiga och degenererade mulatter. De hade kallat avgudabilden för den store Cthuhlu, en gud som vandrade på jorden före människans tidsålder och som visade sig i mörka drömmar för sektmedlemmarna. Nu sades Cthuhlu vila i ett tillstånd mellan dröm och död i en stad på havets botten, men när stjärnorna stod rätt skulle han vakna. Då förtär Cthuhlu människornas sinnen och slukar världen, men sektmedlemmarna hoppades att kunna blidka honom med människooffer och mässande på ett obegripligt språk. Arkeologerna på konferensen kunde inte svara på Legrasses frågor, men en av professor Angells kollegor tyckte sig se likheter med en djävulsdyrkarkult bland eskimåerna på Grönland.

Thurston förstår att hans farbror Angell nog inte dog i en olycka, utan måste ha blivit mördad för sin kunskap om Cthuhlu-kulten. Den sista biten i den rysliga berättelsen fogas av en tidningsartikel om en ensam överlevande från skonaren Emma, den norske sjömannen Gustaf Johansen. Emma hade sjunkit efter en strid i Stilla havet med infödingar som vaktade en dittills okänd ö. Thurston försöker finna Johansen i Oslo, men han redan blivit mördad. Bland hans kvarlevor återfinns berättelsen om hur Emmas besättning landsteg på ö där den fruktansvärda staden R'lyeh ligger, indränkt i slem, lera och gjord i ett okänt material med obeskrivliga geometriska former. Cthuhlu vaknar till lite grann ur sin sömn och slukar hela besättningen. Johansen beskriver Cthuhlu som ”tinget som inte kan beskrivas”, när det väldiga monstret väller fram ur en portspringa. Johansen lyckas ta sig tillbaka till båten och kör i jakten över Cthuhlu med den. Cthuhlu överlever att bli delad på mitten av båten, men återgår till sin djupa sömn. Thurston avslutar sin berättelse med att han vet för mycket, och att Cthuhlu-kulten nog snart kommer att finna honom. Åtminstone är mänskligheten skenbart trygg i sin okunnighet, tills nästa gång Cthuhlu vaknar.

Lovecraft föddes in i en gammal fin familj i Providence, Rhode Island. Han levde ett bohemiskt liv, ofta isolerad, efter ett nervsammanbrott i artonårsåldern. Under sitt korta liv blev han främst publicerad i den tidens kioskmagasin, tryckta för en enklare spänningssökande publik. I dag utges han i den prestigefyllda bokserien Penguin Classics och omnämns av den litterära kritikens högdjur som Umberto Eco och Harold Bloom.

Lovecraft har kallats för ”skräckens Kopernikus”. Han vände på genrens världsbild på samma sätt som 1500-tals astronomen vände på solsystemet. Skräck handlade innan Lovecraft om något skrämmande och mystiskt, men ändå personligt och i viss mån begripligt. Kallt stål skrämmer trollet, vitlöken håller vampyren ute, silverkulor dödar varulven. Djävulen var farlig, men hade ett syfte med sina frestelser som gick att förstå. Han förde skräcken från den övernaturliga till det okända.

Lovecraft ter sig säregen i sin stil då man på hans tid inte gjorde skillnad mellan vad som idag kallas skräck, science fiction och fantasy. Just specialiseringen i olika genrer har hjälpt till att göra Lovecraft mer framstående som skräckförfattare.

Han är en författares författare. Språkekvilibristen Jorge Luis Borges har skrivit en novell till hans minne och den franska litteraturens enfant terrible Michel Houellebecq gav ut en essäbok om Lovecraft. Beatniken William S. Burroughs, punklegenden Patti Smith, Neil Gaiman och Alan Moore är några av dem som har Lovecraft att tacka för mycket. Berättelserna känns igen även i det Maine som Stephen King beskriver, Ridley Scotts film Alien eller Dan Browns konspirationer i Da Vincikoden. Lovecrafts världsbygge fortsätter att utöva ett stort inflytande över hela världen inom litteratur, film, musik, dataspel som inspiration åt hängivna läsare och uttolkare.

Lovecrafts berättelser samlades ihop under ett genomgripande tema, den så kallade Cthulhu-mytologin. Mytologin berättar om att universum och naturlagarna är fullständigt likgiltiga inför mänskligheten. Det finns varelser som ofattbara för oss, då människan inte har full kunskap om vare sig världens natur eller historia. Det är bara en tidsfråga tills att ofattbart kraftiga varelser från andra delar av universum kan bryta igenom verklighetens tunna slöja och krossa vardagen.

Skärvor av kunskapen om dessa varelser lever kvar hos degenererade folkspillror och i bibliotek med förbjudna böcker som Lovecraft och hans författarvänner med förtjusning fantiserade ihop, som Necronomicon av den galne araben Abdul Al-Hazred, Unaussprechlichen Kulten av von Juntz, eller De Vermis Mysteriis.

Cthuhlu skrevs under en tid då många rycktes upp från sin rötter, sin tro och trygghet. Många konstnärer och författare försökte ge gestalt åt den lika oroliga som dynamiska brytningstiden mellan resterna av 1800-talets borgerliga konventioner och det moderna massamhällets fragmenterade virrvarr och byråkratiska anonymitet. Alienation och excentricitet var ledorden för namn som Franz Kafka, Hermann Hesse, Elias Canetti och Samuel Beckett. Första världskrigets vansinne hade rubbat tron på att mänskligheten styrde sitt öde. De välbekanta monstren från romantiken och folktron försvann in i industrialismens och massamhällets anonymitet.

Inspirationen till själva berättelsen om Cthuhlu fick HP Lovecraft från The Kraken, en dikt av den engelske poeten Alfred Tennyson (han som skrev Nyårsklockorna) om en legend bland norska fiskare att ett bläckfiskliknande sjömonster sover på havets botten. Tennyson tolkade Krakens uppvaknande ur djupet som en symbol för världens undergång.

Lovecraft var en materialist som noga följde naturvetenskapens utvecklingar. Själv trodde han inte på vare sig gudar eller monster. Meningslösheten i tillvaron som darwinismen och den nya fysiken verkade peka på var dock känslomässigt störande för Lovecraft, precis som för många andra i hans samtid.

HP Lovecraft var rasist, även för att vara amerikan i början av 1900-talet. Det var en tid då många såg rasbiologin som vetenskaplig. Rasismen var en del av hans tema om mänsklighetens förfall. Upplysningstidens England var enligt honom mänsklighetens kulturella höjdpunkt, som han identifierade sig starkt med. Invandringen till USA och försöken att assimilera invandringen genom rasblandning skulle leda till att det som återstod av förnuft och kulturell förfining skulle gå under. Mycket av rädslan av förfallet är inte främst riktat mot de underlägsna raserna, som upptäckten att man är själv är en av dem. Lovecrafts far dog galen av syfilis, och Lovecraft kan själv ha drabbats av faderns sjukdom.

En viktig bit av Lovecrafts myt är lånad från teosofin. Teosofin var en lära som försökte blanda darwinismen med hinduismens mytologi. Mediet Helena Blavatsky framhöll att över årmiljonerna hade flera sorters intelligenta varelser levt och dött på vår planet. Dessa arter förföll från ren ande till ren materia. Vår mänsklighet, den femte i ordningen, är den lägst stående och minst andliga hittills. I början av 1900-talet fick teosofin ett förvånansvärt stort inflytande på många intellektuella och än idag är teosofin grunden för mycket i New Age och alternativrörelsen. Lovecraft var kritisk mot teosofin, men lekte med dess teman i sin litteratur.

En annan av hans berättelser, Vid vansinnets berg, handlar om en vetenskaplig expedition till Antarktis som upptäcker rymdvarelser som bott länge på jorden. Här finns välkända teman som mysterier på Antarktis, forntida astronauter, nedtystade hemligheter, samt utomjordiska experiment som omvandlar Frankensteins monster till en genmanipulerad skapelse.

Hans bästa berättelser är de som står precis på gränsen mellan det normala och det fasansfulla. Lovecrafts verkliga styrka är ge den moderna känslan av otrygghet en mystisk och poetisk tolkning. Inte fruktan för det okända, utan en malande skräck för det som man egentligen alltid känt till.

När vi idag läser brevväxlingen mellan Lovecraft och hans författarkrets känns de underligt lika dagens bloggare. De läser och recenserar varandra, lånar karaktärer och händelser, och skriver om slutet på varandras berättelser. Ibland tar de med varandra i berättelserna, under någon tunn fernissa, och låter skojfriskt de andra dö på ohyggliga sätt. Det är ibland svårt att se vad i en berättelse som skrivits av Lovecraft, August Derleth, Robert Bloch (som senare skrev Psycho) eller Robert E. Howard (Conan Barbarens skapare).

Efter Lovecrafts död hamnade hans verk i händerna på August Derleth som gav urskiljningslöst ut vartenda ord som Lovecraft skrivit, även ungdomsverk och misslyckanden. Derleth fyllde på antologierna med hyllningar och imitationer och skötte Lovecrafts författarskap som en blandning mellan religiös sekt och ungdomsförening. År 1945 uttalade den amerikanska litterära kritikens nestor Edmund Wilson sin dödsdom “Lovecraftsekten fruktar jag befinner sig på en än mer barnslig nivå än Sherlock Holmes-beundrarna”. Det bestämde den seriösa kritikens inställning under lång tid framöver. Dödsstöten för ett författarskap kan vara att ha sina egna beundrare som okritiska redaktörer och förläggare.

På senare tid har Cthuhlu blivit en populärkulturell ikon och det skämtas rätt friskt med honom. Otaliga gulliga små dockor görs av den kosmiska fasan, och hans brutala nihilism tillskrivs en närmast godmodig personlighet. Lovecraft hade nog gillat ironin, de kosmiska fasorna blir sakta men säkert en del av vardagen.



Vi och Cthuhlu har fängelset gemensamt. Han sin vattniga grav, vi vår egen lilla del av universum med våra små kunskaper. Den människa som ser tillvaron tydligt kan ändå inte göra något åt det, fast med den kunskapen blir inget som förr igen. Deprimerande? Jämför det hur darwinismen ser på människans utveckling. Där finns inte ett syfte med vår utveckling, bara slumpmässiga förändringar som rensas ut över lång tid i mötet med miljön.

Tänk om fysikerna har rätt? Tänk om kvantmekaniken stämmer? Det borde egentligen vara en revolution för hur vi tänker på världen i klass med Kopernikus och Charles Darwins. Om vi tar 1900-talets fysik på allvar, så kan vi inte tänka att föremål befinner sig på ett fast ställe. En stol finns där bara när du sitter på den, när den interagerar med något annat, och då har stolen bara den positionen jämfört med dig. Stolen saknar fortfarande position jämfört med allt annat i världen.

Det är Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken som fysikern Niels Bohr gjorde. Oftast brukar en brasklapp stoppas in om att kvantmekaniken bara gäller på atomskalan, fast världen är kvantmekanisk till sin natur. Det är en världsbild även fysiker kan ha svårt för. Vissa tycker att den gör fysiken till filosofisk spekulation och använder bara kvantmekanikens resultat utan att tolka dem. Albert Einstein förkastade kvantmekaniken med orden ”Gud spelar inte tärning” med universum. Fast även Einsteins relativitetsteori uttrycker att en fråga som "vad händer just nu på en främmande planet?" är betydelselös. Det finns inget "just nu" i universum, ändå så uppfattar vi världen som att det finns en gemensam klocka för hela universum som håller en fast nutid.

När vi talar om tid och rum, använder vi koncept som vi människor har utvecklat i vår egen omgivning av låg hastighet och låg energi. Mer kan vi inte uppfatta, ungefär som en insekt på gräsmattan bara ser grässtrån och barr. Många av de teorier som fysiken lägger fram har inte bara problemet att de är svåra att undersöka i experiment, men även att de begränsas av att forskarna formulerar dem från en världsbild som inte riktigt kan greppa kvantmekanik och relativitet.

Den moderna skräcken är medvetenheten om att världsproblemen har djupa och svårbegripliga orsaker. De går inte att lösa i en handvändning, och ofta ger mer kunskap om dem förståelse om hur lite man visste från början. Farorna från klimathotet, finanskrisen, kärnvapenkriget, superpandemin, farorna mot din integritet på internet och samhällsomvälvningarna är svåra att förstå på ett personligt plan. Det finns en naggande känsla av att auktoriteterna inte heller vet vad de skall göra, men spelar teater och låtsas handla. Känslan av maktlöshet inför hotet leder till uppgivenhet och ett plågat sinne, samt en önskan att få gå tillbaka till okunskap. Samtida skräck och deckare handlar ofta om mord och blod, men det finns en förklaring. Ondskan får ett ansikte där. Seriemördare och hemsökta hus är rena avkopplingen jämfört med Lovecrafts kosmiska fasa.

Det är bara att hoppas att klimatförändringen inte är så stor, att atombomber inte fälls och Cthuhlu ligger kvar på havets botten. Eller så står stjärnorna rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...