Gap, Zara, C&A och H&M är världens fyra mest framgångsrika beklädnadsbutikskedjor inom fast fashion. H&M har haft kvalitetsproblem med sin produktion i Kina där dessutom lönekostnaderna ökar. Inditex heter bolaget bakom Zara. Det ligger inte riktigt i samma nisch på marknaden och har en något annan affärsidé än H&M, men Inditex tillverkar mer i Portugal, Spanien och Marocko där lönerna inte kommer att stiga lika mycket genom den ekonomiska krisen.
De här företagen är inköpare från textilfabriker som tar emot en design från dem eller lika gärna från modehusens prêt à porter eller i vissa fall specialkläder. Konkurrensen är hård. Länder som Kina får som sagt kämpa med Bangladesh och nykomlingar som Vietnam, Laos och Kambodja. Rumänien börjar blir för dyrt jämfört med Turkiet, nu när EU släpper på importkvoterna. Länder som Burma och Etiopien vill in men är idag alltför dyra jämfört med den kvalitet de kan hålla. Inköparna kan alltså snabbt flytta sina inköp efter där pris och kvalitet är som bäst.
Så har det alltid varit. Fabriksproduktion av kläder är arbetsintensivt men behöver mycket lite mänskligt kapital. Det går att gå från fältet med tämligen lite skolning in till ett löpande band. När ett land kan börja att visa att det finns något som liknar en vettig kvalitet och infrastruktur så finns textilindustrin först på plats.
Sverige var Bangladesh på 1800-talet. Sömmerskorna i Borås var relativt billigare än dem i Birmingham. På 50-talet och 60-talet började inköparna istället gå till länder som Italien, Spanien och Portugal för sina korta serier och Taiwan, Hong Kong och Sydkorea för sina långa serier. Det är inte en slump att Made in Bangladesh noterar att den första riktigt stora satsningen på det sydasiatiska landet kom från sydkoreanska Daewoo. Så med Berlinmurens fall så kunde fabriker i Östeuropa konkurrera med Sydeuropa. Kina kunde konkurrera med Sydostasien.
Mycket snabba strukturomvandlingar kan göra omställningarna svåra. De nya medelinkomstländerna skapar också problem för den svenska debatten som fortfarande är inriktad på "nord och syd" eller på "rika och fattiga länder". Fattigdomen koncentreras till allt färre länder. H&M försöker ta sig upp i prissegmenten, då det är svårt att ligga i mitten i en ökande global konkurrens. Där kommer nu inköpare från länder som Kina och Mexico in istället. Europa stod för 79 procent av omsättningen i H&M under de första 9 månaderna av året, det är inte säkert att morgondagens beklädnadsjättar är europeiska eller amerikanska.
Henrik Sundbom skriver bra om problemet med att mycket av den bangladeshiska beklädnadsindustrin är informell i en svart sektor. Som han påpekade finns ett problem med allt för snabbt höja minimilönerna. Inflationen kan äta upp höjningarna. För få är inne på i den formella marknaden. Minimilöner minskar antalet jobb. H&M är en dyr högnivåinköpare i Bangladesh där de kan påverka upp till en viss gräns. Det är inte så lätt att hålla sig inom Folkrepubliken Bangladeshs ofta snåriga lagar, eller att stå emot en stark kultur av korruption. Bangladesh har relativt höga skatter för att vara ett så fattigt land: bolagskatten ligger på 27,5 procent, utländska medborgare betalar 25 procent i inkomstskatt och många varor och tjänster är till och med belagda med moms! Momsen är som alltid svårast att bära för de fattigaste, för det är en skatt de har svårt att undvika. För just fattigdomen är ett problem som ofta glöms bort när utländska bolags skatter diskuteras. Det som verkligen skulle ge skatteintäkter till Bangladeshs stat är att fler blir så rika att de kommer in i den formella ekonomin så att de kan betala inkomstskatt. I en befolkning på 155 miljoner är det 2 miljoner bangladeshier som har en så hög inkomst. Lösningen på att förbättra levnadsstandarden för miljoner bangladeshier ligger i bangladeshiska händer.
I slutändan är frågan om textilindustrin kommer att ta steget till Afrika. Det börjar bli dyrt och automatiseringen går allt längre. När en ny fabrik öppnar i ett nytt land så kommer inte riktigt lika många jobb som det var i äldre fabriker. Är nästa steg automatiseringen av textilproduktionen?
Läs även andra bloggares åsikter om bangladesh, indien, kina, etiopien, ekonomi, textil, kläder, hm, zara, miljö
Intressant
