söndag 10 maj 2015

Lama Lima och poänglösa Paris

COP20 i Lima var det första klimatmötet som inte utgick från att stifta ett nytt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. Avsikten med mötet i Lima 2014 var att förbereda inför COP21 i Paris i december för att ett internationellt bindande avtal ska stiftas där.

De som mest gladdes åt COP20 i Lima var flygbolagen som flög dit tusentals delegater och Limas hotellägare som fick full beläggning. Mötet i Perus huvudstad visade att klyftan mellan de rika länderna, med EU i spetsen, och BRIC-länderna som kan tänka sig att minska utsläppen av koldioxid om väst betalar för det.

Efter COP16-mötet i Cancun år 2010 startades en fond med ju det ändamålet. Fast behoven är ju enorma, avsikten är att fonden ska innehålla 100 miljarder dollar till år 2020 (då nytt avtal eventuellt skulle börja) och det är nog för lite. Inför COP20 så fanns det 10 miljarder dollar i fonden.

Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa. (Tandlöst klimatmöte i Durban)

Det blir svårt att sälja in att pynta ut 90 miljarder dollar till, och dessutom till mindre trevliga länder. Hur mycket skulle USA vilja betala Kuba och Nordkorea för omställningen?

COP15 i Köpenhamn år 2009 var en vändpunkt. Mötet i Bella Center blev grunden för den nya cykeln av klimatförhandlingar som vi har sett sedan dess. Först kommer artiklarna på våren om att "läget är värre än vi tidigare anat", om istäcket på Antarktis eller att året varit det varmaste någonsin.

Forskningen har svårt att komma med något nytt. Den grundar sig på en tvådelad modell där det först antas att en temperaturökning med ungefär en grad Celsius ger en fördubbling av koldioxidhalten. Därefter sker det en återkoppling från ökad halt av vattenånga och molnbildning som måste vara minst dubbel så stor för att modellerna ska stämma. Det kan forskarna inte bevisa utan blir tvungna att anpassa sina modeller till det registrerade utfallet som man sedan extrapolerar. Det är därför nya observation ute på fältet är ett problem, det ger en ny faktor som modellen inte justerats för. Då visar förstås modellerna fel.

Larmen försöker att förstärka läget för ett typ av avtal som varit rätt kört ända sedan USAs senat sa nej till Kyoto. Det blir en mammutkonferens som drar över tiden för att leda till långa dokument där ingen binder sig till mer än att fortsätta nästa år.

Den viktigaste utvecklingen på senare tid var att USAs president Barack Obama tog initiativ förra året till avtal med Kina. Alla diskussioner om klimatet är rätt meningslösa utan Kina, det land i världen som släpper ut mest koldioxid. De flesta länder är bara komplikationer för ett avtal. Burkina Faso och landets koldioxidutsläpp skulle utan problem kunna försvinna från jordens yta eller fördubblas i morgon bitti och det skulle inte göra till eller från.

Kina säger, föga förvånande, nej till alla former av yttre övervakning av deras ekonomi och energianvändning. Avtalet mellan USA och Kina innebär att USA ska sänka sina CO2-utsläpp med 27 procent till 2025 med utgångspunkt från 2005 års nivå. Å sin sida har president Xi Jinping bara åtagit sig att Kinas utsläpp ska nå sin topp år 2030. Många av åtgärderna känns som saker Kina skulle  ha gjort i alla fall, särskilt mot landets enorma smogproblem. Obama gick med på väldigt mycket för att få ett avtal att visa upp, vilket kan leda till svårigheter för metoden att skriva fler avtal på nationsnivå.

För några större planer om hur olika länder skulle arbeta vid COP21 i Paris finns inte, och då är det inte bra visa upp att individuella avtal gå bra att ha bara som dekorationer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...