Matteo Renzi och svaghetens politik i Italien

Premiärminister Matteo Renzi har tagit världen med storm sedan han tillträdde i februari 2014. Efter ett lyckat val till Europaparlamentet fick han ett flygande förtroende för sin regering. Otroligt nog har Renzi lyckats att stabilisera Italiens kaotiska politiska landskap runt sitt parti Partito Democratico. PD har blivit en mycket brett maktparti långt mer än att kallas ett mitten-vänsterparti. Det har gjort att Renzi har kunnat hålla fackföreningarna och vänstern i schack, han har inte omedelbart behov av dem för att regera.

Högern är uppsplittrad. Silvio Berlusconi sitter som en propp i sitt parti Forza Italia. Berlusconi är för komprometterad, för visionslös, för mycket inriktad på att behålla kontrollen över sitt eget parti för att kunna ladda om och ta partiet från 10 procent av väljarna till de 20 procent man brukade ha förr. Lega Nord skjuter vilt på den populistiska arenan med en mix av "hårdare tag" och "mera bidrag": stoppa invandringen, Italien ut ur euron, upprätta tullar mot "orättvis konkurrens" från utlandet, hårdare banklagstiftning och mera pengar till polisen. Matteo Salvini har kanske lyckats rädda Lega Nord från att trilla av banan, men mer än 15 procent av väljarna räcker inte hans bräckliga trovärdighet till. Lägger vi till det Beppe Grillos förvirrade Movimento 5 Stelle som lyckats bli utmanövrerade trots 20 procent av rösterna (och som nu tappar väljare till Renzi) märker vi att det måste till en mycket bred och konstig koalition för att ens matcha Renzi.

Matteo Renzis relativt fina läge beror alltså motståndarnas svaghet och en bra skjuts från ECBs kvantitativa lättnader och negativa utlåningsräntor, vilket gett honom många nytryckta euro. Det låga oljepriset är också till fördel för den italienska ekonomin. Det gav en bra start.

Nu är smekmånaden över. De konstitutionella reformerna som Renzi lagt mycket politiskt krut på handlar lite för mycket om att stärka hans egen makt snarare än att sparka gång Italiens politik. Felet ligger inte i maktdelningens princip utan i senatens sklerotiska uppbyggnad.

Det är nu som Renzi borde sätta in en full stöt på att reformera byråkratin, bygga upp viktig digital infrastruktur, minska kostnaderna genom att ta bort gammalt valfläsk och förenkla det diaboliska skattesystemet. Han har den politiska styrkan för att göra det och Mario Draghi har sett till att budgetunderskottet kan finansieras till mycket låga räntor. Statsobligationerna ligger på 0,1 procents ränta för tre månader till 1,7 procent för en förfallotid på tio år.

Här skulle Renzi lagt sitt krut, minska budgetunderskottet. Det gör stor skillnad att skuldsättningen nu ligger på över 130 procent av BNP mot under 130 procent av BNP för i fjol. Räntekostnaderna tömmer ut handlingsutrymmet och Renzi planerar att höja momsen från 22 procent till 25,5 procent för att få ihop mer intäkter till staten.

Det är tillväxt som måste till men prognosen ligger på att den italienska ekonomin bara ökar med 0,6 procent i år. Renzi säger att resten av Europa bara ser flyktingvågen över Medelhavet som ett italienskt problem, fast oavsett det inger inte avsaknaden av strategi något förtroende för regeringens politik.

Nej, det är inte samma turbulens som 2011 när Berlusconi avsattes efter påtryckningar från de andra EU-länderna. Det handlar om att en god start efter omständigheterna nu kan gå i kvav, vilket det inte finns marginaler för.

Läs även andra bloggares åsikter om italien, politik, europa, ekonomi, kris, risk, medelhavet

Intressant

Äkta robotar eller äkta människor?

Ska robotarna fortsatt ses som själlösa föremål eller som jämlikar till människan? Linda Johansson har skrivit boken Äkta robotar om vår samtids snabba utveckling av artificiell intelligens. Når hon fram att kunna beskriva den här viktiga samhällsutvecklingen? Vilken etik bör användas för att bedöma allt mer självständiga robotars handlingar? Läs mer i min recension i Corren den 26 april 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om robot, teknik, krig, artificiell intelligens, drönare, böcker, recensioner, samhälle, etik

Intressant

Automatiseringen åt upp managementgurun

Från funk till urban gaga? Foto av Johan Hellström

Det är CITE inne i Hagamagasinet vid Frösundaviks strand i Solna. På scenen står Kjell A. Nordström, de svenska managementgurunernas okrönte kung. Svarta kläder, check. Kal hjässa, check. Väl avvägda soundbites, check. Föreläsarprovokationer av publiken, check. Utan ironi så är Nordström i gammalt gott slag här.

Vilket kanske är problemet.

Det är en intressant slump att vi sitter inte långt från SAS Koncernbyggnad av Niels Torp. Riv Pyramiderna, utropade Jan Carlzon! Det var någonstans här som managementgurun slog igenom i Sverige.

Kaizen eller karaoke?

Nu skulle man vara kaizen och visst genomgick världen en stor förändring i tanke och attityd i slutet av 80-talet. Fattas bara, Sovjetunionens fall öppnade den andra världen och satte skjuts på den tredje världen. Internet kom och förändrade inte bara omvärlden utan också sig självt några gånger (jämför Web 1.0 och Web 2.0 och kanske även Web 2.5). Företagens organisationer behövde förändras, managementguruns tid var kommen. Det var tänkare som Richard Florida, Clayton Christensen och mer hemvävt som sagt Kjell A. Nordström, Jonas Ridderstråle, Alexander Bard, Jan Söderqvist, Micael Dahlén... listan kan göras mycket lång.

Fast när jag lyssnar på Kjell A. Nordström så nickar jag ibland instämmande, men då är det för att han påpekar någon företeelse i omvärlden som är rätt så etablerad. På en del saker uppfattar jag att han även tar miste om trender. De andra talarna på förmiddagspasset har inte riktigt Nordströms stora överblick av samtiden. Det kanske delvis präglar min recension av Urban Express, tiden har kommit i kapp grunderna av det som var visionärt 1999.

The Economist lägger en viktig pusselbit i sin artikel Twilight of the gurus. De stora trendspanarna får inte längre samma genomslag. Den globalisering som storhetstidens gurus skrev om är vardagsmat idag och being digital är rätt självklart. Hur globaliseringen och digitaliseringen tog form avvek också väldigt mycket från trendspaningarna, synbart mycket för tillräckligt stora grupper.

The Economist har också en viktig poäng att just digitaliseringen med algoritmer, Business Intelligence och dataflöden har gett mycket mer taktisk kunskap till organisationerna men mindre överblickbar strategi. Big Data åt upp managementgurun och när dessutom vissa företag själva går in på gurumarknaden för att bli "thought leaders" och själva vara visionära om t.ex. molntjänster. Gartner hade inte alls samma ställning som på 90-talet och visst ger det tyngd åt evangeliseringen att Vint Cerf inte bara pejlar utan även sätter standarden.

The Economist ser i artikeln några utvecklingar som kan återuppliva guruindustrin, men än så länge verkar utvecklingen gå mot att algoritmer, data och statistik river managementgurunas pyramiderna.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, organisationsteori, samhälle, böcker, framtiden, management, statistik, trender, historia

Intressant

Politico Europe, Europas Dagens Nyheter?

Image courtesy of [Ambro] / FreeDigitalPhotos.net

I morgon kommer ett spännande medieprojekt att lanseras, Politico Europe tar steget att bli en europeisk tidning.

Trots årtionden av europeisk integration genom EU och EES, bättre kunskaper i engelska överlag och att förvånansvärt många identifierar att de anser sig ha en europeisk identitet har europeiska media varit mycket få och begränsade till sin ambitioner.

Exempel är den amerikanska opinionssajten TCS Daily som utkom med en europeisk utgåva fram till 2006 samt ungdomstidskriften Café Babel (startades till en början av några Erasmusstudenter i Strasbourg och har fortsatt den inriktningen med redaktioner runt om i Europa) och Eurozine (ett samarbete mellan några kulturtidskrifter). Läs mer här om Café Babel och Eurozine.

EU har gett stöd åt en flora av publikationer som Euronews, Presseurop, Euractiv och även till veckotidningen The European Voice från The Economist. I Sverige utgav kommissionen Europaposten. Ingen av dem har rönt några större framgångar, vare sig publicistiskt eller publikmässigt.

I Bryssel har elittidningar som The Economist, Financial Times och i långt mindre utsträckning Wall Street Journal Europe (ses som alldeles för amerikansk) varit viktiga, men det är i Bubblan. Ute i medlemsländerna har inte de tidningarna alls samma inflytande, en europeisk identitet ses av en del publicister som en motsats till den regionala, nationell eller även internationella identiteten (jämför svenska mediers europarapportering med deras utrikesrapportering från USA och Mellanöstern).

Ibland har det skett korspubliceringar och samarbeten mellan europeiska medier, oftast genom att en story har korsat en fysisk gräns mellan två länder och man tar hjälp av en tidning i grannlandet. The Guardian och några andra tidningar har exempelvis ett stående samarbete. Fast det är mer undantag än regel.

Politico Europe har fördelen att vara ett testat koncept från USA och backas upp av den stora tyska koncernen Axel Springer. Man köpte också upp European Voice, så att publikationen från början har en bas.

Fast det blir nog svårt. Europeiska medier är bundna av språket, av publiken som förväntar sig ett nationellt språk men än viktigare förväntas det av annonsörerna. Det finns ingen gemensam europeisk annonsmarknad även om kakor kanske kan hjälpa. Frågan är hur väl Politico Europe kan bryta igenom den vallen med betalväggar, redaktionella annonser och eventmarknadsföring?

Risken finns att det blir en publikation till i Brysselbubblan med mest EU-politik istället för att slå igenom som ett Europas Dagens Nyheter. Vi får vänta och se vad som sker, Politico Europe är ett spännande medieprojekt.

Läs även andra bloggares åsikter om media, europa, eu, demokrati, tidning, internet, samhälle

Intressant

Bryta Brysselbubblan för media

Ett skäl till att många myter upprätthålls, till att regeringar kan spela med dolda kort och till att Vladimir Putins trollfabriker varit så framgångsrika är att medias rapportering om EU varit så svag. Vi talar ju fortfarande om "Bryssel" som det skulle vara någon överordnad nivå.

EU-journalistik kan inte skildras som utrikesjournalistik, genom dramatiska händelser, utan snarare på det sätt som man tar tag i vardagslunken. EU-journalistik är inte heller riktigt politisk journalistik, och i synnerhet inte politikerjournalistik. Det är därför som den allt vanligare opinionsjournalistiken inte kan ge sammanhang till läsaren då de vet mindre än om politiken nationellt. Där behövs istället att journalistiken förser läsaren med ett politiskt minne och introducerar frågor till läsaren till att börja med, för många av utvecklingarna inom EU går det annars inte att koppla läsaren till känslomässigt.

Så vad kan göras? Några gamla tips från Cafe Babel kan hjälpa. Först och främst att samarbeta över nationsgränserna, det gör en stor skillnad för läsaren att det finns med ett annat perspektiv i berättelsen. Samarbetet är viktigt även här med att följa politiken ut ur "Brysselbubblan" och till några av de viktigaste stegen, EU-politiken på medlemsstatsnivå där läsaren kan koppla den till vardagen. En klassiker är att jämföra samma företeelse, som tillämpningen av ett EU-direktiv, skiljer sig mellan länderna. Ett annat tänkvärt exempel är Correctiv.

Det är också viktigt att ha en grundläggande förklarande journalistik. En idé skulle vara att ha en krönika som tar upp en företeelse i EU i veckan: kommissionen, ECJ, ENISA, subsidiaritet, arbetet i parlamentet så att artikeln inte behöver vara rykande aktuell. Wikipedia och EUs egen kommunikation är ofta inte tillräckligt bra skriven eller på rätt nivå. Det inte minst därför att beslut tar så lång tid att genomföra. Där behövs tidslinjer och presentationer av aktörerna. Vilka vill ha något genomfört? Vilka är emot? Vilka har inte bestämt sig?

I dag görs den presentationen i för allmänna termer, på nationsnivån "Tyskland är emot direktivet". Här är ett utmärkt tillfälle att dra nytta av att samla "Big Content" med även innehåll från de sociala medierna. Thumbs of Europe är ett enkelt första försök och överhuvudtaget är datajournalistiken mycket viktig för att kunna illustrera komplexa händelseförlopp.

Läs även andra bloggares åsikter om media, eu, europa, journalistik, demokrati, samhälle

Intressant

Automatiseringen: jobb-apokalyps eller renässans?

Återindustrialisering, re-shoring, är ett omtalat ämne inför årets Almedalen. Jag tar upp ämnet i Underskatta inte behovet av förändring i industrin i Ny Teknik den 15 april 2015.

Det finns skäl att vara försiktig i diskussionerna. Konsultfirman A.T. Kearney släppte i december en rapport som gick i genom vad som skrivits om återindustrialiseringen i USA och fann mycket anekdotisk bevisföring från fallstudier och expertutlåtanden. Även den bästa forskningen har förlitat sig på prognoser med otillräcklig mätning av de faktiska utfallen.

Amerikansk återflyttning sker dessutom ofta för att automatisera tillverkningen när den kommer tillbaka. Svenskt Näringsliv pekar på att relativa arbetskraftskostnader och energipriser faller snabbare i USA än i Sverige. 

Om det är brist på ingenjörer i Sverige så borde lönerna stiga? I Tyskland är lönerna ungefär 50 procent högre än i Sverige. Antalet disputerade har aldrig varit högre, men vart tar de vägen? Delvis handlar det om låga utbildningspremier men även att det är ett relativt begränsat antal specialiseringar som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om automatisering, robot, teknik, tyskland, usa, tillverkning, jobb, ekonomi

Intressant

Japan: Tre pilar i ekonomins hjärta

Den uppgående solens land gör kaos med omvärlden

Japans premiärminister Shinzō Abe har under sin andra mandattid som premiärminister lyckats med något exceptionellt sedan 2012. Han har med tung hand enat de olika högerliberala, keynesianska och nationalistiska fraktionerna i det konservativa liberaldemokratiska maktpartiet LDP. Abes första period som premiärminister (2006-2007) föll ihop just på grund av fraktionsstriderna inom LDP.

Landet är fortfarande världens tredje största ekonomi, så det är ett stort problem för hela planeten att Japan fortfarande kännetecknas av låg eller ingen tillväxt, världens högsta statsskuld och usel demografi (jämför med Italien).

Abe har en strategi för att kunna få igång ekonomin genom ett stort experiment från Japans centralbank BOJ utförd av chefen Haruhiko Kuroda inom penningpolitiken. Världen hyllar den så kallade Abenomics, som strategin kallas, men Japans centralbank har snarare som till exempel ECB satsat allt på ett kort.

Den första pilen på Abes båge är penningpolitiken genom köp av obligationer och aktier. Vad den egentligen går ut på är att genom en lurig omväg trycka yen så mycket det går. De som ställer frågor kring antagandet att allt mer pengar i ekonomin är bra besvaras med än mer pengar i tryck så att de inte tvekar om att Kuroda kan trycka mer.

Den andra pilen är skattepolitiken. Abe gick till omval i december förra året på att höja konsumtionsskatter och införa en flyttskatt för rika. Varför det? Delvis skulle nyvalet ge Abe ett starkare mandat men också ge alla japaner en kraftfull signal om att spendera alla sina pengar som om det inte finns en morgondag innan skatterna träder i kraft. Det går att avvakta med skattehöjningarna och även trycka paus tills att skattebetalarna förstår att de ska spendera bort allt vad deflation heter.

Den tredje pilen behöver en lite noggrannare förklaring, se filmen:



Japp, det var den förklaringen. Så vag är den tredje pilen, strukturreformerna. Väldigt mycket av världens ekonomiska problem just nu beror på att många centralbanker och finansiella institutioner till en början missbedömt krisen som en likviditetskris. Men det är fråga om en djupare kris om Japans brist på innovation, att de japanska storföretagen står stilla eller det allvarliga läget kring demografin. Istället hoppas man att det går att sätta vagnen framför åsnan och ta äran för saker regeringens politik inte påverkat som att fler japanska kvinnor går ut på arbetsmarknaden. När ekonomin ser ut som den gör finns inte alternativet att stanna hemma.

Resultatet speglar politikens förutsättningar. Japan finansierar helt sitt statsbudgetunderskott med krediter från BOJ. När statsskulden ligger på 240 procent av BNP så tar räntorna 40 procent av skatteintäkterna, och det är med dagens låga låneräntor. BNP ligger stilla, trots att kapital är oerhört billigt, för det är inte investeringsvilligt kapital som saknas utan något förtroendeingivande att investera i. Kursen för 100 japanska yen står i 7,2088 svenska kronor men det japansk exportindustri behöver är inte försöka sänka priset med valutakurserna. Back up planen för de tre pilarna är att tuffa till sig utrikespolitiskt och ta några riskabla konflikter med ett expansivt Kina.

Abenomics är ett av de största penningpolitiska experimenten världen hittills skådat. Problemet är att se hur det skulle lyckas och vilka blir då effekterna för världsekonomin?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, penningpolitik, reformer, politik, japan, konkurrens

Intressant